Barn i förälders säng

[Nyfamilj15]

Hej
jag behöver lite reflektioner och input över min nya relation. Min särbo sen drygt ett och ett halvt år är änkling. Hans barn snart 11 o 13 sover i gemensam dubbelsäng utom när jag är där (ca 2-5 dagar varannan vecka) och de har de gjort sedan mamman gick bort för ca 10 år sen. Barnen är väldigt pappiga och de gör nästan allt tillsammans. Jag är inte helt bekväm med att alltid få bädda bort deras sängkläder och bädda nytt när jag kommer dit. Det känns som om jag sover i barnens säng. Jag börjar tycka att de kan börja sova i sina egna sängar vid denna åldern då de faktiskt börjar komma i puberteten. Flickan är dock ganska omogen och till sätter mer som en 6-7 åring. De kan inte sova ensamma utan sover antingen i pojkens eller flickans sovrum. Jag har antytt ibland lite varsamt att de snart behöver klara att sova själva men det är som att peta på en helig ko. De behöver denna närhet för att "tanka energi och trygghet" säger särbon. Jag tänker själv nästan tvärt om: barnen borde snarare få möjlighet att bli mer självständiga vid det här laget, få ha din integritet, vänja sig vid att vara trygga i sina egna sängar och få lite privacy såhär i stundande pubertet. Barnen gör allt för att göra sin pappa till viljes och jag tror även att pappan har fastnat i att inte vilja/behöva sova ensam sedan hustrun dog. Det är så gott som omöjligt för oss två att få ngn egentid utom på natten och enstaka stunder när barnen är hos kompisar. Jag har själv 2 barn 11 och 15 som bor hos mig varannan vecka (i egna rum och egna sängar) sen jag skilde mig för 3år sen. De är så nära i ålder att jag tydligt märker skillnad i självständighet. Jag har vant mig vid det mesta och vi trivs tillsammans allihopa men det finns den där känslan av att den parkänslan jag känner att jag skulle vilja ha som par även med barn på var sitt håll är lite långt bort. Särbon säger att han/dom behöver mer tid och skynda långsamt, vilket jag försöker respektera. Han pratar nästan alltid om "vi" och sig o barnen eftersom han sällan är utan dem (utom på jobbet). De går alltid tillsammans på fritidsaktiviteterna och träningar. Ingen familj är den andre lik och alla har sina lösningar, men jag skulle gärna vilja ha synpunkt eller liknande erfarenhet av sovandet.

[Malinau]

Håller helt med dig i ditt resonemang. Barnen verkar osunt beroende av honom och varandra och det är otrygghet och hämmad utveckling av självständigheten. Risken är att de aldrig blir riktigt självständiga eller att de en dag slår sig lös alldeles för brutalt. Att det här är känsligt för honom beror nog på att det är hans behov som styrt till detta, kanske att han innerst inne vet om det, men inte har kraften och modet att ta sig ur det, för det skulle ju kräva att han ser problemet för vad det är.

Skulle gissa att när hans fru, barnens mor, gick bort så knöt han dem närmare till sig. Delvis som en slags tröst. Sedan har han inte kunnat släppa efter igen utan har fastnat där. Han behöver stöd att se det och förstå att det inte är farligt att börja släppa taget nu utan något som snarare kommer att vara nyttigt för barnen och för honom.

När det handlar om dig så finns en uppenbar risk att du aldrig blir något annat än en gäst, ett undantag. Det blir förmodligen inte någon särskilt angenäm situation.

[gossan]

Om man tittar rent historiskt så har människor alltid sovit tätt tillsammans. I forntiden för skydd och i senare tider av platsbrist. Jag tror inte att det på något sätt är skadligt för möjligheten till självständighet att man sover tillsammans. Jag tror det blir svårt för dig att motivera din särbo och hans barn till en annan lösning utifrån "vetenskap" eller utvecklingspsykologi eller dylikt. De trivs uppenbart med att vara en tajt familj, där man gör mycket tillsammans och även sover tillsammans. Jag förstår att det är svårt att komma in i en sån familj och hitta en plats. Jag tror snarare att du ska prata med din särbo om situationen utifrån det perspektivet.

[vardaglia]

Tio år, skriver du. Det kanske är dags att försöka gå vidare? Det känns på din beskrivning som om de väljer att vara kvar i sorg och saknad efter mamman. Och visst - den kommer för alltid att finnas där - men jag tycker det låter som om det är dags för förändring i de här barnens liv! Pappan behöver lite granna lära sig att klara sig utan sina barn, de kommer ju inte försvinna bara för att han släpper dem lite längre ifrån sig. Det låter som om han liksom "använt" barnen för sina syften att hitta tröst? Han borde vilja prova vid det här laget tycker jag. Hans barn måste ju varit så små att de inte kan ha några egna minnen av sin mamma.

[Nyfamilj15]

Det var intressanta svar hittills. Jag tror det ligger en hel del i vad ni alla säger här. Barnen har mycket riktigt inga egna minnen av mamman. Det är en tajt familj som gillar att vara tillsammans men samtidigt tror jag att det kommer en brytpunkt med sovandet så småningom när någon blir tonåring. Tror dock att det kommer från barnen snarare än att pappan uppmuntrar dem. Jag tror det hade underlättat om de fick valmöjligheten, och höra att det var helt ok om de ville sova i sina egna sängar och inte känna att de gör det för sin pappas skull. Men tiden får utvisa. Det gäller för min del med. Jag känner att barnen har fått en bra nära känsla för mig och dottern har sagt att hon gillar att vi är fyra i familjen.