Cecilia, vill gärna svara på deppinlägget

[MrsHyde]

Hej! Jag vill gärna försöka svara på ditt deppinlägg tidigare men det är redan 1-2 sidor bak, så jag svarar här istället. Jag har klippt in ditt inlägg och sätter det inom citat, så kommenterar jag under varje stycke.

\"Nej, problemet är kanske egentligen att jag är lite deppig just nu och att äta känns som det enda roliga, men så är det kanske inte. Just nu känns det inte som om det inte spelar någon roll om jag går ner i vikt eller ej, för jag sitter ju ändå bara hemma och har tråkigt! :-(\"
- Och då blir det ju en ond cirkel, för ju mer du äter (onyttigt och i onödan) desto mer kommer du sitta hemma och ha tråkigt och skämmas för att du väger för mycket. Det finns mycket annat kul än att äta, man fastnar lätt i ett spår. Och tyvärr har det aldrig, såvitt jag vet, hjälpt en enda människa att tycka synd om sig själv.

Jag har inget jobb, så det som skiljer helgen från vardag är väl mest att då fikar jag ännu mer än vanligt, med gott samvete. Sedan 2001 har jag bara fått komma på 1 intervjuv!! Det känns så himla motigt just nu. Det finns sällan jobb i min bransch och söker jag närliggande jobb finns det alltid nån med rätt utbildning och erfarenhet, och säker jag jobb jag är överkvalificerad för så får jag ibland inte ens nått svar. Moment 22. Jag har sökt massor, men varje gång jag börjar hoppas blir jag besviken. Lite timjobb och frilans har jag haft, men nu har jag inte ens det.
- Det där låter verkligen urtråkigt. Jag har också varit arbetslös men inte lika länge som du och vet hur tärande det är.

Kören jag var med i har bytt ledare och många har hoppat av. Jag tänkte börja efter föräldraledigheten igen nu, men det gav liksom ingenting. Jag vill ju att det ska vara utvecklande och kännas som jag lär mig något, att det blir på rätt nivå, annars känns det bara tråkigt. Har inte hittat något som känns kul. Jag skulle behöva någon fritidsaktivitet för just nu är jag liksom BARA arbetslös och mamma - och TJOCK! Äta är det enda roliga jag har, känns det som.
- Jag tycker du ska försöka hitta en annan kör, eller något annat att göra. Det är nog jätteviktigt, eftersom det låter som om ditt liv är väldigt trist just nu. Du behöver hitta något som kan få in lite glädje och energi i ditt liv!

Och typ inga vänner heller. Alla har fullt upp med sina karriärer och är framgångsrika (och vältränade) och har fullt upp med sitt. Det är bara jag som känner som att tåget har gått och jag blivit kvar, allt känns liksom trist just nu. Okej barnen har jag ju, och min man, men jag känner mig så himla isolerad och har inget kul att göra.
- Det är väldigt lätt att tro att alla andra är så himla lyckliga när man själv är nere och mår dåligt. Man jämför sig med dem som är smalare, med dem som är mer framgångsrika, med dem som är mer vältränade... och själv kommer man alltid till korta. Har du tänkt på att det finns även de som är tjockare, mer otränade och mer misslyckade än du?

Som nu när det är helg så vet vi inte vad vi ska hitta på. Allt är bara tråkigt! Städa och gå till lekparken, som alla andra dagar. Åka och handla kan vi ju lika gärna göra på vardagar när det inte är så mycket folk. Och nu vill jag knappt träffa några vänner heller för att jag skäms över att jag är så tjock och tråkig nuförtiden. Fast de har väl ändå inte tid.
- Du kanske märker själv hur du \"låter\". Om du har en bild av dig själv som tjock och tråkig, och tänker på det hela tiden, så kanske du inte är så kul att umgås med heller just nu. För min del spelar det ingen roll hur mycket mina vänner väger - varför skulle det göra det? Jag gillar dem för de personer de är, jag har inte valt dem för att de är framgångsrika eller snygga! Försök tänka på dig själv som en blivande smal person istället, din självbild verkar riktigt nere i skoskaften just nu. Och visst finns det saker att göra på helgerna... jag städar nästan aldrig eller går till lekparken på helgerna!

Det känns som jag väljer mellan att ha tråkigt och fika och ha tråkigt utan fika. Men som sagt så är det nog inte fikandet som är problemet utan att jag blivit så himla deppig och orkeslös. Och jag äter nog för att jag är nere, inte så att jag är nere för att jag inte får äta onyttiga saker, när jag tänker efter.
- Det där är viktiga insikter. När jag läser vad du skriver så låter det verkligen som om du ser det mesta i svart, eller åtminstone mörkgrått.

Äsch, nu klarar det lite i alla fall, fattar vilken ända jag måste börja i.
- Det är bra! Jag tycker du ska försöka få någon att prata med, om du inte har någon nära person som är bra att bolla tankar och idéer med. Och försök också komma ut och röra på dig så mycket du kan. Du mår ju inte bättre av att sitta hemma, det vet du ju själv. Jag tycker ändå att detta är det perfekta tillfället att ta tag i din viktminskning. Du kommer få ökat självförtroende och mer energi, och det kommer du må kanonbra av!

[Cicci]

Jo, jag hör själv hur jag låter. Började till och med skratta åt mig själv när jag såg hur jag skrivit \"Fast de har väl ändå inte tid\". Ja, det var ju lite väl bittert och nog inte ens sant. En kompis har sjuka barn vi inte vill bli smittade av tex så riktigt sant att ingen har tid är det ju inte. Jag deppade nog bara ner mig.

Det sista jobbet jag fick nej ifrån - utan att få komma på intervjuv som vanligt :-( - tog liksom knäcken på mig. När jag började söka jobb igen efter förädraledigheten nu så var det med nya friska tag, och jag trodde att just det här jobbet, som redaktionsassistent på en tidning, var något som jag faktiskt hade chans att få. För en gång skull så motsvarade jag kraven, vare sig överkvalificerad eller helt fel utbildning eller på tok för lite erfarenhet. Det här verkade liksom inom räckhåll! Men nej - tvärt nej bara.

Jag har pluggat så länge och har flera hundratusen i studieskulder, och har sökt så många olika jobb och det känns liksom bara helt omöjligt att slå sig in på arbetsmarknaden. Jag känner mig så knäckt och misslyckad, att det ska vara så svårt! Jag är ju inte ointelligent eller socialt handikappad och har bra betyg, med det finns så många med mer erfarenhet jämt. Herre gud, jag får inte ens tillhöra rätt arbetsförmedling (Kultur) pga för kort yrkeserfarenhet! Snacka om moment 22!

Och så kan vi inte köpa hus heller pga min arbetslöshet utan sitter fast här i en 3:a på fjärde våningen utan hiss. Jag får bara mindre och mindre hopp om jobb och börjar känna mig riktigt nere! Tog examen 2001, fortfarande arbetslös!

Och så tjock också nu. Jag är egentligen inte så motiverad att ändra livsstil och kost, men känner att jag måste om jag inte ska fortsätta att gå upp tills jag blir riktigt fet på allvar. Jag kan inte låtsas som att problemet inte finns längre, även om jag helst vill det. I somras tänkte jag att jag kanske gått ner lite när jag promenerat och burit mycket, men när jag lånade vågen på bvc så hade jag gått upp värre än nånsin! Hemskt!

Men \"på riktigt\" så är jag ju en glad och utåtriktad person, och jag var alltid smal förr i tiden. Även om jag alltid älskat fikabröd. Jag förstår ju att jag måste göra något för att bli lite gladare, ha nått som håller mig uppe bättre.

Jag ska välja en kör den här veckan ändå. Synd at det är så svårt att hitta en kör som är lagom svår bara. Antingen verkar det vara för alla eller bara för proffs. Jag vill att det ska vara en duktig kör utan att man måste vara proffesionell artist för det. Men huvudsaken är kanske att jag börjar nånstans i alla fall, just nu mår jag ju så dåligt. Jag kanske ska ta något i närheten som verkar okej så länge, och leta vidare till vårterminen. Tror att jag ska testa en kör på tisdag, känner att det nog vore bra för mig.

Helst skulle jag vilja gå en kurs på Kulturama, men jag orkar verkligen inte åka dit, bor ganska långt ifrån. Jag har kört till Hammarby några gånger och är alltid helt slut då. *s* Ovan att köra i stan. Vi har inte riktigt råd just nu heller, men kom fram till att jag ska börja ta privatlektioner igen var tredje vecka. Det är lagom regelbudet utan att bli för dyrt.

Först bestämde jag med kostrpdgivaren att jag skulle fokusera på maten och promenader, men kanske jag ska börja träna ändå. Bara höstförkylningarna ger med sig. Jag måste komma ut mer innan jag blir helt tokig! Jympa är väl inte helt fel då, man kan göra det ensam utan att känna sig ensam.

AF var ju en idé. Ja, hellre gå enutbildning på lägre nivå och få jobb än att vara arbetslös akademiker i 4 år till. Det håller på att knäcka mig är jag rädd.