Kan ADHD-problem bli mindre med åren?

[Britt-Louise]

Har en son som enligt läkare och psykologer sannolikt har adhd.Ska få veta om några dagar exakt.Utredningen är då klar.Han är 15 år.
Hans problem i skolan har dock inte varit lika stora senaste året,kanske för att han fått mycket mera stöd och hjälp och man har fattat att han har någon bokstavsproblematik.

Brukar detta \"förblekna\" med åren,vad säger ni erfarna föräldrar vars barn har denna diagnos?

[Vildmärren]

Min dotter är inteså gammal som din son, så jag vet inte hur det blir med hennes ADHD i tonåren. Men som jag förstått det finns det möjlighet att problemen bleknar då..

ADHD kan ju grovt delas upp i två delar, dels hyperaktivitetsdelen dels uppmärksamhetsstörningsdelen. Det är inte ovanligt att hyperaktiviteten avtar i ungdomsåren, men mer ovanligt att uppmärksamhetsproblemen gör det.

Detta är alltså sådant jag läst mig till, ingen egen erfarenhet. Hoppas du får svar av andra också som upplevt saken själva!

[marib]

och i vissa fall agera enl inlärt beteende. När de kommer över grundskole ålder brukar de dessutom söka sig till mindre teoretiska utbildningar vilket passar dem bättre.
Problemen försvinner inte men de lär sig leva med dem. Läs gärna inläggen från de vuxna med bokstavsproblematik nedan. OCh välkommen hit.

[Bittan]

Min son var 14½år då han fick sin Adhd-diagnos.
Han var oerhört okoncentrerad i skolan, hade haft det jobbigt sen han började 1:an. Hade läs- o skrivsvårigheter. Var sen liten sjövild ja, hyper.
Strax efter diagnosen kom han in i puberteten vad allt detta innebär. Han blev allt aggressivare och hade sönder en hel del hemma. Var i lite slagsmål ute på stan och mådde allmänt dåligt. Provade att äta Zoloft utan resultat och började med Ritalina som hjälpte honom mycket. Högstadiet var tufft men han gick ut med G i sina kärnämne och IG i So som vi valde bort sista terminen för att han skulle klara G i kärnämnena.
Valde en praktisk gymnasieinriktad utbildning. Tog studenten nu i somras och jobbar heltid som målare. Får mycket beröm för han är noggran och skicklig.
Din fråga var om problemen blir mindre? För sonen JA, det har blivit mycket bättre. Han kan tackla sin oro bättre. Han är igång hela dan när han jobbar och jag tror att det hjälper honom i hans rastlöshet. Han styrketränar någar gånger i veckan vilket också gör att han får utlopp för den extra energi som finns inom honom.
Numera kan man resonera på ett moget och vuxet sätt han blir inte \"galen\" då han blir tillsagd för nåt.
Han är ju 20 nu och självklart har han som alla andra i sin ålder vuxit till sig och mognat.
Han äter inte Ritalina sen nästan ett år tillbaka och det funkar bra. Det han har svårt med nu är att han har svårt att hålla iordning på saker (ej i jobbet) utan här hemma, lite svårt att påbörja och avsluta saker. Vilket kan vara frustrerande för kompisar/flickvän. De brukar säga \"vi är så vana att alltid vänta på honom.
Han är oerhört social och har många kompisar. En del är/har varit kompis med honom ända sen 2 års ålder.
Det vi väntar på nu är körkortstillståndet.
Var på en föreläsning i våras där en psykiatiker nämnde att man kan bli symtomsfri i vuxen ålder.
Så för en del kanske kan säga senare sina liv att \"Jag har haft adhd\"

[Mammuten]

Först ska sägas att jag inte har någon diagnos och troligen inte heller haft så påtagliga problem med vare sig hyperaktivitet eller uppmärksamhet som många av de barn vi skriver för härinne.

Men annars håller jag med Vildmärren, både i det jag läst mig till och mina subjektiva intryck.

För mig har hyperaktiviteten mest visat sig i att jag pratade oavbrutet som barn. Det har jag lärt mig att behärska.

I puberteten kom i stället en rätt knepig _hypo_aktivitet som leder till att jag somnar om jag inte är akiv. För att motverka den har jag kanske uppvisat en del drag som liknar hyperaktivitet, sitter och klottrar under möten, ställer alltid fler frågor än alla andra, trampar omkring med fötterna etc.

Uppmärksamheten är väl som den alltid har varit ungefär... Fast ju äldre man blir desto enklare är det att söka sig till skolor/jobb/sammanhang där man är intresserad av det som sker och på det viset är det lättare att vara uppmärksam nu än när jag var nio år.

När jag var liten var det annars de sociala avvikelserna som var mest uppenbara. Jag hade så pass många autistiska drag att det bekymrade mina föräldrar, men den biten _tror_ jag inte är så iögonenfallande längre. Fast, det är klart, det var säkert tre månader sedan jag åt lunch med mina arbetskamrater...

Handstilen är väl lika oläslig men något mer driven.

Tidsupfattningen är ungefär lika dålig fortfarande, men jag kollar på klockan oftare.

Förmågan att planera och prioritera är nog lika dålig (men gör man allt strax innan deadline alt börjar med det roliga och spar det tråkiga till sist så fördelar sig uppgifterna rätt okej). Jag är mer motiverad att göra även sådant som är tråkigt.

Jag vet fortfarande inte hur mycket kläder som är lämpligt att ha på sig för att inte svettas/frysa och rådfrågar hela tiden min man om hur barnen ska kläs. Och så har jag lärt mig att kika på hur mycket kläder andra har...

Jag känner inte riktigt de kroppsliga signalerna och kan vid halvfyratiden komma på att jag glömt att äta lunch.

På det hela taget verkar det som en stor del av de förbättringar jag tydligt kan se beror på att jag har strategier som fungerar numera.