Fyra killar med väldigt lite respekt

[LMillen]

Jag och min nya man har varit tillsammans i ett år och bott tillsammans i ca 6 månader.
vi har fyra pojkar. Två var. Våra äldsta är 9 år i januari och det skiljer sex dagar på dem.
Vi gick i samma föräldragrupp när de väntades. De yngre pojkar är 6 (hans) och 5 (min)
Barnen trivs egentligen väldigt bra med varandra och tycker det är tråkigt när någon av dem inte är hemma.
Alla barnen bor hos oss varannan vecka. Jag vet att barnen även tycker mycket om mig och mina barn tycker om sambon. Problemet är dock att de har så jädra svårt att visa respekt. Mot oss och mot varandra.

Jag sätter ner foten bra mycket tidigare än vad sambon gör och jag känner mig ofta som en surkärring.
men i min värld är det inte okej att tilltala en vuxen eller i överhuvudtaget en annan människa hur som helst.
Sambons äldsta har ett jäkligt dåligt tålamod. Han gråter för minsta lilla och svär som en borstbindare.
Han har ett vidrigt sätt emot mig ibland som får mig att koka men i nästa stund ska han mysa och kramas.
hans lillebror är inne i sitt sexårs trotts oh skiter oftast fullständigt i vad jag säger eller ber om.
Total nonchalans.

Min äldsta är väldigt duktig när han är hos sin pappa och hans familj men här spelar han oftast bara Allan-i-brallan och begär ganska mycket av mig. Jag har såklart gränser och regler men tydligen ska jag ge och ge hela tiden ändå. Min yngsta har mått väldigt dåligt sen jag och pappan delade på oss och har under åren varit klängig, krävande och tagit mycket tid från storebror. Mina barn gick igenom en svår skillsmässa medans sambons barn förhållandevis har haft en lättare och mer balanserad tillvaro efteråt.

problemen är att jag inte vet hur faan jag ska få barnen att lyssna ordentligt på mig.
Det tjatas om allt från (läs påminns om) ytterkläderna och väskorna (allt slängs och ingen bryr sig) svordomar och dålig attityd, löjliga men eviga bråk mellan barnen. Åh, det finns så mycket och det låter väl som vanliga problem som alla familjer har men det är en sak med sina egna barn och en sak med någon annans.
Jag är bara så trött på den dåliga och ibland så vidriga attityden, svordomarna, gnället, och totala avsaknaden av att lyssna när man säger nått. Som t ex att maten är klar. Jag får ofta säga till fyra gånger och tillslut stänger jag av tv:n, börjar äta själv eller "straffar" dem med att de får duka av osv.

Vi försöker så ofta som möjligt att de ska hjälpa till här hemma men det stönas otroligt mycket.
av 5-8 åringar!!!! Inte acceptabelt!

Vad ska jag/vi göra?

[MaryT*]

Jag skulle nog prova med att kliva upp från barnens nivå, där det känns som att du befinner dig just nu. Det är du (och din man) som är vuxna, ni ska styra upp. Så fort du hamnar i en situation där du börjar tjata och gnata och "straffa" dem så har du hamnat på din 6-årings eller 9-årings nivå. Där ska du inte vara, inte om du vill att barnen ska se dig som vuxen och ledare och den som faktiskt bestämmer i slutänden.

När nåt av barnen har en dag då han tjafsar med dig för "ingenting" - sätt dig ner. Säg, "Jag ser att du inte riktigt orkar med idag. Har det hänt nåt? Hur mår du?". Kryp innanför det där arga skinnet. Bemöt inte med dalt eller fjäsk, men med ett uppriktigt intresse. Visa att du är med honom, och att du vill att in fixar vad-det-nu-är-som-gör-honom-så-arg, _tillsammans_.

Om sexåringen har en jobbig period - välj dina strider! Och även där, kryp innanför skalet. Sitt bredvid. Visa att _du_ är lugn, även om det är kaos för honom just då.

Och ha familjeråd! Ta upp både roliga och tråkiga saker. Vart ska vi åka på semester, någon som har några idéer? Gör upp veckomatsedel där alla får önska varsin rätt. Ska vi hitta på nåt lite kul i helgen - och vad i så fall?
Blandat med frågor som, "Nu har det varit väldigt mycket tjafs från oss alla ett tag. Är det någon som tycker att det är roligt? Och om inte - vad ska vi göra åt det, tillsammans?". _Lyssna_ verkligen på vart och ett av barnen. Styr upp samtalet så att det inte handlar om "Han sa si" eller "Han gjorde så". Inga anklagelser, bara lösningar!

Det finns såklart inget "quick-fix" på sånt här. Men det här är i alla fall några tips som jag skulle testa om jag satt i er situation.

[xaramia]

Har lite samma situation,men bara varannan helg .Vilket faktiskt gör det rätt svårt.

Min 10-åring bor varannan vecka hos sin pappa,min 5-åring bor här jämt(hans pappa är död) och min nye mans barn (snart 5 och 7 ) är här varannan helg,så det är många olika behov och många olika viljor.

Vi vuxna har gemensamt försökt hitta regler som funkar för oss som familj,nåt som inte alltid är lätt.Jag upplever ibland att mannen är "snällare" de helgerna hans barn är här än mot min 5-åring som är här jämt.Jag kan förstå det till viss del att det lätt är så men tycker inte det är okej.
Vi är rätt hårda på alla barnen ,det behövs för att det ska funka.10-åringen har dessutom en adhd -diagnos och har svårt när det blir för mycket "kaos".Mannens 7-åring har diabetes och det kräver regelbundna vanor vilket passar alla bra även om det ibland är svårt att få till.

Vi särar en hel del på barnen,syskon för sig ibland ocg de äldre/yngre ibland för att alla ska få eget space och inte alltid klumpas ihop.

Vi försöker lära alla barnen vikten av att hålla sams,respektera varann och hjälpas åt.

Exakt HUR man kommer dit vet jag inte riktigt,tar kommandot,visar vem som är vuxen.Vågar vara vuxen,sätta gränser,låta dumheter få konsekvenser(inte straff det tror jag inte på ),låta barnen var delaktiga och vara mycket med dem i olika konstellationer.Låta dem få egna uppgifter,visa och berömma när saker blir bra,uppmuntra,uppmuntra och vara en bra förebild och ledare.

[Loveless]

Jag skulle inte stå ut en minut. Jag avskyr att tjata. Det gör något med humöret. Sist sonen sa "jag gör det sen" om disken så gick jag (efter två dagar) in och varnade honom. Jag sa att jag är så arg så jag kokar och det kommer bara att dröja några minuter innan jag börjar kasta porslin. Han gick genast ut och tog hand om disken. Varför? För att vi är inne på vår andra porslinsservis.

Jag vet att det inte är särskilt vuxet att kasta porslin. Men jag är inte bara vuxen. Jag är människa också. Med ett begränsat tålamod. Ditt tålamod verkar oändligt. Det är nog dags att börja leva efter din känsla. Det är mest autentiskt. Även om det kan betraktas som barnsligt.

Jag skulle ropa att maten är färdig. En gång. Sen skulle jag kika vad de höll på med. Det kan ju hända att de gör något som inte kan avslutas hur som helst. Om de bara satt och hängde skulle jag säga "jag ger maten till hunden om inte ni kommer och äter nu". Och kom de i alla fall inte så skulle i alla fall hunden bli mätt. Det behöver man bara göra en gång. För jag lagar bara mat till dem som är intresserade av att äta den.