Igår fick min ena son, 9 år, ett sånt utbrott igen!! Han for iväg från middagsbordet och upp på rummet, smällde igen dörren så hela huset skakade och började kasta med grejorna på rummet. När jag gick upp för att försöka prata med honom skrek han åt mej och började sparka på mej. Försökte ta tag i honom för att få honom att lyssna, har hjälpt innan, men inte denna gången utan han började slå efter mej istället. Sa till honom att han skulle plocka ner bilarna han slängde omkring sej i en påse för jag skulle ta ner dom (favoritbilar, synd dom går sönder eller åker ut genom ett fönster) då åker även mobilen all världens väg! Där nånstans tappar jag tålamodet och ungen åker ut för att få lugna ner sej, har funkat innan. Lyckas rädda ytterdörren från att vräkas igen (glasfönster), jackan och skorna slänger han av sej så fort han kommer ut, sin nya cykel slänger han omkull, pinnar kastar han vilt omkring sej. Under tiden så skriker han hela tiden, bla att han ska ta livet av sej, ingen som tycker om honom, att han är världens sämsta osv! Såna här utbrott är tyvärr inget ovanligt här, men dom börjar bli större och komma oftare nu. I fredags hände nåt i skolan som gjorde att han vägrade åka med bussen hem, jag fick komma och hämta honom. Blir han arg i skolan vräker han runt med alla bänkarna i klassrum och deras lilla "studierum" Han fick fatt i en kniv för några veckor sen och ställde sej med den i dörren till klassrummet på skolan! Hotade aldrig nån verbalt, men klart det är otäckt ändå!
När han väl lyckas lugna ner sej är han världens goaste och mest omtänksamma kille man kan tänka sej, och han har sååå dåligt samvete för det som hänt!
Nu ska han börja prata med kurator på skolan, och eventuellt blir det utredning på honom. Har funderat på det länge, men vi har koncentrerat oss på hans syster som med har problematik, men på ett helt annat vis, hennes ligger på det sociala.
Hur orkar man som förälder, ibland känns det som jag går under! Funderar ibland helt ärligt på att låta dom bo hos sin pappa (vi är skilda) men vet att det är ju ingen lösning för barnen.
1
Hur orkar man??? Igår fick min ena son, 9 år, ett sånt utbrott igen!! Han for iväg från middagsbordet och upp på rummet, smällde igen dörren så hela huset skakade och började kasta med grejorna på rummet. När jag gick upp för att försöka prata med honom skrek han åt mej och började sparka på mej. Försökte ta tag i honom för att få honom att lyssna, har hjälpt innan, men inte denna gången utan han började slå efter mej istället. Sa till honom att han skulle plocka ner bilarna han slängde omkring sej i en påse för jag skulle ta ner dom (favoritbilar, synd dom går sönder eller åker ut genom ett fönster) då åker även mobilen all världens väg! Där nånstans tappar jag tålamodet och ungen åker ut för att få lugna ner sej, har funkat innan. Lyckas rädda ytterdörren från att vräkas igen (glasfönster), jackan och skorna slänger han av sej så fort han kommer ut, sin nya cykel slänger han omkull, pinnar kastar han vilt omkring sej. Under tiden så skriker han hela tiden, bla att han ska ta livet av sej, ingen som tycker om honom, att han är världens sämsta osv! Såna här utbrott är tyvärr inget ovanligt här, men dom börjar bli större och komma oftare nu. I fredags hände nåt i skolan som gjorde att han vägrade åka med bussen hem, jag fick komma och hämta honom. Blir han arg i skolan vräker han runt med alla bänkarna i klassrum och deras lilla "studierum" Han fick fatt i en kniv för några veckor sen och ställde sej med den i dörren till klassrummet på skolan! Hotade aldrig nån verbalt, men klart det är otäckt ändå!
När han väl lyckas lugna ner sej är han världens goaste och mest omtänksamma kille man kan tänka sej, och han har sååå dåligt samvete för det som hänt!
Nu ska han börja prata med kurator på skolan, och eventuellt blir det utredning på honom. Har funderat på det länge, men vi har koncentrerat oss på hans syster som med har problematik, men på ett helt annat vis, hennes ligger på det sociala.
Hur orkar man som förälder, ibland känns det som jag går under! Funderar ibland helt ärligt på att låta dom bo hos sin pappa (vi är skilda) men vet att det är ju ingen lösning för barnen.
Man orkar för att man måste... Det är väl kärnan i det hela antar jag. Men det är skitjobbigt emellanåt även för oss, det är det, även om vi hitintills sluppit utbrott av den dignitet som din son har.
Jag antar att han inte har någon diagnos eftersom du skriver att han inte är utredd? Han verkar, från den beskrivning du ger här, ha vissa problem med att hantera impulser. Om han har ADHD så kanske medicinering hjälper för att få honom att kontrollera dessa våldsamma impulser.
Jag skulle om jag var i din sits pressa på att situationen är ohållbar - för det verkar den vara - och att en utredning måste göras nu genast. Se till att skolpsykologen/kuratorn eller vem som nu ansvarar för det på din sons skola skickar in en remiss så ni får igång utredandet. Ring idag och prata med skolan så att de vet att det är ett önskemål och att det är bråttom. Sedan skulle jag ringa BUP också och berätta om hans utbrott och hot att ta livet av sig och att det känns akut med en utredning. Jag vet inte om det hjälper för att få igång processen men det gör nog inte den långsammare i alla fall.
Lycka till och jag hoppas du hittar din styrka nånstans... En "bonus" med att få en diagnos är ju att man även får rätt som förälder till att få hjälp med att hitta de verktyg som behövs för att få vardagen att fungera. Det kan vara kurser, föräldrasamtal med psykolog för att få råd och tips om hur barnet kan fås att fungera i vardagen, anhörigstöd av olika slag etc.
2
Man orkar för att man måste... Det är väl kärnan i det hela antar jag. Men det är skitjobbigt emellanåt även för oss, det är det, även om vi hitintills sluppit utbrott av den dignitet som din son har.
Jag antar att han inte har någon diagnos eftersom du skriver att han inte är utredd? Han verkar, från den beskrivning du ger här, ha vissa problem med att hantera impulser. Om han har ADHD så kanske medicinering hjälper för att få honom att kontrollera dessa våldsamma impulser.
Jag skulle om jag var i din sits pressa på att situationen är ohållbar - för det verkar den vara - och att en utredning måste göras nu genast. Se till att skolpsykologen/kuratorn eller vem som nu ansvarar för det på din sons skola skickar in en remiss så ni får igång utredandet. Ring idag och prata med skolan så att de vet att det är ett önskemål och att det är bråttom. Sedan skulle jag ringa BUP också och berätta om hans utbrott och hot att ta livet av sig och att det känns akut med en utredning. Jag vet inte om det hjälper för att få igång processen men det gör nog inte den långsammare i alla fall.
Lycka till och jag hoppas du hittar din styrka nånstans... En "bonus" med att få en diagnos är ju att man även får rätt som förälder till att få hjälp med att hitta de verktyg som behövs för att få vardagen att fungera. Det kan vara kurser, föräldrasamtal med psykolog för att få råd och tips om hur barnet kan fås att fungera i vardagen, anhörigstöd av olika slag etc.
Klart att sonen ska utredas, det finns väl inge "eventuellt" kring det som jag ser det.
Och du skriver att systerns problem ligger på det sociala. Vad kallar du sonens då? Det där är väl socialt om nåt? Han behöver hjälp snarast, innan han straffar ut sig bland kompisarna och får en permanent stämpel som "den bråkiga" och jag ser det som stor risk att han med det beteendet hamnar i kriminella kretsar så småningom (och de behöver inte vara speciellt gamla för att hamna där).
Hur man orkar? Ja man orkar för att man måste, man bryter ihop ibland och sen tar man nya tag. Och var inte rädd för att ta emot ev hjälp som erbjuds.
3
Klart att sonen ska utredas, det finns väl inge "eventuellt" kring det som jag ser det.
Och du skriver att systerns problem ligger på det sociala. Vad kallar du sonens då? Det där är väl socialt om nåt? Han behöver hjälp snarast, innan han straffar ut sig bland kompisarna och får en permanent stämpel som "den bråkiga" och jag ser det som stor risk att han med det beteendet hamnar i kriminella kretsar så småningom (och de behöver inte vara speciellt gamla för att hamna där).
Hur man orkar? Ja man orkar för att man måste, man bryter ihop ibland och sen tar man nya tag. Och var inte rädd för att ta emot ev hjälp som erbjuds.
Man orkar. Hur vet jag inte men man orkar.
Man sätter en fot framför den andra och ibland snubblar man men man tar sig ändå framåt på nåt vis.
Helt krasst; du sitter och beskriver min son i yngre ålder, han har adhd och asperger.
Så jag tycker definitivt att du bör ställa sonen i kö för utredning _omgående_! Vänta inte, det blir bara värre ju längre man drar ut på det. Med tidig diagnos och rätt hjälp och stöd så har din son alla förutsättningar för att kunna fixa skola och det sociala i vardagen men han behöver hjälp och det snarast.
4
Man orkar. Hur vet jag inte men man orkar.
Man sätter en fot framför den andra och ibland snubblar man men man tar sig ändå framåt på nåt vis.
Helt krasst; du sitter och beskriver min son i yngre ålder, han har adhd och asperger.
Så jag tycker definitivt att du bör ställa sonen i kö för utredning _omgående_! Vänta inte, det blir bara värre ju längre man drar ut på det. Med tidig diagnos och rätt hjälp och stöd så har din son alla förutsättningar för att kunna fixa skola och det sociala i vardagen men han behöver hjälp och det snarast.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
