Styvbarn, curling och konflikthantering

[Anonym]

Jag har varit tillsammans med en underbar man i lite över ett år. Vi har barn i ungefär samma ålder (13 och 15), men han har också en flicka som är 9. Flickan har två sidor. Å ena sidan är hon otroligt charmig och go, och å andra sidan så är hon också extremt curlad.
För henne är livet ett smörgåsbord som man tar åt sig av det man vill ha och struntar i resten, vilket i o f s är en skön inställning. Problemet är att det funkar inte så bra i relationer. Hon har två humör. Överlycklig och skittjurig. Hon tar inte hänsyn till någon annan, utan det är hennes önskemål som styr, både storasyster och pappa fixar till så hon slipper vara frustrerad. När något inte är som hon vill ha det är det överdrifter in i det oändliga, och hon ringer mamma och säger att pappa är arg om pappa inte uppfyller hennes önskningar.

Pappan tycker att han är sträng i sin uppfostran, och det är han definitivt jämfört med mamman. Han beskriver mamman som konflikträdd. Till exempel fick tjejen en ny mobil av senaste modellen när hon råkat tappat sin förra i golvet och den gått sönder för att hon inte använt skal som de har sagt att hon ska göra. Det är ett materiellt exempel, men det gäller även minsta önskemål. Jag tycker inte att pappan är sträng i sin uppfostran, snarare tvärtom. Problemet som jag ser det är att hon inte får lära sig att hantera frustration och stå tillbaka för någon annan. Inget är hennes fel, alla andra är dumma. När hon är trött eller hungrig går det inte att prata med henne alls.

Hennes storasyster är snäll, lugn och tar heller inte några konflikter med lillasyster, utan låter henne få sin vilja igenom.

Och här kommer jag med min son, som är van att gnabbas med syskon och öva på konflikter. Som inte lyder hennes minsta vink, och som också är lite yngre i sitt sätt än sina 14 år. Som har skarpa gränser i uppfostran, men svårt att tygla impulser när han blir arg eller kränkt.

Det funkar korta stunder med viss övervakning, men rätt som det är så befinner de sig i en konflikt som de inte kan lösa. Vi hjälper till och markerar, men så fort man säger till mannens dotter så blir hon helt galen, slår i dörrar och gråter, för inget är hennes fel och alla andra är dumma mot henne. Hon tycker att min son är elak och har hotat med att hon ska bo hos mamma så att de slipper ses. När hon var trött vägrade hon följa med på ett tivoli för att min son skulle befinna sig där (ihop med 1000 andra, men det var visst inte viktigt i sammanhanget). Min son blev otroligt ledsen när han fick veta vad hon sagt.

Hennes mamma tror förstås att min son är elak och tjejen får förstås vatten på sin kvarn eftersom mamman tycker sååå synd om henne. Och när hennes pappa försöker förklara att flickan beter sig och överdriver så blir han den elaka. Som det är nu så ses vi med alla barn en gång varannan vecka i små portioner. Jag pratar med min son om olika sätt att hantera det på, så att han får vägledning i det, men jag blir också arg. Vid ett tillfälle har han börjat gråta över saker hon sagt och gjort och när jag sa det till henne upprörd, så blev hon precis förstörd och ville flytta hem till mamman. Det har också framkommit att hon har problem med relationer med kompisar. Vilket inte är konstigt eftersom hennes vilja ska råda, alltid.

Jag är ganska laid-back nu, för jag vill inte gå in och vara en elak styvmamma. När vi är ensamma (hon älskar verkligen mej och undrar alltid om jag kommer till dom) så har jag samma gränser som med mina egna barn, och hon köper ju det fullständigt. Men när pappan är med är det förstås hans betydligt lösare regler som gäller.

Hur pratar jag med mannen på ett vettigt sätt? Jag har sagt att jag inte skulle accepterat vissa saker, och påpekat att storasyster får stå tillbaka på grund av lillasyster, och annat som inte handlar om "mina och dina". Och också förklarat att barn behöver öva på konflikter så att de kan det när de är vuxna.

Jag önskar också tips på hur man kan göra så att han inte kommer i kläm mellan mig och dottern och mamman?

Känner någon igen sig? Andra tips?

[Malinau]

Det låter som en kombination av skilda föräldrar där minst en av dem av rädsla för konflikt inte vågar stå för något och ta diskussionerna som behövs, kanske kombinerat med lite dåligt samvete för att man strulat till livet för barnen och den alltför utbredda rädslan för att våga vara förälder och sätta gränser.

Konsekvensen blir utifrån sett ganska odrägliga små barn, men för barnen är konsekvenserna ännu värre eftersom de inte förstår vad som är fel. Det är ju inte fel på alla andra, man kan inte alltid få som man vill och sådant som du räknar upp. Är det snällt att låta barnet tro att det är så när verkligheten ser helt annorlunda ut? Vill man att ens barn ska känna förvirring, frustration och inte klara sig i de mest grundläggande sociala sammanhang? Troligen inte, men man är för lat och/eller feg för att stå pall när man behöver sätta gränser.

Du skriver att när du sätter dina gränser så finner sig flickan i det och hon gillar dig. Du är tydlig och känns förmodligen pålitlig. Du ger henne riktning och stöd i livet.

Kanske kan du hitta något användbart av David Eberhard som har skrivit flera böcker och i synnerhet om saker relaterade till detta? Hans senaste bok "Hur barnen tog makten" exempelvis.

[Stabil!]

Jag känner igen mig i din situation. Det är svårt sånt där för det ses av partnern som en slags personlig kritik, vilket det ju på sätt och vis är.
Att komma in från sidan och konstatera att partnerns uppfostran gör barnet till en person med oattraktiva sidor är en otacksam uppgift. Om man ger sig in i en diskussion om sånt här är det väldigt viktigt att peka på att man gör det för barnets bästa. För att hjälpa barnet att bli en person som andra vill vara med.

Tacket från partnern för att man pekar på dom här sakerna får man vänta länge på eller kanske aldrig få.

Min sambo har gjort förändringar mot dottern som gjort henne mer självständig. Utan tvekan.
Men han känner sig inte lika snäll och behövd vilket gör honom orolig. Hon är en mycket lättsammare person nu utan samma klängiga bekräftelsebehov och bebissnack.

Hon tjänar så mycket på att få klara saker själv och känna sig kompetent och stark istället för att alltid ringa på pappa och han rycker ut i alla situationer. men det har tagit lång tid att komma hit i och med att han inte trodde på det från början.

Lycka till! Det är värt att stå på sig. För flickans skull. Och hon tål att det är olika krav hos mor och far.
Barn mår väldigt bra av klara besked från vuxna.
Curlade barn får så stort ansvar eftersom dom uppenbarligen styr hela sin värld. Ett tungt ansvar för vem som helst.