Umm... Om jag svarar kommer du nog aldrig vilja operera dig, fast i mitt fall var det dels tvunget att göra det och dels så har jag med avseende på det du frågar om varit helt besvärsfri efter det att allt var fixat... För mig var det värt det i långa loppet, och jag var ju tvungen, så...
Nåväl, jag skriver berättelsen lite längre ner så kan du skippa den om du känner dig nervös.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
När min förstfödde var runt, tja... 5 månader kanske så började jag få gallstensanfall. Det kom och gick under drygt en månads tid. det ena värre än det andra. Det gick så långt att jag först inte vågade vara ensam med bebisen och till sist så att jag blev orange som en morot. Vi snackar inte "brun utan sol" eller annan fejksolbränna utan verklig orange som en morot. Jag hade ingen mobil på den tiden och tänkte tyvärr aldrig på att fota det hela.
I alla fall hade jag varit ett antal vändor till akuten, men när jag bytte färg till morotsorange så tog de in mig under en dryg vecka 10-dagar för att fixa problemet. Man gjorde undersökningar, petade och donade och till slut så brände man upp gallgångsöppningen i magen så att gallan skulle komma ut rätt väg igen och inte gå ut i huden. Min egendomliga solbränna försvann ganska snabbt efter det och efter några dagar fick jag (och sonen som varit med mig) komma hem igen.
En månad senare var jag kallad för att få operera bort gallblåsan medelst titthålskirurgi då operation sades vara nödvändigt då man drabbats av så pass allvarliga anfall som jag fått.
I alla fall opererades jag, men tyvärr hade inflammationen i gallblåsan tydligen inte läkt ut som hade hoppats. Det läckte nämligen ut var i buken på mig. Istället för att få åka hem samma kväll så blev jag så himla sjuk att du anar inte. Lungsäcksinflammation eller nåt. Jag hallucinerade av febern långt innan de satte in antibiotika och morfin och fy f-n vad ont jag hade!
Det blev ytterligare 10 dagar på sjukhuset och 2 veckors sjukskrivning ovanpå det. Men gallbesvären var borta.
Det var bara det att jag lagom till att jag blev gravid med min dotter fick ärrbrock i operationsärret i naveln... Jag hamnade i snabbfil för operation eftersom detta är något man gärna fixar i god tid innan magen börjar växa, och det gör den ju gärna lite tidigare med andra barnet.
I alla fall så blev jag opererad en fredag i vaket tillstånd då man körde ryggmärgsbedövning för att fostret inte skulle må dåligt av det hela - och jag hade väl inte haft så mycket att fundera på om det hela om det inte varit så att överläkaren kommit in för att inspektera vad min kirurg höll på med, och utan att tänka på att jag hörde allt kläckte ur sig "Lägger du nät? Det skulle jag aaaaaldrig göra!" Jo, tjena... Precis vad man vill höra!
Sedan skickades jag hem dagen efter (de ville väl försäkra sig om att jag inte skulle bli sjuk igen
). Jag hade strikta order om att inte lyfta nåt tyngre än ett mjölkpaket och att undvika trappor och sådant.
På den tiden bodde jag i ett 14-våningarshus med 2 hissar. När jag kommer hem kan jag konstatera att båda hiss-dj*vlarna står. Jag bodde på 5e våningen och trapporna var väldigt snäva och läskiga även om man var fullt frisk.
Jag ringde Securitas (larmnumret man skulle kontakta) och felanmälde hissarna, precis som flera andra verkade redan ha gjort. Reparatör skulle skickas och allt verkade vara frid och fröjd, så jag satte mig på en bänk och väntade. Och väntade. Och väntade...
Grannar passerade, en del pratade med mig, en höggravid kvinna från våning 10 satt med mig på bänken en stund innan hon gav upp och tog trapporna, men jag kunde ju inte så där satt jag... Jag ringde Securitas flera gånger - och visst reparatör var på gång.
Efter runt 3,5 timmar så kom en granne jag pratat tidigare med ner igen och tyckte att så där kunde jag ju inte ha det, så han ringde brandkåren som ryckte ut med steglift (eller vad de heter) och brandbil. Runt tio snygga brandmän kommer alltså för att hjälpa mig hem!
Först funderar de på om jag kan hänga på 2 brandmäns axlar som avlastning upp för trappen, men den är snäv och snirklig så nej...
Sedan föreslog de bår, men det föll på samma anledning.
Till slut frågade en vilken våning jag bodde på (5an) och åt vilket håll balkongen vette (mot gatan) och konstaterade käckt att då lyfter vi upp dig med stegliften!
Vid det här laget hade det samlats massor av nyfikna grannar. Vårt hus innehöll ca 110 lägenheter och det var bara ett av 4 lika stora hus. Jag har ALDRIG sett så många fullkomligt fullsmockade fönster förut, och ALDRIG lika många grannar samlade på gården samtidigt! Alla ville veta vad som hänt och var det brann (men det gjorde det ju inte). Det var en så absurd och komisk situation att jag bara ville skratta, men det gjorde ont, så istället fnissade jag hysteriskt medan de lyfter upp mig med stegliften till vår balkong där 2 brandmän tog emot mig och hjälpte mig ur korgen.
Underbart att vara hemma igen var det!
Det visade sig dagen efter att Securitas inte hade meddelat reparatören att BÅDA hissarna stod still, så han hade trott att det var ok - en funkade ju trodde han, så han hade tillbringat x antal timmar med att rädda en dams resväska ur en hiss.
Nu fick jag ju ganska mycket komplikationer, men jag måste verkligen påpeka att efter dessa komplikationer var avklarade så har jag mått fint med avseende på levervärden och galla. Jag har inte haft tillstymmelse till nya anfall.
Och så fick jag ju en lite smålustig och självupplevd anekdot på köpet. Det är ju inte alla som räddats hem vid en kris, annars brukar ju folk bli räddade ut från hemmet...