Hormoner som spökar?

[Afrodites]

Jag ber om ursäkt redan nu då det här antagligen kommer bli ett bäldigt gnälligt inlägg.
Antagligen så är det ju bara alla hormoner som spökar, men jag känner mig så otroligt ensam. :/
Jag har varit illamående sedan vecka 5, är i vecka 10 nu...bara fått i mig skitmat, har noll energi.
Detta innebär att det enda jag orkar göra är att ligga på soffan och må skit.
Det är mitt första barn och oavsett vad jag frågar BM omså är allt heeelt normalt.
Jag förstår också det men vill ändå få kännamig hörd och bekräftad.
Min man kommer vara borta hela mars och endast komma hem på helgerna.
Det innebär att jag, förutom att ligga och självdö i mitt illamående i soffan, även ska orka ta ut hunden
på promenad ett par gånger om dagen. Det känns lika jobbigt som tanken på att ta sig upp för mount everest.
Min man kommer även missa Ultraljudet till cub testet, så jag fick våga mig på att fråga om min syster ville följa med.
Min mamma har inte kontaktat mig på snart ett år trots att jag varit allvarligt sjuk, och det känns ju givetvis jobbigt i sig då jag alltid tänkt att jag och mamma verkligen skulle få tid tillsammans den dagen jag blev gravid.

Jag känner mig så ensam och övergiven i allt det här nya och nämner jag det för mannen så säger han att det säkert är normalt och beror på hormonerna.
Han har säkert rätt i det, men det känns inte mindre jobbigt för det. Än en gång, förlåt för allt gnäll, men jag behövde skriva av mig.

[Anonymia]

Gnäll på du bara! Det är därför vi är här!
Tyvärr kan jag inte ge dig några tips, jag har haft det som du alla mina graviditeter, otroligt konstigt att man ger sig på att bli gravid igen när man VET hur illa allt kommer vara. Det går inte att peppa och heja och säga åt dig att tänka framåt på det underbara knyte som kommer, men jag hoppas iallfall att du klarar av att ta en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. För vare sig du vill eller inte så går tiden rätt fort.

Fortsätt med skräpmat om det är vad du får i dig, kolla omgivningen om det inte finns någon glad 13-åring som vill gå ut med din hund, och låt dig själv känna precis vad du vill. Din sambo har verkligen ingen aning om vad du genomgår, det kommer han aldrig att ha.

Blir du alltför deprimerad bör du ju givetvis söka proffessionell hjälp, men annars kan jag bara upprepa - allt är heeeeelt normalt.

Jag är i v 12 nu, och tack och lov kräks jag bara på eftermiddagarna nu för tiden...

Kram på dig, hoppas du får lite energi av det fina vädret iallafall!

[clara_jag]

Har du varit på inskrivning och kollat ditt järnvärde? Men du skriver ju att BM säger att allt är normalt, så kanske du redan har koll på detta. Annars så är väl just lågt järnvärde orsak till en del gravidas trötthet och illamående?! (oklart påstående =) )
Hoppas att du mår bättre snart, och att mars innebär mer energi och soliga hundpromenader.