Nu när du beskriver det så förstår jag dig lite bättre än i ursprungsinlägget, som jag ärligt talat inte förstod problemet i ("Vadå, klart man tar det ansvaret??"
).
Men jag tänker att problemet ligger egentligen inte hos din bonusson, utan mellan dig och pappan. Det är ni två som är vuxna och måste skapa en situation (_tillsammans_ - oavsett vems barnet är) där läxor blir gjorda, och där båda kan påminna, stötta och hjälpa till.
Men han är pappa, och du är inte mamma (till just den här pojken i alla fall). Han får hålla i rodret, medan du får vara den som sen kan stötta och hjälpa, när pappan väl har rett ut det med sin son. Så ser jag det. Men du och pappan kan gemensamt komma fram till hur pappan ska lösa problemet - det är ju sånt man pratar om i ett förhållande, tänker jag
.
Så nej, där tycker jag inte att du tänker så galet.
Däremot MÅSTE ni nog få bort det där "dina och mina barn"-tänket mer. Såklart ska det inte bli nån låtsaslek om att ni båda är föräldrar till alla barnen, för det är ni inte och jag gissar att de har en till förälder nånstans. Men den dagliga ruljansen med barnen ska inte präglas av "ditt" och "mitt" barn, utan där ska alla vara lika.