Jag skulle vilja ha en annan synvikel och råd från er om detta dilemma jag befinner mig i nu.
Som allt annat här i världen finns det en historia bakom allt, även här...men jag tar det kort.
Jag och mitt ex bröt upp i april i år, vi har 3 barn som vi hade varannan vecka.
I maj träffade han sin nuvarande, vilket blev en jobbig historia bla hur allt gick till och sen hur det blev på jobbet, vi jobbade alla 3 på samma jobb. Plus att jag fick hela ansvaret för vårt hus vi hade som vi försökte sälja, även lånen fick jag betala allt för ibland.
Jag träffade i juli en kille som jag föll pladask för, vilket inte var tanken. Jag hade velat må bra innan jag inledde en ny relation. Jag flyttade ner till honom för jag orkade inte med livet här uppe, allt skit från dem och allt på jobbet det blev för mycket för mig. Barna fick bo hela tiden hos sin far, för deras skull för jag kunde inte riktigt vara den mamman jag ville vara. Plus att jag fick inte ta med dem för deras far. Det var ett svin svårt beslut men jag vill må bättre. Och allt skit blev mindre mellan mig och ex.et.
Men då jag inte fick så mycke jobb som jag önskat för att klara mig, beslöt jag mig för att flytta upp igen mot min vilja. I samma veva fick jag även veta att mina barn mådde dåligt så då kändes beslutet så självklart.
Jag har barna varannan vecka igen, och allt skit har kommit tillbaka mellan ex:et och hans nya och mig...jag kom tillbaka till helvetet igen( det känns verkligen som så). Hans nya vill bestämma allt som rör barna, och allt jag gör är fel fast jag försöker tillmötesgå dem. Jag gör så hon bryter ihop för allt, jag vet varken hur eller vad jag gjort eller hur jag ska bete mig för att inte få nå skit. Jag jobbar fortfarande på samma jobb som ex.ets nya så det gör saken inte bättre. Vi gick till och med på samtal för att vi ska få en bättre relation alla 3 för barnas skull. Men efter att jag gråtit en gång där ville inte ex:ets nya fortsätta. Jag fick inte visa mina känslor.
Jag går numera själv för att få hjälp och stöd.
Jag mår skit igen och är just nu sjukskriven och min kropp skriker att jag vill härifrån igen, jag vill må bra men vill inte lämna barna igen...det gjorde för ont sist. De betyder så mycket för mig, de är ju dessutom inte så gamla. De är 6, 4 och 2 år. Jag får inte ta med dem ner men ex:et orkar inte ha dem på heltid heller.
I det hela är jag gravid och vill verkligen ner till min älskling/ pappan till bebisen för att vi ska kunna få till en familj innan bebisen kommer. Och nej, min pojkvän kan inte flytta upp...han har sin anledning med sina 3 barn och det respekterar jag.
Men jag vet inte hur mycket jag orkar med, jag vill inte må dåligt och ta hand om en bebis själv och de andra 3 varannan vecka. Visst jag skulle klara det, men jag vet inte hur glad och hur mycket energi jag kommer ha. Jag vill ju vara en så bra mamma som möjligt till mina busar.
Men hur skulle ni gjort, bott kvar och flyttat ner?? Är tacksam för andra synviklar som sagt!
1
Hur skulle ni gjort i detta läge?? Hejsan!
Jag skulle vilja ha en annan synvikel och råd från er om detta dilemma jag befinner mig i nu.
Som allt annat här i världen finns det en historia bakom allt, även här...men jag tar det kort.
Jag och mitt ex bröt upp i april i år, vi har 3 barn som vi hade varannan vecka.
I maj träffade han sin nuvarande, vilket blev en jobbig historia bla hur allt gick till och sen hur det blev på jobbet, vi jobbade alla 3 på samma jobb. Plus att jag fick hela ansvaret för vårt hus vi hade som vi försökte sälja, även lånen fick jag betala allt för ibland.
Jag träffade i juli en kille som jag föll pladask för, vilket inte var tanken. Jag hade velat må bra innan jag inledde en ny relation. Jag flyttade ner till honom för jag orkade inte med livet här uppe, allt skit från dem och allt på jobbet det blev för mycket för mig. Barna fick bo hela tiden hos sin far, för deras skull för jag kunde inte riktigt vara den mamman jag ville vara. Plus att jag fick inte ta med dem för deras far. Det var ett svin svårt beslut men jag vill må bättre. Och allt skit blev mindre mellan mig och ex.et.
Men då jag inte fick så mycke jobb som jag önskat för att klara mig, beslöt jag mig för att flytta upp igen mot min vilja. I samma veva fick jag även veta att mina barn mådde dåligt så då kändes beslutet så självklart.
Jag har barna varannan vecka igen, och allt skit har kommit tillbaka mellan ex:et och hans nya och mig...jag kom tillbaka till helvetet igen( det känns verkligen som så). Hans nya vill bestämma allt som rör barna, och allt jag gör är fel fast jag försöker tillmötesgå dem. Jag gör så hon bryter ihop för allt, jag vet varken hur eller vad jag gjort eller hur jag ska bete mig för att inte få nå skit. Jag jobbar fortfarande på samma jobb som ex.ets nya så det gör saken inte bättre. Vi gick till och med på samtal för att vi ska få en bättre relation alla 3 för barnas skull. Men efter att jag gråtit en gång där ville inte ex:ets nya fortsätta. Jag fick inte visa mina känslor.
Jag går numera själv för att få hjälp och stöd.
Jag mår skit igen och är just nu sjukskriven och min kropp skriker att jag vill härifrån igen, jag vill må bra men vill inte lämna barna igen...det gjorde för ont sist. De betyder så mycket för mig, de är ju dessutom inte så gamla. De är 6, 4 och 2 år. Jag får inte ta med dem ner men ex:et orkar inte ha dem på heltid heller.
I det hela är jag gravid och vill verkligen ner till min älskling/ pappan till bebisen för att vi ska kunna få till en familj innan bebisen kommer. Och nej, min pojkvän kan inte flytta upp...han har sin anledning med sina 3 barn och det respekterar jag.
Men jag vet inte hur mycket jag orkar med, jag vill inte må dåligt och ta hand om en bebis själv och de andra 3 varannan vecka. Visst jag skulle klara det, men jag vet inte hur glad och hur mycket energi jag kommer ha. Jag vill ju vara en så bra mamma som möjligt till mina busar.
Men hur skulle ni gjort, bott kvar och flyttat ner?? Är tacksam för andra synviklar som sagt!
Om du vill vara en så bra mamma som möjligt så förstår du väl att det inte är ett alternativ att flytta bort från dem? Redan där har du svaret. Sen kanske du inte kan ha dem på halvtid, säg att du pratar med exet att du har barnen tre av fyra dagar varje vecka, eller nåt sånt. Köper han det? Men i övrigt får du nog försöka ligga i den här obekväma sängen som du själv har bäddat. Dvs distansförhållande med det kommande barnets pappa, och försöka minimera konflikterna med ditt ex. Bra att du får samtalsstöd. Lycka till.
2
Om du vill vara en så bra mamma som möjligt så förstår du väl att det inte är ett alternativ att flytta bort från dem? Redan där har du svaret. Sen kanske du inte kan ha dem på halvtid, säg att du pratar med exet att du har barnen tre av fyra dagar varje vecka, eller nåt sånt. Köper han det? Men i övrigt får du nog försöka ligga i den här obekväma sängen som du själv har bäddat. Dvs distansförhållande med det kommande barnets pappa, och försöka minimera konflikterna med ditt ex. Bra att du får samtalsstöd. Lycka till.
Det jag reagerar på är att det känns som att du tycker att du är den det är synd om i den här situationen. Du är offret. Exets är dum, hans nya är dum, livet är dumt för att du inte kan vara med din "älskling". Och till råga på allt ville ödet att du skulle bli gravid....dumma ödet!!
Du gör dig till ett offer! Det låter som att du inte kan styra ditt liv alls. Men det kan du, självklart. Det är _du_ som satt dig i den här situationen. Det är inte ett dugg synd om dig, faktiskt.
De det är synd om är ju dina barn! Hur kan du ens komma på tanken att flytta ifrån dem? Och nu tvekar du att flytta igen för att "det gjorde för ont sist". HALLÅ? Hur tror du att det kändes för dina barn då??
Kom igen! Dags att du tar ansvar för ditt liv, dina handlingar och framförallt dina barn!
Vill du dina barn väl så sviker du dem inte igen. Du får ha ett distansförhållande med din "älskling". Byt jobb (nej, det är kanske inte enkelt, men det _går_..). Ta hand om dina barn, framförallt! Orkar du inte varannan vecka just nu så kom överens med deras far om att du kan ha dem mindre ett tag?
3
Det jag reagerar på är att det känns som att du tycker att du är den det är synd om i den här situationen. Du är offret. Exets är dum, hans nya är dum, livet är dumt för att du inte kan vara med din "älskling". Och till råga på allt ville ödet att du skulle bli gravid....dumma ödet!!
Du gör dig till ett offer! Det låter som att du inte kan styra ditt liv alls. Men det kan du, självklart. Det är _du_ som satt dig i den här situationen. Det är inte ett dugg synd om dig, faktiskt.
De det är synd om är ju dina barn! Hur kan du ens komma på tanken att flytta ifrån dem? Och nu tvekar du att flytta igen för att "det gjorde för ont sist". HALLÅ? Hur tror du att det kändes för dina barn då??
Kom igen! Dags att du tar ansvar för ditt liv, dina handlingar och framförallt dina barn!
Vill du dina barn väl så sviker du dem inte igen. Du får ha ett distansförhållande med din "älskling". Byt jobb (nej, det är kanske inte enkelt, men det _går_..). Ta hand om dina barn, framförallt! Orkar du inte varannan vecka just nu så kom överens med deras far om att du kan ha dem mindre ett tag?
Jag tror inte han skulle bli så förtjust i det då han redan sagt att det är så jobbigt att ha dem hela tiden förut. Plus att då skulle de inte kunna skaffa barn som de tänkt. För exets nya orkar inte med mina ungar då!
Och jag vet ändå med mig att jag kommer att fixa ha dem som nu, jag har ju klarat att ha 3 ungar förut när vi bodde tillsammans mest själv. Så att ha dem halva tiden ska väl inte vara så svårt egentligen bara att en liten kommer finns där också.
4
Jag tror inte han skulle bli så förtjust i det då han redan sagt att det är så jobbigt att ha dem hela tiden förut. Plus att då skulle de inte kunna skaffa barn som de tänkt. För exets nya orkar inte med mina ungar då!
Och jag vet ändå med mig att jag kommer att fixa ha dem som nu, jag har ju klarat att ha 3 ungar förut när vi bodde tillsammans mest själv. Så att ha dem halva tiden ska väl inte vara så svårt egentligen bara att en liten kommer finns där också.
Visst kan jag tycka att det är surt, men samtidigt har jag ju bara mig själv att skylla som satt mig i denna sits.
Men att jag inte gillar exet och hans nya kommer jag inte ifrån, inte efter allt de ställer till med medans jag försöker ställa upp för barnas skull. Det finns en gräns vad man klarar av och inte.
Sen kan jag tycka att du utrycker dig lite väl för du vet inget om mig och vad som hänt innan. Och om det är någon som tar ansvar mellan mig och mitt ex är det jag. Men visst du vet som sagt inget innan så du ser ju bara vad jag skrivit nu. Men jag vill inte ta upp hela historien.
Jag orkar mer än bara en vecka nu, jag skulle helst vilja ha dem hela tiden, just denna tanke gäller längre fram när jag har bebisen. Men jag vet att jag kommer klara av att ha dem sen också. De är mina barn och det är jag som satt dem till världen!
5
Visst kan jag tycka att det är surt, men samtidigt har jag ju bara mig själv att skylla som satt mig i denna sits.
Men att jag inte gillar exet och hans nya kommer jag inte ifrån, inte efter allt de ställer till med medans jag försöker ställa upp för barnas skull. Det finns en gräns vad man klarar av och inte.
Sen kan jag tycka att du utrycker dig lite väl för du vet inget om mig och vad som hänt innan. Och om det är någon som tar ansvar mellan mig och mitt ex är det jag. Men visst du vet som sagt inget innan så du ser ju bara vad jag skrivit nu. Men jag vill inte ta upp hela historien.
Jag orkar mer än bara en vecka nu, jag skulle helst vilja ha dem hela tiden, just denna tanke gäller längre fram när jag har bebisen. Men jag vet att jag kommer klara av att ha dem sen också. De är mina barn och det är jag som satt dem till världen!
Visst är det dina barn, och visst har du satt dem till världen. Men så var det ju även när du drog ifrån dem sist, så det verkar ju inte ha någon betydelse..
Men bra att du känner så nu i alla fall!
Jag tror nog att du får tagga ner lite vad gäller hur mycket du ska ha barnen. Det känns som att alla ska dansa efter din pipa hela tiden - först drog du så barnen fick vara helt hos pappa. Sen kommer du tillbaka och ska ha dem halva tiden. Nu vill du helst ha dem hela tiden? Jag förstår om pappan blir irriterad...
Det jag uttrycker mig om är ju om det du har skrivit här. Inget annat.
6
Visst är det dina barn, och visst har du satt dem till världen. Men så var det ju även när du drog ifrån dem sist, så det verkar ju inte ha någon betydelse..
Men bra att du känner så nu i alla fall!
Jag tror nog att du får tagga ner lite vad gäller hur mycket du ska ha barnen. Det känns som att alla ska dansa efter din pipa hela tiden - först drog du så barnen fick vara helt hos pappa. Sen kommer du tillbaka och ska ha dem halva tiden. Nu vill du helst ha dem hela tiden? Jag förstår om pappan blir irriterad...
Det jag uttrycker mig om är ju om det du har skrivit här. Inget annat.
Sen förstår jag inte heller när du skriver att "Men att jag inte gillar exet och hans nya kommer jag inte ifrån..".
På vilket sätt skulle det bli bättre med den saken om du flyttade ifrån dina barn?.. Det är många som inte gillar sitt ex och exets nya partner, men inte hjälper det att flytta långt bort? Ni har ju barnen ihop ändå, vare sig ni vill eller inte. Det är bara att tugga i sig, hur illa man än tycker om exet med partner.
7
Sen förstår jag inte heller när du skriver att "Men att jag inte gillar exet och hans nya kommer jag inte ifrån..".
På vilket sätt skulle det bli bättre med den saken om du flyttade ifrån dina barn?.. Det är många som inte gillar sitt ex och exets nya partner, men inte hjälper det att flytta långt bort? Ni har ju barnen ihop ändå, vare sig ni vill eller inte. Det är bara att tugga i sig, hur illa man än tycker om exet med partner.
Du lär ju få klara det, det finns inga alternativ. Så länge bebisen är liten och du är hemma får du bo hos pappan varannan vecka, och med dina äldre barn varannan vecka. Du får veckopendla emellan. När din föräldraledighet är slut får du bo stadigvarande i den stad där dina barn bor, och så får du ha ett distansförhållande till det minsta barnets pappa. Vem det minsta barnet ska bo hos får ni komma överens, hen får bo hos den ene och träffa den andre på helgerna.
Jag tycker att det är en soppa utan dess like, och ni vuxna har verkligen inte satt era redan födda barn i första rummet. Tänker ni alla bara på att skaffa fler ungar, så snart ni träffar någon?? Nu är det dags att fatta beslut som sätter barnen i centrum, de har rätt till trygghet. Du kan inte styra hur de andra "vuxna" i denna soppa beter sig, men du styr dig själv o dina handlingar. Du tog rätt beslut när du flyttade hem, fortsätt nu på den vägen.
8
Du lär ju få klara det, det finns inga alternativ. Så länge bebisen är liten och du är hemma får du bo hos pappan varannan vecka, och med dina äldre barn varannan vecka. Du får veckopendla emellan. När din föräldraledighet är slut får du bo stadigvarande i den stad där dina barn bor, och så får du ha ett distansförhållande till det minsta barnets pappa. Vem det minsta barnet ska bo hos får ni komma överens, hen får bo hos den ene och träffa den andre på helgerna.
Jag tycker att det är en soppa utan dess like, och ni vuxna har verkligen inte satt era redan födda barn i första rummet. Tänker ni alla bara på att skaffa fler ungar, så snart ni träffar någon?? Nu är det dags att fatta beslut som sätter barnen i centrum, de har rätt till trygghet. Du kan inte styra hur de andra "vuxna" i denna soppa beter sig, men du styr dig själv o dina handlingar. Du tog rätt beslut när du flyttade hem, fortsätt nu på den vägen.
Om du vill må bra igen så måste du börja ta kontroll över ditt liv och ta ansvar för det, framförallt när det gäller att vara förälder. Det låter som att du bara gör saker utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Om det bara handlade om dig själv så vore det en sak, men nu gör det inte det och det är dags för dig att inse det.
Du behöver inte gilla ditt ex nya flickvän. Du behöver heller inte gilla ditt ex. Men nu har ni tre barn tillsammans, ett livslångt delat ansvar på olika sätt och du får inrätta dig efter verkligheten.
Om hon har en del inblandning i barnen är det inte så konstigt eftersom du faktiskt övergav dem för en tid och hon förmodligen fick ta på sig mer ansvar än vad en bonusförälder normalt behöver göra. Det är i så fall en konsekvens av ditt eget agerande. Inför detta borde du snarare vara ganska ödmjuk.
Så fundera nu på hur framtiden ska se ut för att dina barn ska få en trygg och stabil barndom och hur du ska göra med det ytterligare barn som du väntar. Vad ska _du_ göra?
9
Om du vill må bra igen så måste du börja ta kontroll över ditt liv och ta ansvar för det, framförallt när det gäller att vara förälder. Det låter som att du bara gör saker utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Om det bara handlade om dig själv så vore det en sak, men nu gör det inte det och det är dags för dig att inse det.
Du behöver inte gilla ditt ex nya flickvän. Du behöver heller inte gilla ditt ex. Men nu har ni tre barn tillsammans, ett livslångt delat ansvar på olika sätt och du får inrätta dig efter verkligheten.
Om hon har en del inblandning i barnen är det inte så konstigt eftersom du faktiskt övergav dem för en tid och hon förmodligen fick ta på sig mer ansvar än vad en bonusförälder normalt behöver göra. Det är i så fall en konsekvens av ditt eget agerande. Inför detta borde du snarare vara ganska ödmjuk.
Så fundera nu på hur framtiden ska se ut för att dina barn ska få en trygg och stabil barndom och hur du ska göra med det ytterligare barn som du väntar. Vad ska _du_ göra?
Vad skulle jag ha gjort i ditt läge? Jag blir lite beklämd av din historia. Jag fattar att du har farit illa och att du inte mår särskilt bra. Men det funkar inte att smita från en jobbig situation. I det här läget behöver barnen dig. Du kan inte bara försvinna ur deras liv bara för att det är jobbigt. Inte ens om det är överjävligt jobbigt.
Du har tyvärr visat både för barnen och ditt ex. att du inte är särskilt pålitlig. Om du låg på minus innan så ligger du kanske ännu lägre ner på skalan idag. Hur tänkte du när du for iväg till din älskling och blev gravid? Vem tänkte du på? Hur ser du på framtiden? Om du väljer att flytta ner till din nya man så kan du väl i vilket fall som helst tänka på att inte poppa upp som gumman i lådan hur som helst och kräva varannan veckas boende i tid och otid.
Jag skulle sätta mig ner och göra en prioriteringslista och sen förlika mig med tanken att jag måste leva efter den. Det går inte att få allt på en gång. Om ens någongång. Jag gissar att du sticker ner till din "älskling" för det är lätt och behagligt. Hur tänker han om att bli pappa? Vill han bli pappa till ditt barn? Var det planerat? Jag undrar för att omständigheterna är så snurriga.
10
Vad skulle jag ha gjort i ditt läge? Jag blir lite beklämd av din historia. Jag fattar att du har farit illa och att du inte mår särskilt bra. Men det funkar inte att smita från en jobbig situation. I det här läget behöver barnen dig. Du kan inte bara försvinna ur deras liv bara för att det är jobbigt. Inte ens om det är överjävligt jobbigt.
Du har tyvärr visat både för barnen och ditt ex. att du inte är särskilt pålitlig. Om du låg på minus innan så ligger du kanske ännu lägre ner på skalan idag. Hur tänkte du när du for iväg till din älskling och blev gravid? Vem tänkte du på? Hur ser du på framtiden? Om du väljer att flytta ner till din nya man så kan du väl i vilket fall som helst tänka på att inte poppa upp som gumman i lådan hur som helst och kräva varannan veckas boende i tid och otid.
Jag skulle sätta mig ner och göra en prioriteringslista och sen förlika mig med tanken att jag måste leva efter den. Det går inte att få allt på en gång. Om ens någongång. Jag gissar att du sticker ner till din "älskling" för det är lätt och behagligt. Hur tänker han om att bli pappa? Vill han bli pappa till ditt barn? Var det planerat? Jag undrar för att omständigheterna är så snurriga.
Tänkte jag skulle uppdatera lite i mitt tänk och mina beslut.
Jag har valt att stanna kvar här hos mina barn, de behöver både sin mamma och pappa i sina liv. Dessutom är de bara små en gång så jag vill inte missa deras uppväxt och alla de små grejerna som händer i vardagen.
Jag kan ärligt säga att jag mådde skit när jag skrev inlägget och det var riktigt jobbigt känslo mässigt. Men efter att få ha pratat med några kunniga inom området med familjeliv och dessutom satt egna för och nackdelar till hela situationen såg jag bara en sak och det var att vara kvar hos mina 3 busar. Det kommer vara tufft men jag vet att jag kommer klara det.
Att bli gravid var nog det sista jag velat, och alldeles för tidigt i vårt förhållande. Jag funderade mycket på att ta bort det men pappan ville inte och med 2 aborter bakom mig som jag ångrat fruktansvärt. Valde jag att behålla denna lille. Och nu ser jag bara framemot att få träffa den lille
Jag och ex:et har börjat prata bättre med varandra för barnens skull, så just nu funkar det rätt bra på den fronten.
Jag försöker även fixa till saker för att jag och barna ska få det så bra som möjligt tillsammans.
11
Tänkte jag skulle uppdatera lite i mitt tänk och mina beslut.
Jag har valt att stanna kvar här hos mina barn, de behöver både sin mamma och pappa i sina liv. Dessutom är de bara små en gång så jag vill inte missa deras uppväxt och alla de små grejerna som händer i vardagen.
Jag kan ärligt säga att jag mådde skit när jag skrev inlägget och det var riktigt jobbigt känslo mässigt. Men efter att få ha pratat med några kunniga inom området med familjeliv och dessutom satt egna för och nackdelar till hela situationen såg jag bara en sak och det var att vara kvar hos mina 3 busar. Det kommer vara tufft men jag vet att jag kommer klara det.
Att bli gravid var nog det sista jag velat, och alldeles för tidigt i vårt förhållande. Jag funderade mycket på att ta bort det men pappan ville inte och med 2 aborter bakom mig som jag ångrat fruktansvärt. Valde jag att behålla denna lille. Och nu ser jag bara framemot att få träffa den lille
Jag och ex:et har börjat prata bättre med varandra för barnens skull, så just nu funkar det rätt bra på den fronten.
Jag försöker även fixa till saker för att jag och barna ska få det så bra som möjligt tillsammans.
Hej,
Jag känner igen mig lite i dig. Vad bra att du fått professionell hjälp och att du orkat ta upp kontakten med exet. Guldstjärna! Jag hoppas att du hittat något på hemmaplan som kan få dig att må än bättre (yoga, lyssna på musik). Träffa nära som stöttar dig och som kan avlasta de gånger du inte mäktar med vardagen. Det är tufft att vara ensamförälder. Jag måste säga att "Styvmorsviolen" är en bra sida om att hantera skilsmässa, livet efter skilsmässa och att leva i styvfamilj.
En bonusmamma som vill ge dig en kram.
12
Hej,
Jag känner igen mig lite i dig. Vad bra att du fått professionell hjälp och att du orkat ta upp kontakten med exet. Guldstjärna! Jag hoppas att du hittat något på hemmaplan som kan få dig att må än bättre (yoga, lyssna på musik). Träffa nära som stöttar dig och som kan avlasta de gånger du inte mäktar med vardagen. Det är tufft att vara ensamförälder. Jag måste säga att "Styvmorsviolen" är en bra sida om att hantera skilsmässa, livet efter skilsmässa och att leva i styvfamilj.
En bonusmamma som vill ge dig en kram.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
