Tråkhumör idag!

[Cecilia m Ida + liten 10/11]

Är sur idag av ingen speciell anledning. Sambon är slö, jag fixar allt i veckorna, Ida retsam till tusen, inget egagemang från familjen.

Jag har fått för mig att många kommer mycket närmare tex sin mamma när man väntar barn. JAg och mamma har ett jättebra förhållande annars, trots att mina föräldrar bor långt borta, jättetråkigt. Men jag vet att jag förra graviditeten frågade lite om hennes förlossningar men fick väl något undvikande svar om att hon inte kommer i håg. Denna gång känns det inte som jag vill fråga ens.
Mina föräldrar träffade jag förra helgen, tillsammans med min syster och sambo. Jag tycker att det känns tråkigt. Ingen av dem mamma eller syrran vill spontamt ta på magen eller känna efter sparkar *gråter*. Jag tycker att det är jättetråkigt! Jag vill att de ska känna sig delaktiga och vilja ta på magen.
JAg vet att några är besvärade av att folk vill ta på magen men mig gör det inget. Vilt främmande människor får _inte_ta på magen men vänner, bekanta och arbetskamrater får jättegärna känna. Jag känner mig ju jättefin med min mage.

Den enda i familjen som känner helt ogenerat på magen är min brorsa som jag tyvärr inte träffar alls ofta. Kanske tre gånger under hela graviditeten. Sambon känner och Ida känner förstås.

Idag är en ledsen dag som jag inte orkar bry mig i. Vill inte bara sitta hemma och snöa in men ingen bryr sig. Nu går jag och lägger mig igen.

Vi hörs!

[Anonym]

nu vill jag inte ha några som helst tafsningar på magen men hela min familj pratar och tänker bara när bebisen är född, ingen är intresserad av grav öht. Ingen ringer någonsin för att fråga hur det är eller hur man mår. Har faktiskt inte reflekterat över det. Min mamma talade bara om förra veckan att jag helst kunde ordna någon annan som barnvakt när babyn kom (sist åkte hon hem innan hon hunnit se babyn), får väl bara inse att de inte är så bebisintresserade. De tycker iaf att barnen är roliga när de blir större så man får väl vara nöjd med det ;)
Suck idag är verkligen en TRÅKIG dag!!!!!!!!

[Pannskrutt]

Jag har också lite probs med mamma under graviditeten.
På samma sätt som du beskriver har jag försökt prata med henne om hennes graviditeter och förlossningar men hon vet inte och minns inte osv...
Hon fick två barn och jag VET att det var ett missfall mellan mig och syrran, men hon säger att hon inte minns det, vilket borde vara ren och skär lögn, eftersom min moster minns det (men inte kan detaljerna).
Och jag vill ju höra om detta också, men det verkar som om hon undanhåller alla tråkiga och jobbiga bitar för mig...
Hon verkar leva efter devisen \"det man inte vet, tar man ingen skada av\" nu, men grejen är att det blir tvärtom. Vad var så hemskt att jag inte kan få höra det och tänk om det drabbar mig också!! Fantasin är ju otrolig på att ställa till det, och i vår värld idag får man ju ändå höra gravid- och förlossningshistorier med olyckliga slut... Men vad har min släkt för historia på området?
Jag blir superförbannad på morsan för sånt här, men kan ju inte tvinga henne att berätta nåt hon inte vill (har ärligt talat inte ens försökt).
Sedan är hon och pappa personer som alltid är ute i sista minuten och det passar inte heller i detta läge då jag vill förbereda allt som öht går att förbereda.
Så det är slitigt att få dem att hjälpa till och man får tjata.
Sedan är de givetvis glada för att barnbarn är på g, men lite dåliga på att visa det.
Efter en helg med dem känner jag mig alltid tärd och irriterad och det är jättetråkigt för jag älskar dem så mycket. Men vi är inte alls på samma våglängd nu.

En sak till: Jag känner mig också jättefin i min mage och tycker det är väldigt kränkande när folk säger \"å gu va liten den är!\" och \"det syns ju knappt, när jag var i den och den veckan och månaden... då minsann bla bla bla...\".
Min mage följer kurvan och folk minns ju inte hur stora/små/breda de faktiskt var + att det är så olika på hur kroppen i övrigt ser ut som formar magen.
Jag hettar till rejält om nån \"förminskar\" min mage och hormonerna gör säkert sitt till, men när jag tog upp det med mamma så blev även det helt fel.
Hon började dra allt i universum till sin spets och trodde jag menade att det var en tävling som sedan skulle hänga med i att bäbisen skulle vara störst och mest utvecklad och inte hinna vara barn för att den skulle växa upp så fort som möjligt och hela vägen upp i tonåren. Finns ju exempel på föräldrar som hela tiden måste hävda att deras barn var först i föräldragruppen med det ena och andra...

Men hallå, mamma, jag vill bara att folk ser min mage som den är, inte för liten eller för stor, inte för bred, lång, hög, pösig eller nåt... bara att det är en BEBISMAGE. Eftersom de kan se så olika ut så behöver folk inte ha åsikter om den.
Jag jämför med att färga håret rött. Det blir ju olika nyanser och det är ju skittråkigt om man är nöjd med det och så kommer nån och hävdar att \"så brunrött blev det ju inte när jag färgade (för 10 år sen) utan då blev det minsann riktigt eldrött\" osv, fast man kanske är himla nöjd med den brunröda nyansen och inte kan förstå varför det skulle vara bättre med eldrött...

Nån som fattar? Nån som orkat läsa hit?

Jag ville bara trösta Cecilia m Ida + liten att det är fler som har jobbigt med sina egna föräldrar, men det blev lite mer bonusgrejer också när jag väl kom igång... Skönt att skriva av sig! =o)

[Cecilia m Ida + liten 10/11]

tack för era svar. Jag känner ändå att jag kan inte riktigt ta in hur någon annan har det just idag. Jag kan inte läsa ordentligt heller för den delen eftersom tårarna bara rinner, ser inte så bra då.

Jag vet att min mamma är den bästa på hela jorden och skulle jag ringa henne tex idag så skulle det sluta med att jag gjorde henne så ledsen bara för att jag är ledsen (hon skulle säkert sätta sig på tåget och komma hit också)(hatar dock att göra mamma ledsen så troligtvis ringer jag inte)).
Troligen hinner vi inte träffas något mer innan förlossningen och detta är ev min sista. familjen var likadan förra graviditeten och de älskar Ida mer än något annat.
Det gör mig så ledsen att de inte spontant vill ta och känna magen/bebisen *gråter mer*


Sambon känns bara självupptagen. Jag har haft en lätt graviditet och mått väldigt bra, gör det eg fortfarande förutom idag. Men jag känner att det är jag som ska pyssla om allt och alla i den här lilla familjen. KAN NÅGON SNÄLLA PYSSLA OM MIG!!!!!

Igår sa jag till honom att imorgon bryr jag mig inte i maten = det får du göra. Planera inhandla laga. Detta har jag gjort de senaste fyra veckorna. Han har lagat en del men inte planerat ett dyft. Jag handlar själv i veckorna för jag vill inte ta tid till det på helgerna. Detta innebär ju att jag släpar hem maten själv och i och med att jag mår bra så är det väl inte så farligt eg. men idag känner jag bara att allt görs utan tack och uppmärksamhet.

Nu gick tex sambon och dottern till lekparken. Klockan är snart två och jag har fortfarande inte fått i mig någon lunch. Vilket gör mig galen! PYSSLA OM MIG DÅ FÖR FAN, SE MIG!!! JAG ÄR OCKSÅ EN GRAVIDKOSSA FAST JAG INTE BETER MIG SÅ VARENDA DAG!

Allvarligt funderar jag på att bli lite djävligare bara för att få honom och se och uppmärksamma mig mera. Det känns ju dock helknäppt, att bete sig dåligt fast jag eg inte känner av hormoner som bara gör att man reagerar som en gravidkossa!


Svammel, svammel. Tack för att ni orkat läsa!.
Nu ska jag ta av potatisen från spisen så jag får någon mat i mig idag. De andra får äta när fan de vill!!!

Många kramar till alla vänner här inne från en arg men mest ledsen Cecilia idag. Det är skönt att ha er och skriva av sig hos! *tårarna fortsätter rinna*