Känner mig så liten

[M anonym]

Snart orkar jag inte mer. Jag har fått ta så många nedslag nu så jag vet inte vad. Jag har blivit förflyttat på jobbet. Fråntagen alla förmåner.
jag har inte rast med de jag känner, tråkiga arbetsuppgifter och dåliga tider. Sonen kommer få gå på dagis till 17:30 vissa dagar och det är sent tycker jag. De dagar jag slutar 18 så har jag skaffat barnvakt. Jag kommer även jobba var 3:e helg.

Detta har gjort mig väldigt nedstämd och ledsen. Gråter mycket i veckorna och ser allt pessimistiskt. Det som vart min räddning är min familj.

Nu inser jag att mina föräldrar kommer skiljas inom kort. Nånstans här håller jag inte längre. Jag orkar inte mer. Min trygga plattform försvinner. Nu förändras min omgivning och trygghet rycks bort.
Det är så stressande. Jag får panikångest känningar igen. Fy.

Var vänder man sig för hjälp?

[Anneli m Uno]

Samtalsterapi var en av de faktorer som gjorde att jag klarade mig ur min sista kollaps.
Pratar nu med en kurator på vårdcentralen.

På vårdcentralen så kan du få hjälp genom att prata med en läkare som kan hjälpa dej vidare.
På vårdcentralerna så brukar det finnas en psykolog och en kurator.
Till psykologen kommer du genom en remiss från en läkare.
Till kurator brukar man oftast kunna ringa till själv och bestämma en tid.

Ett annat alternativ är att ringa vuxenpsyk.
De gör en bedömning om de kan ta emot dig eller inte.
Har själv gått på vuxenpsyk på grund av långvarig depression.

Hoppas att du hittar nån att prata med!
Du finns i mina tankar och jag håller mina tummar för att du får den hjälp du behöver.

Kram