Hej
> Jag är särbo sedan snart två år, vi har båda två barn var men jag har mina på halvtid och han har sina på heltid. Med anledning av allergi är det jag som bor hos dem varannan helg och ibland en dag i veckan. Ibland träffas vi gemensamt med alla barnen då de är i närliggande åldrar (11-15). Särbon har varit ensam med sina barn sedan de var små och har inte haft ngn längre relation sen dess (förrän nu) och har en väldigt tajt relation till sina barn, bla sover de alltid tillsammans när jag inte är där och de gör i princip allt tillsammans. Särbon och hans ena barn har ett mycket stort sportintresse som upptar mycket av deras tid och även jag engagerar mig del i detta när jag är där. Jag har närmat mig hans barn med försiktighet och tycker att jag har bra relation med båda och tycker om dem. Särbon och jag har starka känslor för varandra, kan prata om allt, stöttar, trivs och skrattar tillsammans. Men det som börjar bli jobbigt för min del är att vi aldrig har ngn egentid som par, utom på natten och möjligen om barnen är med kompisar. Sista och enda gången var en övernattning förra julhelgen. Jag har flera gånger under året föreslagit honom att avsätta om så bara ett dygn för oss själva och förklarat att det av tidigare erfarenhet är väldigt viktigt för mig att vi får vuxentid/partid om vårt särboförhållande ska fungera eftersom det alltid är jag som bor i hans hus och med hans barn. Mitt förslag har då varit anpassat till hans situation. Men han har av lite diffus anledning svårt att lämna bort barnen eller ens be dem hitta kompisar att sova över hos samtidigt. Han har inga släktingar som kan passa dem men däremot ett stort nätverk av goda vänner. För honom är barnen det absolut viktigaste i hans liv (det är det såklart för alla goda föräldrar, och mig med), och de måste få komma först i alla lägen enl honom. De är en tajt treenighet och barnen är väldigt pappiga. För mig känns det som om han har svårt att inse att de inte är småbarn längre och att de faktiskt kan behöva lite "luft" från honom också samt få insikten att man måste vårda alla sina relationer för att de ska kunna växa och må bra. Jag tror också att han har blivit så van vid att alltid ha dem tätt inpå sig att det faktiskt blir svårt för honom att vara själv. För honom är detta guldläge, att bo med sina barn och ha mig där lagom mycket. Han störs absolut inte av att det aldrig är bara vi två och han vill absolut inte flytta ihop. Han säger att vår tid kommer och att jag ska ge det mer tid tills barnen blir lite större. Jag får känslan av att han inte ser mina behov från mitt sätt utan försöker möta dem på sitt sätt, och jag tycker vår tid är nu och framåt. Nu reser de bort hela jul o nyårshelgen tillsammans med andra familjer men utan mig (det var för dyrt och för länge för mig att följa med) och tar på så sätt hela vår ledighet vilket gjorde att jag kände mig överkörd, men försöker att tänka om. Jag har dock inga problem med hur jag ska tillbringa jul, min födelsedag x5 år, och nyår med mina barn och föräldrar i övrigt. Men det börjar bli jobbigt att bli bortvald i alla lägen och hamna under både barnen och barnens aktiviteter i prioriteringslistan. Jag vet förnuftsmässigt att jag borde vara tacksam för vad vi har och enbart glädjas med dem. Jag har börjat med meditation och mindfullness för att försöka ändra min inställning till att vara mer glädjande och accepterande, det är ju trots allt deras liv och ingen familj är ju den andra lik. Men det börjar kännas jobbigt att dela deras liv, sakna egentid som par och samtidigt sköta mitt eget på egen hand. Jag skulle behöva lite mer input i detta för efter att tidigare har varit gift i många år så är det mycket nytt och nytänkande som behövs när det gäller att bli särbo med någon som har haft en helt annan resa.> Mvh
> Nyfamilj
1
svårt att vara särbo utan vuxentid Hej
> Jag är särbo sedan snart två år, vi har båda två barn var men jag har mina på halvtid och han har sina på heltid. Med anledning av allergi är det jag som bor hos dem varannan helg och ibland en dag i veckan. Ibland träffas vi gemensamt med alla barnen då de är i närliggande åldrar (11-15). Särbon har varit ensam med sina barn sedan de var små och har inte haft ngn längre relation sen dess (förrän nu) och har en väldigt tajt relation till sina barn, bla sover de alltid tillsammans när jag inte är där och de gör i princip allt tillsammans. Särbon och hans ena barn har ett mycket stort sportintresse som upptar mycket av deras tid och även jag engagerar mig del i detta när jag är där. Jag har närmat mig hans barn med försiktighet och tycker att jag har bra relation med båda och tycker om dem. Särbon och jag har starka känslor för varandra, kan prata om allt, stöttar, trivs och skrattar tillsammans. Men det som börjar bli jobbigt för min del är att vi aldrig har ngn egentid som par, utom på natten och möjligen om barnen är med kompisar. Sista och enda gången var en övernattning förra julhelgen. Jag har flera gånger under året föreslagit honom att avsätta om så bara ett dygn för oss själva och förklarat att det av tidigare erfarenhet är väldigt viktigt för mig att vi får vuxentid/partid om vårt särboförhållande ska fungera eftersom det alltid är jag som bor i hans hus och med hans barn. Mitt förslag har då varit anpassat till hans situation. Men han har av lite diffus anledning svårt att lämna bort barnen eller ens be dem hitta kompisar att sova över hos samtidigt. Han har inga släktingar som kan passa dem men däremot ett stort nätverk av goda vänner. För honom är barnen det absolut viktigaste i hans liv (det är det såklart för alla goda föräldrar, och mig med), och de måste få komma först i alla lägen enl honom. De är en tajt treenighet och barnen är väldigt pappiga. För mig känns det som om han har svårt att inse att de inte är småbarn längre och att de faktiskt kan behöva lite "luft" från honom också samt få insikten att man måste vårda alla sina relationer för att de ska kunna växa och må bra. Jag tror också att han har blivit så van vid att alltid ha dem tätt inpå sig att det faktiskt blir svårt för honom att vara själv. För honom är detta guldläge, att bo med sina barn och ha mig där lagom mycket. Han störs absolut inte av att det aldrig är bara vi två och han vill absolut inte flytta ihop. Han säger att vår tid kommer och att jag ska ge det mer tid tills barnen blir lite större. Jag får känslan av att han inte ser mina behov från mitt sätt utan försöker möta dem på sitt sätt, och jag tycker vår tid är nu och framåt. Nu reser de bort hela jul o nyårshelgen tillsammans med andra familjer men utan mig (det var för dyrt och för länge för mig att följa med) och tar på så sätt hela vår ledighet vilket gjorde att jag kände mig överkörd, men försöker att tänka om. Jag har dock inga problem med hur jag ska tillbringa jul, min födelsedag x5 år, och nyår med mina barn och föräldrar i övrigt. Men det börjar bli jobbigt att bli bortvald i alla lägen och hamna under både barnen och barnens aktiviteter i prioriteringslistan. Jag vet förnuftsmässigt att jag borde vara tacksam för vad vi har och enbart glädjas med dem. Jag har börjat med meditation och mindfullness för att försöka ändra min inställning till att vara mer glädjande och accepterande, det är ju trots allt deras liv och ingen familj är ju den andra lik. Men det börjar kännas jobbigt att dela deras liv, sakna egentid som par och samtidigt sköta mitt eget på egen hand. Jag skulle behöva lite mer input i detta för efter att tidigare har varit gift i många år så är det mycket nytt och nytänkande som behövs när det gäller att bli särbo med någon som har haft en helt annan resa.> Mvh
> Nyfamilj
Hej!Jag lever också som särbo sen 2005 och det finns barn sen tidigare med. Vi har ca 1 timme till varandra.Det tar mycket på krafterna och ibland vet man inte hur man ska orka.Jag saknar att dela vardag i vått o torrt.Och ibland känner jag att jag blir bortvald och jag är också tvungen att välja bort honom..Sorgligt när det finns känslor och tiden som går kommer inte tillbaka.Ungefär som att sitta i väntrummet och vänta på en lösning som aldrig kommer. Energin läggs hela tiden på en framtiden som ingen vet något om och här och nu upplever man ångest för man vill mer men kan inte få mer..ett dilemma som kräver mycket tålamod,kärlek,förståelse mm ,Känslor av ensamhet kommer smygande och missnöje gror och det gör att man kan förlora allt.."Gapa inte efter mycket du kan förlora hela stycket ligger ständigt i bakhuvudet..
2
Hej!Jag lever också som särbo sen 2005 och det finns barn sen tidigare med. Vi har ca 1 timme till varandra.Det tar mycket på krafterna och ibland vet man inte hur man ska orka.Jag saknar att dela vardag i vått o torrt.Och ibland känner jag att jag blir bortvald och jag är också tvungen att välja bort honom..Sorgligt när det finns känslor och tiden som går kommer inte tillbaka.Ungefär som att sitta i väntrummet och vänta på en lösning som aldrig kommer. Energin läggs hela tiden på en framtiden som ingen vet något om och här och nu upplever man ångest för man vill mer men kan inte få mer..ett dilemma som kräver mycket tålamod,kärlek,förståelse mm ,Känslor av ensamhet kommer smygande och missnöje gror och det gör att man kan förlora allt.."Gapa inte efter mycket du kan förlora hela stycket ligger ständigt i bakhuvudet..
Hej
Ja jag håller med om att det tar mycket energi. Det finns dock mycket bekräftelse när vi ses och man slutar ju aldrig att hoppas. Nu har vi inte träffats mer än ett par timmar sen i slutet på november och lär inte träffas förrän efter nyår, och det är alldeles för lång tid. Jag har vänner som tycker jag "offrar " mig för mycket utan att få tillbaka det jag behöver. Det ligger nåt i det samtidigt som det vi känner för varandra är så bra. Det känns genuint och som det kan bli långvarigt, ändå har jag dessa känslor av obalans och att bli bortprioriterad. Det absolut som du säger att man får fundera på vad man mister...Jag har berättat vad jag känner men han tycker inte han kan erbjuda så mycket mer just nu eftersom hans barn är "små" än. Öven om det som sagt känns bra på många sätt så känns ett särboförhållande med obefintlig egentid sårbart.
3
Hej
Ja jag håller med om att det tar mycket energi. Det finns dock mycket bekräftelse när vi ses och man slutar ju aldrig att hoppas. Nu har vi inte träffats mer än ett par timmar sen i slutet på november och lär inte träffas förrän efter nyår, och det är alldeles för lång tid. Jag har vänner som tycker jag "offrar " mig för mycket utan att få tillbaka det jag behöver. Det ligger nåt i det samtidigt som det vi känner för varandra är så bra. Det känns genuint och som det kan bli långvarigt, ändå har jag dessa känslor av obalans och att bli bortprioriterad. Det absolut som du säger att man får fundera på vad man mister...Jag har berättat vad jag känner men han tycker inte han kan erbjuda så mycket mer just nu eftersom hans barn är "små" än. Öven om det som sagt känns bra på många sätt så känns ett särboförhållande med obefintlig egentid sårbart.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
och här och nu upplever man ångest för man vill mer men kan inte få mer..ett dilemma som kräver mycket tålamod,kärlek,förståelse mm ,Känslor av ensamhet kommer smygande och missnöje gror och det gör att man kan förlora allt.."Gapa inte efter mycket du kan förlora hela stycket ligger ständigt i bakhuvudet..