Skrivet: 2015-12-09, 10:55
#1
Ett år av ångest
Detta är något jag inte berättat för någon, något jag burit på själv och inte pratat om, men ju längre tid det går växer skulden, ångesten och sorgen. Många tycker att det blir lättare och bättre med tiden men inte för mig, därför skriver jag detta med tårarna som rinner.
För drygt ett år sedan var jag tillsammans med en kille jag älskade väldigt mycket och trivdes väldigt bra med, för oss var det kärlek vid första ögonkastet och vi spenderade mycket tid tillsammans. Han bodde dock nästan 2 timmar bort så det var ofta att vi sågs över en hel helg o va med varandra hos honom.
Vi gjorde det som de flesta par gör, myser, håller varandra i handen när vi åker bil och på stan och har sex. Inget mer med det inget var fel och vi trivdes otroligt bra med varandra, vi båda trodde och sa att vi två skulle gifta oss nån dag.
Men allt hände efter en helg hos honom, som alltid var lika trevligt och mysigt men efter drygt en månad blev jag jättesjuk och mådde skit, hela min kropp sa ifrån och visste inte vart jag skulle ta vägen, jag gick till min läkarmottagning som är privat och jag har en jättebra läkare, de tog blodprov och urinprov och massa andra undersökningar det enda som visade sig var en urinvärksinfektion och jag fick medicin för det och allt gick bra, jag kände mig bättre förutom min magont som aldrig gick över, så jag åkte in till akuten och fick gå till gyn och låta dem kolla vad som kunde vara fel, där visade det sig att jag var gravid i andra månaden. ANDRA månaden, där kom paniken och jag var absolut inte redo att bli mamma, mitt liv just då var väldigt ostabilt och mycket hade hänt, min pojkvän hade flyttat ner tillfälligt till Skåne och vi försökte klara av ett distansförhållande. Så jag kände att det är upp till mig och mitt beslut ang barnet, i tårar och panik direkt efter resultatet hos gyn så utbrast jag "hur gör jag med abort? kan jag göra det så fort som möjligt?" Gynekologen sa att jag gått förlänge och inte kan göra medicinsk abort så det måste bli en skrapning och det kan dröja. Jag var så arg, ledsen, panikslagen och rädd så jag krävde den första tiden som gick att få. Men de sa att det skulle ta en vecka innan tidigaste tiden skulle vara. Jag tog den utan att tveka och jag fick info om det och en tid nån dag senare för att träffa en barnmorska och göra ultraljud.
Utanför väntrummet satt min storebror och jag som gråtit som ett litet barn hade torkat tårarna lite snabbt och sa som bortförklaring att jag var trött då klockan var mycket.. Och som svar på vad gyn hade sagt så ljög jag o sa att det var någon inflammation i livmodern, jag vet jag borde inte ha ljugit om det men jag kunde säga sanningen, i bilen hem så ringde även min mamma och frågade hur det hade gått och vad de hade sett, så ljög jag igen, jag kunde inte berätta att jag var gravid, säga till min mamma att hennes älskade dotter som aldrig hamnade i sådana situationer var gavid dock kan jag nämna att jag är 21 idag och detta hände när jag var 20 så jag är ju ändå i en mogen ålder. Hur som helst så jag bar det som en hemlighet i en helvecka och när dagen kom för abort sa jag att jag skulle på återbesök hos gyn. Jag ljög IGEN!... Det var hemskt under tiden på sjukhuset innan aborten och efteråt. Hade ont och blödde mycket samt redan då kände jag en sjuk ångest och sorg. Gick hem och låtsades som ingenting framför min familj, fortsatte med lögnen att det varit en inflammation men att den var bättre och inget mer ang det så det var inför min familj ett avslutat kapitel..
Min pojkvän som jag glidit isär ifrån berättade jag heller inget för, att han varit pappan till barnet för jag kände att han kommer inte ta det bra, att jag bestämt mig för att göra abort medan han var ca 70 mil ifrån, även när han kom hem och vi var tillsammans sa jag heller inget, jag har inte velat att någon skulle få veta det, hade jag fått bestämma hade jag velat att läkarna inte hade skrivit något om det i min journal alternativt velat att de tagit bort det från min journal. Men inte! det kommer följa mig hela mitt liv..
Än i dag snart ett år sedan vet fortfarande inget om detta, inte ens min mamma som jag berättar allt för, mina närmaste vänner eller någon som jag tidigare kunnat berättat allt för, vet om detta. Vissa stunder vill jag bara berätta det, speciellt när jag fick veta att min storebrorsa ska bli pappa nästa år och vår mamma blev jätteglad och skämtar om att hon hoppas att hon blir mormor/farmor snart igen för oss andra barn. Så hugger det till i mig där en röst säger "du kunde ha blivit mormor redan i somras, men din dotter valde att göra abort!" Jag ångrar att jag gjorde det, när jag ser vänner som har barn, nyblivna föräldrar i min omgivning, när jag pratar med vänner och bekanta om barn och framtiden så slår det mig att jag ångrar mig och önskar att jag inte gjort abort för då hade jag suttit här med en liten bebis, min känsla är att det var en kille.. Jag tror även att om jag behållt det och berättat direkt för min pojkvän att allt blivit annorlunda mellan oss och att allt hade blivit bättre men mitt liv var så instabilt just då.
Jag känner en sjuk ångest, sorg och saknad efter det.