Skrivet: 2014-02-16, 19:45
#1
Jag o plusset mot resten av världen
Jag och plusset mot resten av världen...
Först o främst: JÄTTEGRATTIS till er alla som plussat och lycka till, till er alla som väntar på plus! :-)
Här är MIN historia...(klippt o klistrat från gravid över 35)
Plussade i fredags. 45 år. Ensamstående med 3 barn (10-13-15) Lever på csn och har bara 2 terminer kvar av studierna. Pappan vill absolut inte ha barnet. Ska jag fortsätta förklara läget eller räcker det?.....mitt inre är i totalt kaos!
Jag har varit i klimakteriet i 2 år, med oregelbundna blödningar. Uteblivna och störtblödningar omvartannat. Har träffat en man under 2½ år lite sporadiskt då ingen av oss vill ha ett riktigt förhållande då vi lever så olika liv och är väl inte direkt tokkära i varandra heller...vi har varit nöjda som det är helt enkelt. Vi har inte använt skydd av flera skäl, jag tål inte att tillsätta hormoner. Då jag lever singel och det kan ta några månader tills vi ses så vill jag inte utsätta mig för det heller. Sen är det ju klimakteriet...och säkra perioder osv. Risken är ju minimal.
Jag är så FRUKTANSVÄRT splittrad! det finns två sidor som följer varandra konstant i alla tankar och jag blir snart galen.
Jag har alltid velat ha en bebis till.... men barnens pappa steriliserade sig efter vår nr 3. 3 år senare separerade vi.
Jag hade lätt kunnat skaffa en till bebis med en ny man, men åren sprang iväg och den rätte infann sig inte heller! ;-) och det här att vara för gammal, och att mitt liv som fertil är slut har känts jättejobbigt i flera år. Att inte vara "en riktig kvinna" längre utan bara vänta på barnbarnen..... nej, jag är inte klar än!!!! så har det känts hela tiden.
MEN jag har ju då velat haft en till bebis under andra former sas....
Då han jag träffar och jag ses så sällan så vet jag exakt när plusset blev till... 1 Februari. Då hade jag precis haft en störtblödning varje dag med stora koagler i hela 8 dagar och slutat blöda 2 dagar innan vi sågs. ( före det hade jag inte haft mens på 2 månader) Nåväl.... tre dagar efter sex får jag extremt ont i brösten, så där så jag fick gå hemma och hålla i dem, det brann djupt inuti o sved och värkte. Fattade direkt.... Detta var nåt helt annat än "klimakterie-värken" som man också kan få i brösten, eller vid ägglossning. Sen efter bara några dagar till kom den där brännande stick-känslan på båda sidor djupt nere i livmodern.
Ändå kom chocken när plusset visade sig i fredags. Vad är oddset!!!?
Har googlat som en tok. 1 % av de över 45 år blir gravida!!!!
Alltså....trots min situation som är allt annat än "familjetomtebolycka" så känner jag mig som välsignad. Varför jag? varför nu? vem är det därinne? vad är meningen? varför? varför? varför?
Jag kan inte känna annat än att plusset är en gåva!!!! det är så ofattbart!!! Jag kan omöjligt avsluta detta. Det är alldeles för stort, för fantastiskt och helt otroligt för att inte ta till sig!
MEN.....sen finns den där TOTALA kaosartade nattsvarta andra sidan..... VAD ska alla andra säga/tycka!?
Jag sitter ju i en sits där folk inte bara kommer tycka att jag är för gammal, utan är singel och ensamstående med TRE barn dessutom.
Eftersom pappan vägrar se detta barn att födas, kommer jag vara helt själv, DET gör inte MIG nånting! Jag är så van att vara själv och att styra upp vardagen själv med alltihop. Själva vardagen fixar jag, barnet kommer bli älskat och få en trygg och bra uppväxt. Jag TROR att de stora barnen kommer bli glada för själva bebisen och tycka det är jättespännande och vara delaktiga.
MEN innan dess.... får dåligt samvete över pappan, som inte vill ha barnet....det är ju hur traumatiskt som helst att få ett barn man inte är redo för!! får dåligt samvete för barnet... som inte växer upp med en pappa ( men det har ju många barn fixat förr utan att bli skadade..) men iallafall..... Får dåligt samvete att mina barn kanske kommer få skämmas för vår situation?? att mamman är med barn men ingen pappa finns hemma....får dåligt samvete för att barnet kommer ta plats och tid som mina större barn kanske behöver av mig??
DÖR bara av tanken att berätta för min mamma!!!! hon kommer bryta ihop av skam och sorg för de andra barnen och allt kommer vara HUUUR förskräckligt som helst.... INNAN. För jag vet att hon kommer självklart finnas där när barnet är fött.... hon är världen bästa mamma/mormor.
Mår skitdåligt över att jag bara har 2 terminer kvar av min utbildning och att det ska hänga kvar efter... hur blir min csn med tanke på min ålder???? JAg har redan fast heltid idag, men vidarutbildar mig och har redan nytt bättre jobb efter jag är färdigutbildad.
Jag bor bra, behöver inte flytta för ett barn till, den får t.o.m eget rum när den dan stundar. Allt kommer funka, ALLT funkar bara man vill! MEN fortfarande så mår jag så fruktansvärt dåligt över alla jag gör illa i det här....för jag själv är inte ett dugg orolig att bli ensamstående småbarnsmamma.
men ska verkligen allt negativt....ålder ingen pappa mm mm....överväger dessa förskräckligheter det vettiga att göra abort!?
Jag återkommer hela tiden till det.... livet i sig självt måste väl ändå vara viktigare än alla "men"??? vem är jag att släcka mitt ofödda barns liv bara för att min ålder är 45?
NU till ännu en sjuk krånglig grej i det hela.... jag kan inte ens ringa en barnmorska eller min familjeläkare.... det är min arbetsgivare och chef och mina arbetskamrater.... får lov att ringa gyn på annan ort.
Detta blev jättelångt, men jag har inte pratat med nån och håller på att spricka!!!! Känns som att det är jag o "magen" mot resten av världen :-(