Hur är det hemma hos er? Jag fick just (några dagar innan vi plussade) höra av min man att när vi varit ute o shoppat hade han gått o tänkt på hur många som är gravida eller har smått, o han tyckte det börjar kännas orättvist att inte vi är där!! Han hade funderat ett tag men tänkte att det är nog jobbigare för mig så han ville inte säga något....hur är det hos er, pratar ni om det här?? Jag har sett några trådar där mannen tyckt det är jobbigt att be om utredning för man tänker att det kanske är något fel på en, det är nog samma för både man o kvinna, eller vad tror ni? Hur är det med längtan efter barn, tror ni det är samma för båda?
1
Pratar ni mycket om längtan efter barn?? Hur är det hemma hos er? Jag fick just (några dagar innan vi plussade) höra av min man att när vi varit ute o shoppat hade han gått o tänkt på hur många som är gravida eller har smått, o han tyckte det börjar kännas orättvist att inte vi är där!! Han hade funderat ett tag men tänkte att det är nog jobbigare för mig så han ville inte säga något....hur är det hos er, pratar ni om det här?? Jag har sett några trådar där mannen tyckt det är jobbigt att be om utredning för man tänker att det kanske är något fel på en, det är nog samma för både man o kvinna, eller vad tror ni? Hur är det med längtan efter barn, tror ni det är samma för båda?
Nä. Min sambo pratar inte alls om det. Under den gången vi provade med stimulering så berättade han några dagar efter misslyckandet att han drömt om att han legat och strykt mig på min bebismage. Sånna saker har kunnat poffat upp bara sådär, efteråt. Men tar aldrig upp ämnet självmant! Känns tråkigt faktiskt.
2
Nä. Min sambo pratar inte alls om det. Under den gången vi provade med stimulering så berättade han några dagar efter misslyckandet att han drömt om att han legat och strykt mig på min bebismage. Sånna saker har kunnat poffat upp bara sådär, efteråt. Men tar aldrig upp ämnet självmant! Känns tråkigt faktiskt.
Asså båda ja och nej...Vi pratar öppet om det här hemma framförallt inför BIM och efter när mensen kommit (då vi är ledsna). Ofta säger sambon någon i stil med "du ska se att det blir vår tur" "vi kommer få våran bebis" etc etc. Men vi pratar inte kring barnlösheten som sådan om varför och varför inte. Då är det jag som säger t.ex. kanske borde vi testa detta eller detta? Jag är väldigt öppen med vår resa för min syster och min närmsta vän. Närmsta vännen och hennes fästman har gått igenom samma resa som oss. Det känns såååå skönt att ha henne att prata med. Hon lugnar mig. Men överlag så tror jag att killarna kanske har svårare att ta upp det först, just för att de vet hur ledsna man blir av att månad efter månad misslyckas? Själva längtan efter ett barn tror jag är densamma. Det känns så på mig och min sambo iaf...
Asså båda ja och nej...Vi pratar öppet om det här hemma framförallt inför BIM och efter när mensen kommit (då vi är ledsna). Ofta säger sambon någon i stil med "du ska se att det blir vår tur" "vi kommer få våran bebis" etc etc. Men vi pratar inte kring barnlösheten som sådan om varför och varför inte. Då är det jag som säger t.ex. kanske borde vi testa detta eller detta? Jag är väldigt öppen med vår resa för min syster och min närmsta vän. Närmsta vännen och hennes fästman har gått igenom samma resa som oss. Det känns såååå skönt att ha henne att prata med. Hon lugnar mig. Men överlag så tror jag att killarna kanske har svårare att ta upp det först, just för att de vet hur ledsna man blir av att månad efter månad misslyckas? Själva längtan efter ett barn tror jag är densamma. Det känns så på mig och min sambo iaf...
Nä vi pratar inte så ofta om det. Därför tycker jag det är skönt att skriva av mig här inne ibland för min sambo verkar inte vilja prata om det. Tror inte han förstår hur jag känner varje gång mensen kommer och han verkar inte så påverkad av det heller. Han tar det mer som det kommer och verkar inte känna någon stress. Försöker ibland ta upp ämnet men det dör bort ganska snabbt och nu känner jag mig tjatig om jag tar upp det.
4
Nä vi pratar inte så ofta om det. Därför tycker jag det är skönt att skriva av mig här inne ibland för min sambo verkar inte vilja prata om det. Tror inte han förstår hur jag känner varje gång mensen kommer och han verkar inte så påverkad av det heller. Han tar det mer som det kommer och verkar inte känna någon stress. Försöker ibland ta upp ämnet men det dör bort ganska snabbt och nu känner jag mig tjatig om jag tar upp det.
Sen tror jag att det är mer jobbigt för oss tjejer som har den där mamma instinkten i oss, det är ju det alla hormoner och organ är till för liksom. Det är ju vi som känner allt! Jag vet att min väns kille sa att han verkligen inte kände någonting förrän han kände bebisen sparka på utsidan magen och såg ULbilder. Tror att det blir mer verklighet för dem när det faktiskt ser att det finns något där. Och sen är ju de flesta killarna likadana, de har svårt att känna, prata och reflektera.
5
Sen tror jag att det är mer jobbigt för oss tjejer som har den där mamma instinkten i oss, det är ju det alla hormoner och organ är till för liksom. Det är ju vi som känner allt! Jag vet att min väns kille sa att han verkligen inte kände någonting förrän han kände bebisen sparka på utsidan magen och såg ULbilder. Tror att det blir mer verklighet för dem när det faktiskt ser att det finns något där. Och sen är ju de flesta killarna likadana, de har svårt att känna, prata och reflektera.
Caroline: ja så är det nog. tänker faktiskt mycket på det där. killens roll och hur de känner...vi , kvinnan, har ju äran att få uppleva något hela tiden. men inte mannen. luddigt morgoninlägg. haha ja, jag gick upp vid 12 idag=) vänt på dygnet totalt.
Caroline: ja så är det nog. tänker faktiskt mycket på det där. killens roll och hur de känner...vi , kvinnan, har ju äran att få uppleva något hela tiden. men inte mannen. luddigt morgoninlägg. haha ja, jag gick upp vid 12 idag=) vänt på dygnet totalt.
Intressant med alla svar, det var just det jag funderade på, såklart är det olika för alla par o vissa verkar tycka det är tjejens grej att längta o kämpa men jag tror att i vårat fall har mannen längtat mest, många av våra vänner har barn i skolålder nu o redan när de var små började han prata om det...såklart visste han att det inte var aktuellt då pga mina karriärplaner (shit vad seriöst det låter men iallafall passade det inte hans jobb heller att följa med mig på utlandsjobb så vi bodde till slut i varsin världsdel i 2 år, efter att jag utbildat mig i 9 år, så vi hade lite lång tid för 'ska bara hinna med innan barn...') men det kom lite 'sen när vi har småtting, då ska vi....'
Hur som helst, jag tänkte på ifall några av era män inte heller pratar om det för att de tror att det blir jobbigare för er, det är ju något att prata om för egentligen tror jag det är precis tvärtom, 'delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg'
7
Intressant med alla svar, det var just det jag funderade på, såklart är det olika för alla par o vissa verkar tycka det är tjejens grej att längta o kämpa men jag tror att i vårat fall har mannen längtat mest, många av våra vänner har barn i skolålder nu o redan när de var små började han prata om det...såklart visste han att det inte var aktuellt då pga mina karriärplaner (shit vad seriöst det låter men iallafall passade det inte hans jobb heller att följa med mig på utlandsjobb så vi bodde till slut i varsin världsdel i 2 år, efter att jag utbildat mig i 9 år, så vi hade lite lång tid för 'ska bara hinna med innan barn...') men det kom lite 'sen när vi har småtting, då ska vi....'
Hur som helst, jag tänkte på ifall några av era män inte heller pratar om det för att de tror att det blir jobbigare för er, det är ju något att prata om för egentligen tror jag det är precis tvärtom, 'delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg'
tycker också man ska prata om det i den mån det går. det får helt okej med min sambo. kanske inte för djupa tankar haha, men det har ju att göra med att han tycker det är jobbigt och kan inte riktigt visa sin sorg på samma sätt som jah. det är en träningssak kanske? eller en försvarsmekanism från hans håll vilket jag tror. inget av oss stoppar huvudet i sanden utan pratar lite i taget.
tycker också man ska prata om det i den mån det går. det får helt okej med min sambo. kanske inte för djupa tankar haha, men det har ju att göra med att han tycker det är jobbigt och kan inte riktigt visa sin sorg på samma sätt som jah. det är en träningssak kanske? eller en försvarsmekanism från hans håll vilket jag tror. inget av oss stoppar huvudet i sanden utan pratar lite i taget.
Min sambo pratar inte om det så mycket alls faktiskt om inte jag tar upp något. Men samtidigt så pratar inte jag heller om det, så länge vi inte är i en behandling. Då är vi med båda två och räknar dagar osv. Men inte mycket om känslor. Är lite sluten av mig jag med så det är ju inte helt lätt. Men ibland har bägaren runnit över och jag har gråtit och han tröstat och sagt att allt kommer att bli bra.
9
Min sambo pratar inte om det så mycket alls faktiskt om inte jag tar upp något. Men samtidigt så pratar inte jag heller om det, så länge vi inte är i en behandling. Då är vi med båda två och räknar dagar osv. Men inte mycket om känslor. Är lite sluten av mig jag med så det är ju inte helt lätt. Men ibland har bägaren runnit över och jag har gråtit och han tröstat och sagt att allt kommer att bli bra.
Vi är rättså öppna om barn här hemma. Jag pratar tex om "när vi får en liten knodd så..." Jag tänker också att det är bra att prata lite lagom om det. Jag hoppas att om man försöker ha en naturlig och avslappnad inställning till både barnprat, själva "görandet", och allt runt så stiger det inte en så lätt åt huvudet.
Hittills tycker jag att jag har kunnat hålla en rätt cool inställning, och kunnat hantera besvikelsen när mensen kommer -igen. Jag vill inte att barn ska vara det enda jag tänker på. Men det blir svårare och svårare ju längre tiden går, såklart. Och nu sist var jag riktigt skendräktig. En hel massa symptom hade jag. Viskade tom till katten att nu skulle det nog bli en bebis i familjen. Snöpligt när mensen kommer!!
10
Vi är rättså öppna om barn här hemma. Jag pratar tex om "när vi får en liten knodd så..." Jag tänker också att det är bra att prata lite lagom om det. Jag hoppas att om man försöker ha en naturlig och avslappnad inställning till både barnprat, själva "görandet", och allt runt så stiger det inte en så lätt åt huvudet.
Hittills tycker jag att jag har kunnat hålla en rätt cool inställning, och kunnat hantera besvikelsen när mensen kommer -igen. Jag vill inte att barn ska vara det enda jag tänker på. Men det blir svårare och svårare ju längre tiden går, såklart. Och nu sist var jag riktigt skendräktig. En hel massa symptom hade jag. Viskade tom till katten att nu skulle det nog bli en bebis i familjen. Snöpligt när mensen kommer!!
Ja det är ju bra om man kan hålla det på en sådan nivå att det inte känns jobbigt. Försöker så gott det går varje gång att koppla bort stressen och prata naturligt om att vi någongång blir föräldrar till vår dotter eller son. Vi brukar skoja om tex "Åhh tänk när lilla Otto låg här". Vi har båda, förstår jag nu när jag skriver, otroligt mycket hopp ändå på ett eget barn. Det känns skönt att vi är där och inte bryter ihop. Vi brukar prata om att när den lille kommer är den lille så efterlängtad!
Ja det är ju bra om man kan hålla det på en sådan nivå att det inte känns jobbigt. Försöker så gott det går varje gång att koppla bort stressen och prata naturligt om att vi någongång blir föräldrar till vår dotter eller son. Vi brukar skoja om tex "Åhh tänk när lilla Otto låg här". Vi har båda, förstår jag nu när jag skriver, otroligt mycket hopp ändå på ett eget barn. Det känns skönt att vi är där och inte bryter ihop. Vi brukar prata om att när den lille kommer är den lille så efterlängtad!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
