Kul ...

[fru ragge]

...med liv i tråden redan

Jag trodde att jag skulle vara en av dom med flest barn här i tråden men är ju redan 2 st här som har fler Lite trist att vi alla har en jobbig tid bakom oss med MF och MA men nu ska det väl iaf vara vår tur eller hur. Vet inte hur gamla ni andra är men jag har nyss fyllt 43 och det är ju helt klart en bidragande orsak till mina MF men nu hoppas jag på en stark och frisk bebis.
Kram och ta hand om er

[Nr6]

Väldigt roligt att vi blir fler!
Hoppas verkligen vi alla får stanna tiden ut och får våra små underverk i sommar <3

Jag är 35, hinner fylla 36 innan bebisen kommer!

[fru ragge]

Då är du ungefär som jag var när jag fick 1:a
Hon är född i september och jag blev 36 i oktober sen 38 när 2.an kom och 41 när det var dax för nr 3 och nu blir jag 44 ett par månader efter om vår lilla 4:a stannar hos oss

[Nr6]

Jag började tidigt, var 21 när första kom. Hon är 14 nu

[fru ragge]

Hittade ingen lämplig pappa (och jag hade nog inte varit en bra mamma tidigare heller) förrän jag var 30, sen var vi tillsammans några år innan vi bestämde oss för att skaffa barn men bättre sent än aldrig

[Nr6]

Ja absolut
Mina tre stora har annan pappa än de två små (+ den i magen). Trodde jag var nöjd efter de tre, men så träffade jag en ny man. Han hade inga egna barn, så det ville vi förstås ha

Efter denna lilla är vi definitivt nöjda dock! :P

[Femman på G]

Jag var också 21 med första...det är 17, snart 18 år sedan.

Jag har två kullar, förhoppningsvis snart tre. Och lika många pappor, dvs snart 3. Lät "intressant" när vi skulle söka pass och kvinnan i receptionen sade; pappa nummer ett får skriva under här, och pappa nummer två här.

Tro vad man vill om mina värderingar, men jag anser att man inte ger upp en familj i första taget heller. Dock är man sällan ensam om att bestämma om livet, familjen. Men NU är det tredje pappan, dvs tredje gången gillt!

Mina barn är födda -97, -99, -05, och 07. Alla är vinterbarn, tre tjejer och en kille.

[Nr6]

Två kullar för mig
Självklart ger man inte upp familjen i första taget. Jag våndades i flera år innan jag tog steget, vi älskade inte varandra och jag orkade inte med tanken på att låta åren och livet passera på det viset. Vi var kompisar inget mer. 12 år var vi tillsammans ändå, men nej... det funkade inte. Vi är båda lyckligare nu än vi var tillsammans