Skrivet: 2014-06-08, 15:56
#1
Arbetare vs akademiker
Har länge tänkt skriva om mitt bekymmer men har väntat och nu måste jag bara fråga er män om det är så här det ska vara. Givetvis finns det två sidor av allt men här är min...
Jag vet inte om jag är den som ser helt fel ekonomiskt och om man lever tillsammans, men jag har fått lära av mina föräldrar att man hjälps åt.
Jag tjänar knappa 10.000kr efter skatt, jag har min bostad att betala än eftersom att min inom parentes sambo vill att jag har den kvar så länge.
Kostnad min bostad är på 4000kr.
Vi bor mer eller mindre ihop men jag betalar det mesta av maten. Han är väldigt kräsen och vill ha dyrt och lyxigt, absolut inte snålmat, så matkostnad per månad går på dryga 5.000kr.
Så summan av kardemumman, jag har typ inget kvar efter matkostnader o hyran...
Han i sin tur har ut ungefär 32.000kr per månaden.
Han har barn sedan tidigare liksom mig.
Han köper bilar och andra motorfordon för över miljonen., köper dyra kläder, köper det han vill och ser.
Och jag får ibland sälja mina saker för att klara det ekonomiskt, fått sälja mycket av sådant jag fått av föräldrarna mm för att kunna ha pengar till oss.
Jag vet att jag inte behövt göra så här om jag vore ensam. Jag köper helt enkelt inte mat för 5000kr per månad. Jag har aldrig råd att köpa något till mina barn och sedan jag träffade min nuvarande, iaf sedan vi började mer att bo ihop, så har jag bara fått det sämre ekonomiskt, kan inte minnas när jag hade det så här illa. Vi har talat om ekonomin och han har frågat hur mycket jag tjänar och hur mycket hyran är på men det verkar inte ha någon betydelse.
Jag vet hur viktigt pengar är för honom. Han skulle aldrig kunna leva svenssonliv utan han har det så bra ekonomiskt så han kan leva dyrt och han har även sagt att han vill ha det så och skulle han inte ha det så eller att förhållandet lider ekonomiskt så skulle det ta slut förr eller senare.
Känns som att jag ger hela mig för förhållandet och snart har jag tappat mig helt och hållet.
Jag vet inte, men jag skulle tro att han ser det som så att det är upp till mig om jag vill vara med honom, jag har mitt egna hem och har jag inte råd att leva så här så får jag se till att göra något åt det.
Förvisso är det rätt tänkt men jag gillar inte att jag ska ta hela matkostnaderna.
Känner mig som någon askunge som ger hela mig, jag fixar maten, jag städar och tar hand om barn och han lever sitt liv i lyx o flärd och jag får bara titta på.
Då hade det varit bäst om jag hade en likasinnad och som ser till vårt bästa och inte tvärtom. Jag har i tidigare förhållanden tjänat mer än killen, när jag haft mer i lön än jag har idag. Jag köpte mer då, jag såg till att min kille hade pengar över och såg självklart till hans och vårt bästa.
Allt är givetvis relativt hur man vill leva, hur man vill ha ett förhållande samt hur man har det ekonomiskt. Men att jag skulle behövt tjäna som en advokat eller destinationschef och liknande hade nog förmodligen varit åtråvärt och oerhört bra i hans synsätt, för som det är nu fungerar det inte. Jag kan inte sälja min själ för att kunna leva tillsammans med en höginkomsttagare och karriärsdriven man.
Vi lever två helt olika liv, jag är arbetarklass medan han är högt uppsatt inom karriären, för mig räcker omtänksamhet och kärlek långt och väger mest medan det för honom är viktigt med Rolexklockor, Lamborghinis och gärna ägare av platinum bankkonto.
Men det är min syn på det hela och nej, jag mår inte bra i detta, jag vet att jag hade haft det bättre ensam eller mer att vi endast träffas helger.
