Har läst igenom flera trådar i detta forum innan jag postar detta. Vi har en son (11år) med ADHD. Det som slår mig när jag läser och pratar med folk är " det funkar bra med kompisar", det funkar bra i skolan sedan vi började medicinera" osv osv. Grejen är att vår son inte har några kompisar kvar, skolan fungerar inte alls trots medicinering (han har iofs grav dyslexi). Vi föräldrar är numera hans enda "kompisar". Ja, det smärtar när telefonen slutar ringa och vår son inte längre ringer någon då han inte orkar ta fler - nej.
Är det någon som är/har varit i en liknande situation?
1
Är vi verkligen ensamma? Har läst igenom flera trådar i detta forum innan jag postar detta. Vi har en son (11år) med ADHD. Det som slår mig när jag läser och pratar med folk är " det funkar bra med kompisar", det funkar bra i skolan sedan vi började medicinera" osv osv. Grejen är att vår son inte har några kompisar kvar, skolan fungerar inte alls trots medicinering (han har iofs grav dyslexi). Vi föräldrar är numera hans enda "kompisar". Ja, det smärtar när telefonen slutar ringa och vår son inte längre ringer någon då han inte orkar ta fler - nej.
Är det någon som är/har varit i en liknande situation?
Vilken diagnos barnen har spelar ingen roll när det gäller utanförskapet. Det jag känner är en stor maktlöshet. Jag kan ju inte tvinga någon att leka/va med min son.
Hur gör man för att bryta detta? Någon med tips.
3
Vilken diagnos barnen har spelar ingen roll när det gäller utanförskapet. Det jag känner är en stor maktlöshet. Jag kan ju inte tvinga någon att leka/va med min son.
Hur gör man för att bryta detta? Någon med tips.
Oh ja!
Just kompisbiten har varit det svåraste och det värsta för ffa den äldsta av våra barn.
För när hon väl blev aktuell för medicinering, och faktiskt blev mer "hanterbar" för kompisar, hade hon redan bränt alla skepp och fick (eller vågade inte heller för den delen) inte chansen med de gamla "kompisarna".
För henne blev räddningen att hon bytte skola när hon började sexan (började med medicin mellan femman och sexan). Då fick hon börja om från början och det löste sig direkt med kompisar.
Medicin är absolut inte lösningen på alla skolproblem. För vår yngsta har det inte funkat (funkar knappt nu heller) i vanlig skola oavsett medicin eller ej. Hon kräver mycket större (eller snarare bättre anpassningar) anpassningar än vad den vanliga skolan varit i närheten av. Nu går hon i en liten klass och även om hon inte gör hälften av det hon borde, så står hon ut med att gå dit för det mesta i varje fall. I vanliga skolan blev hon sjuk.
4
Oh ja!
Just kompisbiten har varit det svåraste och det värsta för ffa den äldsta av våra barn.
För när hon väl blev aktuell för medicinering, och faktiskt blev mer "hanterbar" för kompisar, hade hon redan bränt alla skepp och fick (eller vågade inte heller för den delen) inte chansen med de gamla "kompisarna".
För henne blev räddningen att hon bytte skola när hon började sexan (började med medicin mellan femman och sexan). Då fick hon börja om från början och det löste sig direkt med kompisar.
Medicin är absolut inte lösningen på alla skolproblem. För vår yngsta har det inte funkat (funkar knappt nu heller) i vanlig skola oavsett medicin eller ej. Hon kräver mycket större (eller snarare bättre anpassningar) anpassningar än vad den vanliga skolan varit i närheten av. Nu går hon i en liten klass och även om hon inte gör hälften av det hon borde, så står hon ut med att gå dit för det mesta i varje fall. I vanliga skolan blev hon sjuk.
Det är likadant för vår son nu 18 år. Han hade jättelätt att knyta nya kontakter när han var liten t ex på lekplatser och hade några kompisar i skolan, men sedan blev det glesare och glesare. Nu är det inga, men han har bra stöd gm LSS, som ersätter detta lite i alla fall, går t ex till en fritidsgård för funktionshindrade, simmar m m med ledsagare, men det smärtar mig mycket att han inga kompisar har då hans lillebror har masssooor och han tycker livet är orättvist att brodern har kompisar och inte han. Sedan när de blir vuxna blir det i bästa fall bättre, om han kan ha ett jobb osv.
Ja, hur kan man bryta detta? Vi har försökt, försökt, försökt, på alla sätt, för en del barn vänder det väl för andra inte. Hoppas det vänder för ert barn. Kanske om han byter skola att det blir helt annorlunda. Så blev det för min man. Han hade inga kompisar sen bytte han skola och då blev det bättre. De nya har ju inga fördomar och det *kan* i bästa fall gå bra. Har ni tänkt på det? Eller skulle det inte funa? Kanske finns det inga alternativ där ni bor. I alla fall en stor kram och hoppas det blir bättre.
5
Det är likadant för vår son nu 18 år. Han hade jättelätt att knyta nya kontakter när han var liten t ex på lekplatser och hade några kompisar i skolan, men sedan blev det glesare och glesare. Nu är det inga, men han har bra stöd gm LSS, som ersätter detta lite i alla fall, går t ex till en fritidsgård för funktionshindrade, simmar m m med ledsagare, men det smärtar mig mycket att han inga kompisar har då hans lillebror har masssooor och han tycker livet är orättvist att brodern har kompisar och inte han. Sedan när de blir vuxna blir det i bästa fall bättre, om han kan ha ett jobb osv.
Ja, hur kan man bryta detta? Vi har försökt, försökt, försökt, på alla sätt, för en del barn vänder det väl för andra inte. Hoppas det vänder för ert barn. Kanske om han byter skola att det blir helt annorlunda. Så blev det för min man. Han hade inga kompisar sen bytte han skola och då blev det bättre. De nya har ju inga fördomar och det *kan* i bästa fall gå bra. Har ni tänkt på det? Eller skulle det inte funa? Kanske finns det inga alternativ där ni bor. I alla fall en stor kram och hoppas det blir bättre.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
