Har han ADD/ADHD?

[Anonym]

Jag har en son på 10 som alltid "stuckit ut" lite. Redan som barn var han lite sen med motorik och tal och var väldigt blyg. Mycket att detta växte bort och han är nu social även om han ibland har lite svårt att tolka de "sociala reglerna". Om han t ex går på en aktivitet kan han ställa konstiga frågor och har inte direkt den där berömda spärren för vad man säger. Han har svårt för att komma ihåg saker och tappar bort grejer hela tiden. Läxor, gympapåsar, vantar mm är hopplöst för honom. Han har också svårt för att koncentrera sig i skolan. Extra svårt är det för honom att jobba på lektionerna, han glider iväg i tankar och har svårt för att fullfölja uppgifter. Om han lyssnat på en genomgång kan han däremot redovisa muntligt på ett fantastiskt sätt så han har kunskapen. Han skriver även bra på prov, senast hade han 102 av 104 på ett svenskaprov. Han fick omdömen nu i åk 4 och hade godkänt i allt utom engelska där han har väl godkänt.
Han har ett specialintresse, Minecraft som han vill lägga all sin tid på. Han kan sitta i många timmar och är väldigt duktig på det. När han spelar har han absolut inga problem med att koncentrera sig, men bara han kommer ner och äter så har han svårt att sitta still och armarna flyger åt alla håll känns det som. Han har matångest och äter väldigt begränsat med mat (dock väldigt mycket av det han gillar) och det blir mycket pasta vilket kanske inte heller är så bra för honom. Han är också lite orolig av sig och är mörkrädd och har ångest för sjukdomar mm. Han har annars väldigt bra självförtroende och självkänsla och mycket rinner av honom snabbt. Han lever helt i nuet och skjuter gärna upp allt så mycket det bara går. Ingen intresse av att spara veckopeng t ex, allt ska handlas upp direkt.
Han är väldigt social och har aldrig haft problem med kompisar. Om vi t ex är på semester hittar han snabbt kompisar. Han samspelar bra och har mycket empati. Han har t ex inget behov av att bestämma utan är diplomatisk och populär. När han blir arg blir han väldigt arg men det händer sällan och han tar aldrig till våld (om inte lillebror slår honom, då slår han tillbaks). Vi har flyttat fem gånger och han tycker det är roligt med förändringar, har inget speciellt behov av rutiner. Han bytte nyligen skola och fick snabbt nya kompisar. Lärarna har aldrig sagt något om ADHD men påpekar att han har dålig "motor", dvs svårt att fullfölja uppgifter på egen hand. Om någon står bredvid är det inga problem. Han är absolut inte hyperaktiv utan tvärtom ganska lugn, men däremot far som sagt armarna runt mycket
Vi har tänkt att killar nog kan vara så här i den här åldern men vi funderar även på om det kan vara ADD eller ADHD. Vi har nu ganska tuffa krav på honom (om han inte gör sina skoluppgifter - inget minecraft t ex) och jag är rädd för att det vi ser som slarv och lathet är något annat . Vi vill ju förstås det allra bästa för vår son!
Hur går man tillväga? Känner någon igen sig?

[Anonym]

Hej

Nån diagnos kan ju inte vi här ge dig, men visst ser jag lite likheter mellan ditt barn och mitt (som är diagnosticerad med ADHD och Aspergers syndrom). En del av de saker som ditt barn matchar med mitt barn kommer sig av ADHD, en del av AS.
Om ni är oroliga så kanske ni kan självremittera honom till BUP för utredning och då även av ångesten som du skriver om, fast det är ju enklare om ni har tex skolpsykologen med på tåget. Det tar i alla fall ofta väldigt lång tid - i vårt fall över ett år - från remiss till diagnos och överlämningsamtal och tyvärr blir det inte lättare för barnen med den här problematiken ju äldre de blir utan man brukar snarare se att det blir svårare för dem ju mer krav som ställs på dem.
Annars är mitt råd att barn - även sådana som inte behöver diagnos - mår bra av tydlig struktur i vardagen och att veta vad som förväntas av dem. Berätta för honom hur dagen kommer se ut, gör scheman för hur han ska göra läxor före spelande etc och bestäm tillsammans med honom att han ska spara en del av veckopengen.

[Anonym]

Tack för ditt svar! Han går hos en överläkare på barn pga problem med sköldkörteln så vi har en kontakt där. Vår stora fråga just nu är om han ska utredas eller ej. Han fungerar ju bra i vardagen och det stora problemet är väl att vi ofta får höra från skolan att han har svårt att få igång "motorn" på lektionerna. Jag skrev att han har ångest men skulle nog mer kalla det lätt oro - inget som går ut över hans liv. Han började nyligen på en ny skola och de har tuffare regler vilket har visat sig vara bra för honom. Vi är dock oroliga för att vi/skolan bemöter honom på fel sätt OM han har ADD/ADHD. Samtidigt skulle han aldrig själv vilja utredas och sticka ut på något sätt. Vi vet varken ut eller in. Jag måste också fråga vilka drag åt Aspergers han har? När jag läser om det känner jag inte alls igen mig...däremot på ADD.

[Cherinne]

Jag tycker också att din son påminner en del om min egen, äldsta,som nu är 13. Han har ADHD.

Jag ser inget negativt med att få en diagnos. Förstår inte varför skolan skulle hantera honom annorlunda om han fick en diagnos? De kan väl inte ändra beteendet bara för att han skulle ha en diagnos? Alla ska bli behandlade på lika villkor, oavsett diagnos eller inte.

Men det verkar ju fungera ganska bra för honom i skolan och det är väl ni föräldrar som får bestämma helt enkelt om ni vill sätta igång en utredning eller inte. När väl en utredning sätts igång går det ganska fort, ca 3-4 veckor. Men det kan ju vara väldigt lång väntetid, nog olika beroende på vilket Bup man tillhör. Vårat Bup är inget vidare. Om ni bor i Stockholm, kan man också vända sig till Prima barn t.ex.

Lycka till!

[Anonym]

Jag tänker att skolan kanske har mer förståelse för att det tar lång tid att utföra uppgifter om han har en diagnos, men det kanske inte förändrar något egentligen! Jag är rädd att de tycker att han är lat och slarvig och så handlar det om oförmåga...

[Anonym]

När jag läste om AS och ADHD innan mitt barn fick diagnos så tyckte jag det var klockrent AS och ingen ADHD, men det är väldigt klart och tydligt nu att han har båda delarna och behöver stöttas i sitt dagliga liv.
Tex det här med specialintressen och att de gärna blir extrema experter på sånt som intresserar dem är typiskt AS. Även att det är svårt att planera och genomföra saker (dvs "saknar motor"). Men allt är ju en gradfråga och alla människor uppvisar nog lite AS-drag utan för att för den skull kunna diagnosticeras med det.

Det kommer ställas mer krav på ditt barn ju äldre han blir, nu går han i 4an, och det är ofta då problemen för AS och ADHD-barn börjar visa sig så smått. Om han nu har en problematik så kan det mycket väl vara så att han kommer behöva mer eller mindre hjälp för att hantera skolan, och risken finns ju att han kommer ses som "jobbig" om man från er och skolans sida inte vet hur man ska bemöta honom på bästa sätt. Och nej, utan diagnos lär du inte få nödvändig hjälpen till honom om så krävs, tyvärr...

Fast det är inte bara han som får hjälp, som förälder får du möjlighet att gå utbildningar och lära dig mer om hur du kan lösa situationer som uppstår. Du kan också få stöd i din föräldraroll när det blir jobbigt. Fast det är klart, inget barn vill känna sig annorlunda oavsett vad en utredning kan komma att visa.
Jag kan inte råda dig till hur du ska göra, men jag vet att i vårt fall skulle familjen ha trillat samman i småbitar utan den hjälp vi fått samt skolgången skulle ha gått helt åt pipan. Nu har vi en åtminstone tolerabel situation och även om det varit tufft så ångrar jag inte att vi valde att utreda.

[Anonym]

Hej! Tack för ditt svar! Vår läkare ska skicka en remiss till barn- och ungdomshälsan så ska vi föräldrar träffa en barnpsykolog. Det känns som en bra början. Har vänner med barn med både ADHD och autism och där märks det tydligt och då är ju beslutet enklare. Tror inte någon skulle ens få för sig att vår son har ADHD eller AS och därför känns det lite jobbigt att dra igång något som kanske är i onödan. Men eftersom en oro börjat spira känns det bra att prata med någon och få föräldrastöd.

[Ny Anonym]

Fast är det verkligen i onödan? Om en utredning inte mynnar i en diagnos så vet ni det och har då fått svar på era funderingar. Att gå runt och undra är ju också rätt tärande i längden. Det kan vara bra med ett klargörande för både er och barnets skull. Det kan ju också vara så att en utredning visar vilka svårigheter som finns, även om de inte är tillräckligt stora för en diagnos. Då vet man det också och får fler ledtrådar i hur man kan göra för att allt skall funka så bra som möjligt för barnet.

Jag var oerhört skeptisk till att utreda vårt barn, men vi såg ju att det fanns en del bekymmer -skolan såg inget alls och vår ingång var att vi ville få svaren för att se om vi kunde få skolan att sätta in det stöd som vi ändå trodde behövdes. Din beskrivning av er son stämmer till många delar in på mitt barn. Hen är också ett sådant där barn där ingen ens tänker vare sig ADHD eller AS, för allt alla ser är ett klipskt och välfungerande barn. Det är inte riktigt vad vi ser hemma i alla lägen och vårt barn har med största sannolikhet ADHD samt en del autsitiska drag även om de inte är tillräckliga för en diagnos inom autismspektrat. Jag ångrar inte att vi utredde. Syftet var ju att kartlägga svårigheterna för att kunna ge rätt stöd, inte att få en diagnos (hen har i dagsläget ingen diagnos heller för vi har valt att inte avsluta utredningen).

[Anonym]

Ehm, ja du... Att ingen skulle få för sig att vår son har ADHD eller AS är nåt jag också kunde ha sagt i början av vår resa, vi har fortfarande vänner och bekanta som reagerar med "Nä, inte har han nån ADHD/AS, han funkar ju så bra och är så smart!" - men de ser honom aldrig i situationer då han har press på sig. Hemma, när vi gör saker som han tycker är kul, när vi är på fest (dock ej för länge för han har begränsad ork) så är han väluppfostrad, artig, intresserad och social - med viss förkärlek för att enbart prata om saker som intresserar honom. Men då har han kul och det är ingen som sätter krav på honom. Det är i kravfyllda situationer - som skolan - som det havererar... I synnerhet då han ska uppvisa en egen motor och jobba fritt.

[Anonym]

Jag tror att en utredning kan vara traumatiskt för barnet och det höll vår läkare med om! När barnet inte mår dåligt eller ens funderar på om han är annorlunda kan det ju vara onödigt att dra igång något som tar energi från honom. Däremot så tror jag att det är bra för oss att diskutera med en barnpsykolog för att få redskap att hjälpa honom att t ex koncentrera sig bättre. Jag tycker absolut att man ska utreda om det t ex krävs extra resurser till skolan men detta är inte på den nivån ännu. Om vi däremot märker att han har svårt att klara skolan eller må dåligt på något sätt kommer vi självklart att ta det ett steg längre. Men som det är i dagsläget känns det fel att ta upp plats från någon annan.

[Anonym]

Ehm, ja du... Att ingen skulle få för sig att vår son har ADHD eller AS är nåt jag också kunde ha sagt i början av vår resa, vi har fortfarande vänner och bekanta som reagerar med "Nä, inte har han nån ADHD/AS, han funkar ju så bra och är så smart!" - men de ser honom aldrig i situationer då han har press på sig. Hemma, när vi gör saker som han tycker är kul, när vi är på fest (dock ej för länge för han har begränsad ork) så är han väluppfostrad, artig, intresserad och social - med viss förkärlek för att enbart prata om saker som intresserar honom. Men då har han kul och det är ingen som sätter krav på honom. Det är i kravfyllda situationer - som skolan - som det havererar... I synnerhet då han ska uppvisa en egen motor och jobba fritt.

Jag förstår absolut att AS kan visa sig på olika sätt. På vilket sätt havererar det i kravfyllda siuationer? Hur reagerar han då?

[Anonym]

Om barnet mår bra skulle det ju vara

Jag tror att en utredning kan vara traumatiskt för barnet och det höll vår läkare med om! När barnet inte mår dåligt eller ens funderar på om han är annorlunda kan det ju vara onödigt att dra igång något som tar energi från honom. Däremot så tror jag att det är bra för oss att diskutera med en barnpsykolog för att få redskap att hjälpa honom att t ex koncentrera sig bättre. Jag tycker absolut att man ska utreda om det t ex krävs extra resurser till skolan men detta är inte på den nivån ännu. Om vi däremot märker att han har svårt att klara skolan eller må dåligt på något sätt kommer vi självklart att ta det ett steg längre. Men som det är i dagsläget känns det fel att ta upp plats från någon annan.

[Anonym]

Han låser sig på fixa idéer och kan inte släppa dem fastän de logiskt sett inte funkar. Han blir frustrerad, och vägrar arbeta i skolan, utvecklade tics av olika slag, blev olycklig och vill inte ha nåt med skolan att göra alls.
Sedan är ju normala skoluppgifter ofta inte utformade för barn med AS.
Ett exempel på en skrivläxa han fick i fyran:
"En kändis kommer in på ICA och något händer. Bestäm vilken kändis det är och berätta vad som händer." Sådana uppgifter klarar han inte, det är faktabaserade saker han klarar, att hitta på och fabulera funkar inte... Istället blev han superfrustrerad och låste sig på att han inte visste vad det var för kändis och vad det var som hände. Det man inte vet kan man inte beskriva...
Ett annat exempel är att han till en matteuppgift skulle uppskatta hur många äpplen det gick på ett kilo. Av nån anledning fick han för sig att ett äpple väger 2 gram. Men då skulle ju det vara massor av äpplen som handlas när man köper ett kilo, och det visste han att jag inte gjorde. Det krävdes att man tog med honom till matsalen, hämtade ett äpple och vägde den på en våg innan han gick med på att ändra sin uppfattning om äpplets vikt, trots att han redan insett att det var nåt tokigt med den idén.

[marib]

gör det till... man kan alltid formulera sig på sätt som gör att barnet ser det positiva i det.
Får snarare känslan att ni bromsar av rädsla (både ok och normalt)

Han mår inte dåligt av det skriver du... Hur vet ni det eg? En av mina fick diagnos sent och ställer som vuxen frågan VARFÖR fick jag inte det här stödet tidigare???

Och om du eg tror att allt är ok.. vad fick dig att skriva här (menar inget illa, bara att nåt funderar du över)

OM han behövt.. glasögon, eller kanske hörapparat? Har du då väntat tills han verkar må dåligt över det?
Finns ett funktionshinder så bör det kollas upp, för sonens skull. så att han kan få den hjälp och den stöttning han behöver. För att han inte ska ha straff när han inte förstå eller kan stoppa vissa handlingar.
Tycker jag.

[Anonym]

Tack för synpunkter! Jag är nog bara rädd att jag överanalyserar! Har många i min närhet med olika funktionshinder och läser för mycket att jag ibland tappar vad som är "normalt". Sedan jag skrev här har jag läst på många olika forum om barn med AS och ADHD och jag känner inte igen så mycket i honom längre...det är därför jag tvekar. Det här med att låsa sig som någon skrev om ovan stämmer t ex på honom. Han är väldigt flexibel när det gäller att lösa uppgifter. Han är jobbar bara sakta och tappar lätt fokus...kanske är det bara sådan han är utan diagnos. Han har ett specialintresse i Minecraft men det har flera andra killar i hans klass också. Jag tror inte att vi är så rädda...tvärtom faktiskt så är jag nog typen som kollar allt en gång för mycket.
Jag hoppas att vi nu får ännu mer klarhet i detta när vi träffar barnpsykologen!