Vissta ska båda hjälpa till hemma eller?

[Anonym]

Måste bara fråga vad ni anser.
Jag och sambon har 3 barn. 15,12 & 7 år.
Jag har varit föräldraledig med alla barnen ( 1,5 år/barn). Efter 1:a barnet jobbade jag 75% och efter 2:a 50%-75%. Efter 3:e 50% i 4 månader sedan heltidsstudier i nu snart 4,5 år. Jag har tagit hand om hushåll, barn mm när barnen var små. Nu när jag studerar heltid hinner jag inte lika mycket. Jag tycker att även sambon kan hjälpa till men han säger att han hinner inte när han jobbar.
Sambon: jobbar 7-16. (åker 6,30 kommer hem 16,30).
Jag : går upp 06,30 fixar frukost till mig och barnen, eller mest nu plockar ihop.
Skola 8-16.
Fixar middag.
Skjutsar barnen till fritidsaktiviteter ca 18-19,30.
Läxor igen som jag inte hunnit med : 20-21
Diska, plocka ihop, fixa mat till morgondagen, ordna den minstas skolsaker, kläder
Tvättar, hänger tvätt, plockar ihop i vardagsrum, kök, hall.
Sambon: ser på tv mellan middag och läggdax, lägger sig kl 21,00.

När jag lägger mig kl 23-2400 är jag helt slut.

Jag har sagt till att vi kan hjälpas åt hemma med hushållet. Men sambon säger att han inte hinner.
Jag tycker att: städa wc ska man göra 1 gång/vecka
Dammsuga 1 gång/vecka
plocka ihop i tv rum, kök varje dag/kväll
Ställa fram minsta barnens saker/kläder till nästa dag gör man på kvällen innan.
Minsta måste borsta tänder och hår varje morgon. Tänder varje kväll.
Sambon tycker att alla ska ta in det som man tagit fram vilket blir att har jag tagit ut middagsmaten till alla ska jag ta tillbaka allt i kylskåpet och diska, har jag packat väskor inför en resa så får jag packa ur allt.
När vi sak åka iväg hela familjen tar han sina saker och sätter sig i bilen. Jag får se till att alla har med sig sitt och packa även mitt.
Förra veckan skulle vi få gäster en helg. Jag sa till flera veckor innan att vi får hjälpas åt att städa (huset var inte städat på 4 veckor, jag vägrade göra allt själv). Det slutade med att han satt varje kväll och såg på tv och kvällen innan gästerna kom fick jag städa huset själv. Jag sa till sambon att han kunde ta ett badrum och jag det andra. Han flög då upp ur tv soffan och sa .. Ja ja JAG SKA STÄDA.. jätte arg och sur.
Tvätten fick jag honom att ta igår vilket blev grå tvätt, han blandade vitt och svart (har sagt hur man tvättar och skrivit en instruktion som även barnen ska lära sig) men den tittar han inte åt. Han kan även gå in i badrummet och det ligger toarullar, handdukar på golvet som han inte plockar upp.
Vi ska ha familje möte snart. Då ska jag höra hur alla tycker att vi ska städa/hjälpas åt. Det fungerar inte att alla BARA plockar sitt. Vi måste hjälpas åt med allt.

Vi har även en dotter på 13 år som är sjuk i en neurologisk sjukdom vilket gör henne trött, arg och irriterad. Hon gör inget hemma och blir bara arg när man säger till. Sambon är inte lika tjatig då han inte själv gör sakerna. Nu hatar min dotter mig.

Vad och hur ska jag göra?

[Emi Aff]

Självklart! Hoppas du får svar från medlemmarna snart. Man måste ju ha en dialog hemma, och lära alla ta ansvar. Som på en arbetsplats… nästan

[skanetjej]

Det är min första fråga.

Du klarar ju dig och barnen utmärkt själv.

Han är ju som ditt 4e barn.

[Nalle Blom]

Givetvis och särskilt det fjärde äldsta barnet...

[Anonym]

Det har inte varit så från början men nu när jag studerar på högskolan (heltid) så har det märkts mer och mer. Är nu klar på högskolan i juni och ska då "bara" arbeta heltid. Ska ta ett snack ikväll får se vad som händer. Vi får igen skriva upp allt vad vi gör och vem som ska göra vad. Då kanske han ser och förstår vad som ska göras. Fast det bästa är att han kanske bo själv. Då får han göra som han vill.

[Anonym]

Yes

[Anonym]

Nu har vi haft samtal. Det första han sa var att jag faktiskt inte kunde sitta vid datorn hela dagarna och ibland på kvällarna. Vi ska ju ha datortid för barnen och då måste även jag ha det. Barnen gör ju som oss vuxna.
Jag blev helt paff. För det första pluggar jag på distans, för det andra jobbar jag ibland på dagarna och måste plugga kvällar. Han blev sur när han skulle göra saker hemma. Han tycker att jag som ändå bara är hemma på dagarna kan laga maten så den är klar till kl 16. Jag sa att oftast pluggar jag och hinner inte alla dagarna. Då sa han att han tar och lagar maten alla dagar och städar badrum 1 gång/vecka.
Jag kommer ta tvätt. Barnen tar varannan dag med diskmaskinen, minsta plockar ihop skorna.
resten blev inte sagt med dammsugning, städ av golv mm. Men vi är en liten bit på väg.

Får se hur det går .....

Nu måste jag plugga.... har jobbar 15-18 och tränar barnen 18-20. plugg till 22
Sambon vad gör han... jo ser på tv:n

[Nalle Blom]

Bra där, en liten bit på väg. Kanske du hinner ta ett snack till helgen, om hur ni ska lägga upp resten av städningen?

Lycka till. Hoppas han skärper sig, annars får ni lösa det som du skriver nedan, att han flyttar ut.

[Malinau]

Självklart ska alla hjälpas åt efter förmåga!

Det mest grundläggande i det här tycker jag är hur man beter sig mot andra, vilken typ av kamrat man är och hur man omsätter det i praktiken. Hur skulle din man framförallt, men även dina barn, tycka om någon av dem fick göra allt eller ens nästan allt? Skulle de acceptera det?

Du har haft möjlighet att skämma bort dem under några år och deras gensvar på det är att låta dig ta allt nu också medan de beter sig som om de trodde att du var tjänstefolk. Hur skulle de själva uppleva det? De måste börja tänka på den enkla och geniala gyllene regeln: att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Det blir också ofta så här därför att man tillåter det. Alltså tycker jag att du ska sluta tillåta det och säga att eftersom du inte kommer att göra det så är det bäst att familjen kommer överens om hur ni ska få det att fungera och att var och en från och med nu drar sin del av lasset. När alla gör det så kommer det inte att bli särskilt betungande för någon och livet kommer att bli trevligare för alla. Vem av dem vill ha en trött och ledsen mamma?

Nu verkar din sambo visa någon slags vilja att ta någon del av ansvaret, men jag tycker ändå att ni tillsammans allihop ska prata om det här. Framförallt era två äldsta barn ska klara mycket mer själva och inte behöva en mamma som servar, men sjuåringen kan också klara en hel del, exempelvis hålla ordning på sina egna prylar.

Om attityden och respekten för andra är på plats så kommer det praktiska att lösa sig ganska mycket av sig själv, men den motsatta vägen är mycket svårare.

Ett tips till dig utöver det är att låta dem hållas med det de gör och inte ha attityden "mitt sätt eller fel sätt". Att jag tar upp det beror på att det är ganska vanligt att kvinnor, särskilt de som skött allt, inte ser att det finns många andra sätt att göra saker på och därför håller på och kontrollerar och tar strid för helt oviktiga saker. Då är det inte så konstigt om andra suckar eller till och med blir arga och går därifrån.

Hoppas ni får igång ett bättre lagarbete hemma!

[Lollo_76]

Självklart ska alla hjälpas åt och heltidsstudier är att likställa med heltidsarbete, dvs ingen ska förvänta sig att du gör hushållsarbete under de åtta timmarna per dag som du ska studera. Men det kan vara nog så svårt att bryta gamla vanor och det låter som att din familj har blivit bekväma med att du gör det mesta av hushållsarbetet och helst vill fortsätta ha det så trots att du nu har en heltidssysselsättning. Lyckas du inte driva igenom en mer rättvis fördelning av ansvaret tycker jag att du ska sätta hårt mot hårt och kräva familjeterapi för att komma till rätta med problemet. Det minsta man kan begära är att varken din sambo eller du själv ägnar er åt "egna aktiviteter" (TV-tittande, sova, etc.) efter arbetsdagen innan hushållssysslorna är avklarade. Om barnen ska hjälpa till, så är det inte bara din uppgift att driva igenom det. Vem som gör vad är mindre viktigt, men alla ska ha lika mycket fritid! Detta förutsätter ju dock att alla är överens om vad som behöver göras. Hemma hos oss skriver vi upp på en whiteboard när vi kommer på en syssla som behöver göras (Vi skriver inte upp allt, utan bara sådant som annars glöms bort.) och så hjälps vi åt tills allt är klart.

[Anonym]

Ja, alla ska hjälpas åt!!

På ett ungefär det du beskriver drev mig till att separera från min man.
Vi umgås fortfarande mycket och är goda vänner.
Han slipper en skitarg fru som skriker och gormar efter honom eftersom han inte hjälper till. Jag slipper en "tonåring" som bara sitter vid dator/telefon, skiter, äter och sover (ok, så illa var det inte men då kändes det så) och jag slipper att hela tiden vara så arg och stressad. För jag visste att när jag kom hem från jobbet skulle jag få jobba 100% till i några timmar med matlagning, disk, undanplock, tvätt, duscha barn, natta barn osv.

Jag gör allt det där fortfarande men jag slipper halva jobbet (att plocka undan efter honom) och framförallt slipper jag ha förväntningar som går i kras, något som var en av de jobbigaste sakerna. Att vara så ledsen över att han bara tog mig för givet, som hans hushållerska snarare än hustru. Det dödade allt, kärleken, sexet och hur jag såg på honom (och mig själv)

Men nu är det slut på det och vi mår bra i varsitt hushåll och är mycket gladare och kan umgås så mycket bättre, när vi vill och känner för det.

[Anonym]

Nu har vi än en gång haft en "pratstund". Sist gick det inte så bra. Sambon blev så sur och arg. Han skulle ta disken, städa toaletterna, laga all middag. Jag fick ta hand om tvätten. Barnen skulle hjälpa till. Det var för 3 månader sedan. Vad har hänt? Jo inget.
Idag tog jag upp saker och la fram det så att jag tycker att vi ska hjälpa till mer hemma. Det var inte rättvist att han fick ta hand om så mkt själv. Han hinner ju inte med.
Jag trodde att sambon skulle bli lättnad över att inte få så mkt att ha hand om. Men istället blir han förbannad. Jag har ett sådant jävla kontrollbehov. Vi ska inte behöva något jävla schema.
Varför ska vi ha det?
Ja, sa jag. För att vi ska hjälpas åt och utan att behöva tjata om vad som ska göras. Lika att barnen ser vad som ska göras.
Men det blev inte så. Med mitt jävla kontrollbehov.
Jag känner att jag gjort så mycket under min studietid. Jag har skjutsat barnen till skolan, lagat lunch, packat idrottssaker, packat kläder för nästa dag. Pluggat kl 20-23 nästan varje dag. Sambon har oftast lagt sig kl 21. Men nu förnekar han att han lagt sig kl 21. Han säger att jag aldrig gjort något hemma. "bara suttit vid datorn" hela kvällarna.

Jag sa att när någon av oss lagar mat så kan vi laga till matdosan till oss båda?
(han gjorde inte så i förrgår, då skulle han själv inte ha lunch utan struntade i att laga mat).
Jag fick ta nudlar, barnen fick koka makaroner.
Men detta förnekar han att han gjorde.

I förrgår fick sambon betala räkningar (han har gjort det ca 5 ggr de senaste 3 åren). Nu insåg han plötsligt att nästan hela hans lön går åt till räkningar vilket var för jävligt. Varför hade inte jag mer pengar? Jag sa att så har det sett ut de senaste 3 åren. Nu är han hel förbannad.

Han sa att ska jag ha ett sådant kontrollbehov så vet han inte hur han ska göra ( det verkar som han vill att jag eller han flyttar).
Ibland känns det som om jag har 4 barn hemma.
Sambon har inte pratat trevligt eller med mig på ca 3 år. ( så länge jag pluggat). Han bara säger det nödvändigaste och han pratar mer med barnen & andra än med mig. Det märker jag när vi träffar andra. Då berättar han massor. Jag har försökt att prata och gett honom mer ansvar för vissa saker hemma. Han fick ta ansvar för att ta ut medicin till dottern. Nu efter 4 veckor ingen medicin beställd (jag fick göra det), idag skulle han på apoteket ( han har inte åkt), Jag har bett honom att uppsöka läkare för sin glömskhet, snarkning, irritation. Men det har gått 2 år och han säger bara "det finns ingen tid".
Fått ansvar för städning av toaletter/badrum (de blev inte städade på 5 veckor då gjorde jag det).
Nu idag jobbar vi båda.
Sambon 7,00-16,00 (åker 6,30 hemma 16,30) (restid 30 minuter morgon & kväll)
Jag 6,45-15,15 (åker 6,20 hemma 15,30) (restid 5-10 minuter)

Han blir arg när han får ta minsta dottern ( 8 år) till fritids på morgonen.
Men jag anser att vi måste hjälpas åt.

Snyft, snyft.