Skrivet: 2015-03-09, 16:36
#1
Orolig
Jag är en 46-årig relativt nybliven sambo sen 9 månader tillbaka. Jag själv har tre killar på 11, 19 och 22 år.
Min sambo har två barn på 18 res 20 år. Det är i princip bara min yngste som vi har varannan vecka. Det funkar bra, men nu till problemet...
Hans dotter är 18 år snart. Jag och min sambo har varit tillsammans i snart två år och ganska
snabbt insåg jag att nåt inte stämde med henne. Kunde inte riktigt sätta fingret på det. Tänkte till en början att det "bara" var tonårsfasoner plus att jag inte är van vid tjejer i den åldern (har ju bara killar). Det jag reagerade på var att hon hade aldrig några kompisar hemma, hon stängde in sig på sitt rum hela tiden, pratade inte med mig, gick aldrig ut, kom bara ut och åt, petade i maten, var sur och krängd mot sin pappa, lyfte inte ett finger hemma mm mm. Precis när vi ,min pojkvän och jag, träffats åkte hon och hennes pappa (min sambo nu) iväg på en roadtrip i USA i två veckor. Hon älskar USA och har alltid drömt om att åka dit, så han ville satsa på det för hennes skull bl a. Jag tyckte det var ett ypperligt tillfälle för dem att umgås och för min pojkvän att förklara för henne att han verkligen älskade mig (hon hade satt sig på tvären när vi träffades och ville inte alls dela pappa med någon ny tjej.Hon surade och levde rövare, trots att vi tog det lugnt, Hennes mamma och pappa hade ändå varit separerade i nästan två år...). Men när de varit hemma i Sverige ett tag skrev hon ett långt brev till honom där det bl a stod att han inte brydde sig om henne mm mm. MIn pojkvän blev ju klart superledsen (han är verkligen en jättebra pappa och har tagit mycket mer ansvar för barnen än mamman). Jag blev riktigt arg och sa det till min pojkvän att hon har INGEN anledning att skriva så. Han har gjort ALLT för henne och - i mitt tycke - curlat rejält.
Nu till problemet ... Hon bor i en egen lägenhet på annan ort och pluggar där. Kommer till oss cirka varannan helg. Fortfarande är det likadant som tidigare - stänger in sig, pratar knappt mm .
Hennes högsta önskan har varit sen USAresan att få bli utbytesstudent där. Min sambo har nu "ordnat" detta och lagt ner hur mycket tid och pengar som helst för att få hennes dröm att gå i uppfyllelse.
En dag kom hon hem med 4 sidor som hennes psykolog och lärare skrivit (vi visste inte ens att hon gick hos en psykolog..) Vi läste och blev minst sagt förvånade. Där stod om hennes sociala fobi, svårt att ta beslut, svårt att ta kontakt, få vänner, sluter sig i sig själv osv. Allt pekar på ADHD, menade de. Min första tanke var "hur ska detta gå när hon åker iväg??". Hon påstår själv att hon kommer att klara det, då min sambo diskuterade detta m henne.
Hon står nu på kö till BUP för utredning, men det kommer ta tid. Jag har sagt till min sambo att försöka skynda på utredningen. Så kan hon kanske hinna få lite verktyg innan hon åker . Men jag är ytterst tveksam till denna resa ,i a f i dagsläget. . Min sambo vill inte riktigt se problematiken. Han tror att hon ska komma hem som en ny människa... Men hur ska det gå till? Om man åker iväg måste man vara lite framåt, kunna ta beslut, kunna ta "order" från sin värdfamilj, och vara intresserad av människor. Detta var något som poängterades på mötet vi var på om utbytesår.
Jag vill absolut inte göra min sambo ledsen, men detta kan ta ände med förskräckelse.Hon kan få panik där borta och mamma och pappa kan inte göra ett dugg.
Jag märker att han inte vill prata om det, men jag är orolig.
Oj vad långt detta blev - men var tvungen att skriva av mig.
Vad har ni för kommentarer och råd/tips?? Jag kanske har hel fel i mina tankar... Nån som har erfarenhet?