Skrivet: 2016-04-05, 17:46
#1
Skolvägran
Hej! Första gången jag är inne här, det verkar inte vara jätteaktivt, men jag hoppas jag kan få skriva av mig här. Jag har en 13-årig son som knappt gick till skolan ht i 6:an, sedan gick han vt nästan utan problem, och nu har han totalvägrat under hela 7:an. Vi har den sagolika turen att nu ha fått in honom i en liten klass för barn med högfungerande autism då alla runt honom är överens om att han har de behoven, trots att han inte har någon diagnos. Hans utredning genom Bup startar nästa vecka.
Igår var första dagen i den nya klassen. Han var med på två lektioner. Idag har han vägrat gå dit. Han säger att han bara ville bort därifrån hela tiden igår. Att han inte trivs i skolmiljön. Sedan är det stopp. Allt verkar vara perfekt för honom. Hans pappa är psykolog och jag, hans mamma, jobbar med unga vuxna med autism. Och vi är helt villrådiga.
Han är en intelligent kille. BORDE förstå att han måste ge det en chans. Att det inte är en utväg att sitta hemma. Hemma håller han på och programmerar ett spel, ett samarbete med en annan kille, som skickar bilder till spelet. Det är ungefär det enda han gör. Tidigare intressen sedan han var liten har varit trolleri, filma och göra effekter/redigera film, skapa musik i dataprogram, Rubriks Kub. Men bara ett intresse i taget, som tar upp all hans tid. Han har alltid varit snäll mot kamrater, aldrig med i några bråk, väl omtyckt men blyg och försiktig och kanske rätt ointresserad socialt, har bara haft en eller två kompisar i taget, oftast lugna flickor. Nu träffar han ingen irl men har kontakt med flera via sociala media.
Han har isolerat sig så mycket i ett halvår så självklart är det ett jättesteg att börja skolan. Just nu vet jag bara inte hur jag själv ska hålla ihop mitt i allt detta. Idag är jag skör och vill bara gråta. Hade sett fram emot att få skicka iväg min pojke till skolan, få all service med skollunch och vettiga aktiviteter på dagarna som föräldrar ska ha till sina barn. Ska det bli en fortsatt kamp nu? Ville bara skriva lite...
Ja inte är jag någon Stål-mor - men en Kål-mor...