Läste nedan om Triss otäcka upplevelse med Sara häromnatten (*ryyys*) och kände återigen att det måste vara nåt fel på mig. Sedan Alvin föddes för över 2½ år sedan så har jag kollat om han andas tre gånger. Tre gånger sammanlagt alltså. Alla gångerna var han under fyra månader gammal. Jag tänkte aldrig tanken att jag skulle förlora mitt barn i magen när jag var gravid, jag visste från den sekund han blev till att jag skulle få en bebis och allt skulle gå bra. Inte ens när jag i v.10 hade fruktansvärda smärtor och kramper i magen och till sist blev tvungen att söka akut trodde jag att det var något som var fel (det var det inte heller, det var bara smärta när ligamenten töjde sig som jag kände). Jag har aldrig tänkt att han skulle kunna dö ifrån mig i PSD eller något annat, och därför har jag aldrig heller känt något behov att kolla om han andas. Inte ens när han skulle opereras var jag orolig för att något skulle gå fel, jag tyckte mest det var jobbigt att han skulle ha ont och inte må bra.
Och nu ser jag att risken för PSD egentligen inte är helt överspelad, att en massa mammor jämt kollade och fortfarande kollar så att barnen andas, och känner att jag är helt knäpp som inte bryr mig om sånt. Tänk om nåt (Gud förbjude!) skulle hända och jag är en sån som aldrig kollar och därför inte kan rädda mitt barn. Tänk om jag är en sån som går runt och tänker att \"det händer aldrig mig\", fast det visst kan hända oss och kanske bara ligger runt hörnet. Men jag känner verkligen en fullständig visshet att inget i den stilen kommer att hända mitt barn, och jag känner verkligen att jag inte är typen som sticker huvudet i sanden och tror att om jag ignorerar tanken så kan nåt sånt aldrig hända. Jag börjar undra om jag är lite smått knäpp. Är det NÅGON annan mamma som inte kollar om barnen andas (ens när de är små) och som har varit lite småslarvig med säkerhet (dvs sätta spärrar på skåp och lådor, fästa höga möbler i väggarna och låsa in alla farliga kemikalier)? Det är egentligen ganska orättvist när man tänker på det, att vi aldrig haft några sådana olyckor här hemma, trots att vi är så lata att vi inte säkrat nåt, när en massa barn skadas eller dör fast deras föräldrar haft så himla mycket mer koll. Det är tydligen ett lotteri det där, man kan aldrig skydda sig helt från olyckor. Jag ska nog vara oerhört tacksam för den tur vi har haft med vår lille älskling.
1
Känner mig som en konstig mamma.. Läste nedan om Triss otäcka upplevelse med Sara häromnatten (*ryyys*) och kände återigen att det måste vara nåt fel på mig. Sedan Alvin föddes för över 2½ år sedan så har jag kollat om han andas tre gånger. Tre gånger sammanlagt alltså. Alla gångerna var han under fyra månader gammal. Jag tänkte aldrig tanken att jag skulle förlora mitt barn i magen när jag var gravid, jag visste från den sekund han blev till att jag skulle få en bebis och allt skulle gå bra. Inte ens när jag i v.10 hade fruktansvärda smärtor och kramper i magen och till sist blev tvungen att söka akut trodde jag att det var något som var fel (det var det inte heller, det var bara smärta när ligamenten töjde sig som jag kände). Jag har aldrig tänkt att han skulle kunna dö ifrån mig i PSD eller något annat, och därför har jag aldrig heller känt något behov att kolla om han andas. Inte ens när han skulle opereras var jag orolig för att något skulle gå fel, jag tyckte mest det var jobbigt att han skulle ha ont och inte må bra.
Och nu ser jag att risken för PSD egentligen inte är helt överspelad, att en massa mammor jämt kollade och fortfarande kollar så att barnen andas, och känner att jag är helt knäpp som inte bryr mig om sånt. Tänk om nåt (Gud förbjude!) skulle hända och jag är en sån som aldrig kollar och därför inte kan rädda mitt barn. Tänk om jag är en sån som går runt och tänker att \"det händer aldrig mig\", fast det visst kan hända oss och kanske bara ligger runt hörnet. Men jag känner verkligen en fullständig visshet att inget i den stilen kommer att hända mitt barn, och jag känner verkligen att jag inte är typen som sticker huvudet i sanden och tror att om jag ignorerar tanken så kan nåt sånt aldrig hända. Jag börjar undra om jag är lite smått knäpp. Är det NÅGON annan mamma som inte kollar om barnen andas (ens när de är små) och som har varit lite småslarvig med säkerhet (dvs sätta spärrar på skåp och lådor, fästa höga möbler i väggarna och låsa in alla farliga kemikalier)? Det är egentligen ganska orättvist när man tänker på det, att vi aldrig haft några sådana olyckor här hemma, trots att vi är så lata att vi inte säkrat nåt, när en massa barn skadas eller dör fast deras föräldrar haft så himla mycket mer koll. Det är tydligen ett lotteri det där, man kan aldrig skydda sig helt från olyckor. Jag ska nog vara oerhört tacksam för den tur vi har haft med vår lille älskling.
Du är inte alls knäpp! För då är jag åxå knäpp! Med min stora tös,va jag jättenervig,men med Wilma,så har jag känt presis som du! Vi har inte heller säkrat hemmet,o jag lyssnar inte på henne om hon andas när hon sover.Men jag hajade åxå till på Triss otäcka upplevelse,o tänkte till.Ha en skön kväll,själv ska jag o manne trycka varsin pizza nu....mums!
2
Hallå! Du är inte alls knäpp! För då är jag åxå knäpp! Med min stora tös,va jag jättenervig,men med Wilma,så har jag känt presis som du! Vi har inte heller säkrat hemmet,o jag lyssnar inte på henne om hon andas när hon sover.Men jag hajade åxå till på Triss otäcka upplevelse,o tänkte till.Ha en skön kväll,själv ska jag o manne trycka varsin pizza nu....mums!
Alvin sa \"WOW, en tröja\" och la upp ett stort skratt när han öppnade påsen, sedan var han stolt som en tupp i nya tröjan hela dagen, så den var succé. :)
Ledsen att jag inte ringt dig, jag har helt enkelt inte hunnit (eller orkat..). Vi får ta det sen.
Puss och kram.
4
Ja! Alvin sa \"WOW, en tröja\" och la upp ett stort skratt när han öppnade påsen, sedan var han stolt som en tupp i nya tröjan hela dagen, så den var succé. :)
Ledsen att jag inte ringt dig, jag har helt enkelt inte hunnit (eller orkat..). Vi får ta det sen.
då var du ju ändå så med ditt första barn, normal liksom.. Alvin är ju mitt första barn och jag har aldrig varit så. Skönt iofs om du kände att du kunde slappna av mer med ditt andra barn. Tack för svaret!
Kram.
5
Men.. då var du ju ändå så med ditt första barn, normal liksom.. Alvin är ju mitt första barn och jag har aldrig varit så. Skönt iofs om du kände att du kunde slappna av mer med ditt andra barn. Tack för svaret!
När jag väntade Neo (1:a barnet) så hade jag aldrig en tanke på att något kunde hända. Oroade mig knappt innan v12. Jag räknade kallt med att jag skulle ha mitt barn, att förlossningen skulle gå bra och att vi skulle ta oss igenom spädbarnstiden utan några missöden. Jag levde utan oro alls och gú vilken underbar tid det var! Jag tänkte helt kallt att om något var menat å ske... så skulle det ske varesig jag oroade mig eller inte, varesig jag sprang å kollade andinig eller inte osv. Så varför oroa sig för nåt man itne kunde påverka. Sån var jag med allt, inte bara ´Neo. Jag var inte rädd för mörker eller för att gå ut själv. Åkte hem sent med T-banan osv.
Nu har jag blivit som förbytt... oroar mig massor! Vågar knappt gå över gården efter att det blivit mörkt. Går ingenstanns själv efter skymmning, får för mig att nån är i lägenheten och ligger och oroar mig så jag inte kan sova. Har nästan blivit flygrädd (något jag älskade att göra innan) och varje människa jag möter under en dag ute (eller främst män ska jag väl säga, män utan barnvagn eller barn) tycker jag ser suspekt ut och tänker att han kanske kan slita fram en kniv vilken sekund som helst och börja hugga hejvilt bland mig å barnen.
Ja, den världen jag börjat leva i är inte kul alls. Jag är inte den som oroar mig och det känns väldigt jobbigt och olikt mig. Ändå så kan jag inte låta bli. Nu när jag väntade Juni så tänkte jag rätt ofta på att något faktiskt kunde hända... att barnen bara kunde dö i magen, att förlossningen kunde gå åt skogen och massa sånt. Tänkte att PSB faktiskt händer då och då och kanske låg jag extra mkt i riskzonen eftersom att jag ju tom övervägde att ta bort mitt idag älskade barn.
Tror att vändnignen har kommit gradvis för mig. Det har hänt så mkt saker på senaste tiden att jag inte känner mig säker nånstanns. Folk som drar kniv och hugger ner andra utan anledning, plan störtar till höger och vänster, Tsunamis släcker hela familjer (eller kanske ännu värre, delar av dom), orkaner och jordbävnignar skördar liv som bönderna skördar havre, självmordsbombare spränger sig själv och en drös oskyldiga dagligen, Europas stora städer bombas av galningar som tror att dom får sin åsikt klargrjod genom att ha ihjäl massa oskyldiga, en mamma med sitt barn fick inbrot och barnet hotades till livet om dom itne fick koden till bankomatkortet. Nya lik hittas hela tiden, fok försvinner och vissa återkommer aldig, andra hittas döda! Ja, det finns mkt att oroa sig för... och det känns som att allt bara blir värre å värre!!
Men jag håller fast vid min grundtanke att man inte vinner nåt på att oroa sig. För om något händer så har man ju spillt massa onödig tid på oro... och om något inte händer så har man ju spillt ännu mer tid i onödan, på nåt som aldrig ens skedde. Men ändå kan jag inte låta bli att oroa mig heeelaaa tiden. Kanske dags att söka hjälp hos nån eller nåt. Känner mig så hindrad i mitt dagliga liv nu!!
Känner bara så innerligt att jag inte vill att det ska hända mig eller mina familj något.
Blev långt det här.. men när jag läste ditt inlägg så sörjde jag mitt gamla tänkande! Saknar det faktiskt! Så var glad för det! Visst kan det kanske finnas tillfällen där en extra koll kan rädda liv... men det händer nog inte alltför ofta! Så gör som du känner!!
6
Jag var som dig! När jag väntade Neo (1:a barnet) så hade jag aldrig en tanke på att något kunde hända. Oroade mig knappt innan v12. Jag räknade kallt med att jag skulle ha mitt barn, att förlossningen skulle gå bra och att vi skulle ta oss igenom spädbarnstiden utan några missöden. Jag levde utan oro alls och gú vilken underbar tid det var! Jag tänkte helt kallt att om något var menat å ske... så skulle det ske varesig jag oroade mig eller inte, varesig jag sprang å kollade andinig eller inte osv. Så varför oroa sig för nåt man itne kunde påverka. Sån var jag med allt, inte bara ´Neo. Jag var inte rädd för mörker eller för att gå ut själv. Åkte hem sent med T-banan osv.
Nu har jag blivit som förbytt... oroar mig massor! Vågar knappt gå över gården efter att det blivit mörkt. Går ingenstanns själv efter skymmning, får för mig att nån är i lägenheten och ligger och oroar mig så jag inte kan sova. Har nästan blivit flygrädd (något jag älskade att göra innan) och varje människa jag möter under en dag ute (eller främst män ska jag väl säga, män utan barnvagn eller barn) tycker jag ser suspekt ut och tänker att han kanske kan slita fram en kniv vilken sekund som helst och börja hugga hejvilt bland mig å barnen.
Ja, den världen jag börjat leva i är inte kul alls. Jag är inte den som oroar mig och det känns väldigt jobbigt och olikt mig. Ändå så kan jag inte låta bli. Nu när jag väntade Juni så tänkte jag rätt ofta på att något faktiskt kunde hända... att barnen bara kunde dö i magen, att förlossningen kunde gå åt skogen och massa sånt. Tänkte att PSB faktiskt händer då och då och kanske låg jag extra mkt i riskzonen eftersom att jag ju tom övervägde att ta bort mitt idag älskade barn.
Tror att vändnignen har kommit gradvis för mig. Det har hänt så mkt saker på senaste tiden att jag inte känner mig säker nånstanns. Folk som drar kniv och hugger ner andra utan anledning, plan störtar till höger och vänster, Tsunamis släcker hela familjer (eller kanske ännu värre, delar av dom), orkaner och jordbävnignar skördar liv som bönderna skördar havre, självmordsbombare spränger sig själv och en drös oskyldiga dagligen, Europas stora städer bombas av galningar som tror att dom får sin åsikt klargrjod genom att ha ihjäl massa oskyldiga, en mamma med sitt barn fick inbrot och barnet hotades till livet om dom itne fick koden till bankomatkortet. Nya lik hittas hela tiden, fok försvinner och vissa återkommer aldig, andra hittas döda! Ja, det finns mkt att oroa sig för... och det känns som att allt bara blir värre å värre!!
Men jag håller fast vid min grundtanke att man inte vinner nåt på att oroa sig. För om något händer så har man ju spillt massa onödig tid på oro... och om något inte händer så har man ju spillt ännu mer tid i onödan, på nåt som aldrig ens skedde. Men ändå kan jag inte låta bli att oroa mig heeelaaa tiden. Kanske dags att söka hjälp hos nån eller nåt. Känner mig så hindrad i mitt dagliga liv nu!!
Känner bara så innerligt att jag inte vill att det ska hända mig eller mina familj något.
Blev långt det här.. men när jag läste ditt inlägg så sörjde jag mitt gamla tänkande! Saknar det faktiskt! Så var glad för det! Visst kan det kanske finnas tillfällen där en extra koll kan rädda liv... men det händer nog inte alltför ofta! Så gör som du känner!!
Få tillägga att det är 9 år emellan mina barn,så när jag fick lillfia,var det som att bli mamma för första gången! Men jag är äldre o lungnare imig själv,det tror jag gör mycket! Ville bara säga det.
7
Måste.... Få tillägga att det är 9 år emellan mina barn,så när jag fick lillfia,var det som att bli mamma för första gången! Men jag är äldre o lungnare imig själv,det tror jag gör mycket! Ville bara säga det.
Som \"måste\" känna på min 2,5-åring så att hon andas, som \"måste\" säga till de stora VARENDA dag att de ska se sig för när de går över vägen (tror inte ens de hör det längre, men jag måste ändå säga det...).
Vårt hem är inte heller speciellt \"barnsäkert\", men DET oroar mig inte så mycket - det är mest lite luddigare saker som oroar mig - psd, att de stora ska bli överkörda av bilar på väg till bussen osv.
Jag vet inte varför jag gör det, för jag tror att var och en dör på en viss förutbestämd dag och det kan man inte påverka. Jag har ju liksom inget för att oroa mig...
8
Är det nån som är konstig så är det väl jag ;-)
Som \"måste\" känna på min 2,5-åring så att hon andas, som \"måste\" säga till de stora VARENDA dag att de ska se sig för när de går över vägen (tror inte ens de hör det längre, men jag måste ändå säga det...).
Vårt hem är inte heller speciellt \"barnsäkert\", men DET oroar mig inte så mycket - det är mest lite luddigare saker som oroar mig - psd, att de stora ska bli överkörda av bilar på väg till bussen osv.
Jag vet inte varför jag gör det, för jag tror att var och en dör på en viss förutbestämd dag och det kan man inte påverka. Jag har ju liksom inget för att oroa mig...
Jag cch mannen är likadana... vi kollar fortfarande båda barnen om de andas när de sover (även om risken för PSD \"borde\" vara över, de är ju 2,5år resp 7 månader nu...)
Vi säger som ett mantra varje gång någon av oss ska iväg och köra \"Kör försiktigt\" och det är precis som om att man MÅSTE säga det annars går det illa ;-)
Plus en massa andra nojigheter som vi båda oroar oss för, försöker dock hålla dem vid schack så barnen ska få leva ett hyfsat normalt liv och inte bli hämmade av en orolig far eller mor ;-)
Kan tillägga att jag berättade för mannen om det som hände er häromnatten och igår kväll så kollade han Linnea extra noga *ler*.
Hu vad otäckt, det ni var med om! Ska ni kolla upp Sara något nu eller, hos läkare eller BVC? *orolig*
kram!
9
Lika konstiga här isåfall.. Jag cch mannen är likadana... vi kollar fortfarande båda barnen om de andas när de sover (även om risken för PSD \"borde\" vara över, de är ju 2,5år resp 7 månader nu...)
Vi säger som ett mantra varje gång någon av oss ska iväg och köra \"Kör försiktigt\" och det är precis som om att man MÅSTE säga det annars går det illa ;-)
Plus en massa andra nojigheter som vi båda oroar oss för, försöker dock hålla dem vid schack så barnen ska få leva ett hyfsat normalt liv och inte bli hämmade av en orolig far eller mor ;-)
Kan tillägga att jag berättade för mannen om det som hände er häromnatten och igår kväll så kollade han Linnea extra noga *ler*.
Hu vad otäckt, det ni var med om! Ska ni kolla upp Sara något nu eller, hos läkare eller BVC? *orolig*
Jag har alltid sedan Linnea föddes för över 5.5 år sedan kollat henne innan jag går och sover.
Det är alltid det allra sista jag gör innan jag lägger mig i sängen, jag kollar barnen i deras rum, tar på dem täcket, lägger dem rätt i sängen om de ligger upp och ner, kollar så de har vatten i sina muggar, pussar dem godnatt och känner på dem.
I bilen kollar jag hela tiden så ingen lyckas ta av sig bältet i smyg, det vore en mardröm.
Hemma får inte barnen vara i badrummet själva, ifall de skulle få för sig nåt med vatten och badkar, hua vad otäckt.
10
då är jag med konstig Jag har alltid sedan Linnea föddes för över 5.5 år sedan kollat henne innan jag går och sover.
Det är alltid det allra sista jag gör innan jag lägger mig i sängen, jag kollar barnen i deras rum, tar på dem täcket, lägger dem rätt i sängen om de ligger upp och ner, kollar så de har vatten i sina muggar, pussar dem godnatt och känner på dem.
I bilen kollar jag hela tiden så ingen lyckas ta av sig bältet i smyg, det vore en mardröm.
Hemma får inte barnen vara i badrummet själva, ifall de skulle få för sig nåt med vatten och badkar, hua vad otäckt.
Blir du mindre ledsen om ngt händer A om du innan gått och tänkt på allt som kan hända? Skulle inte tro det!!
Jag ÖNSKAR att jag kunde skjuta undan alla katastroftankar och leva i att alla mår bra NU, eftersom jag VET att saker händer som man inte kan påverka ett dugg, oavsett hur uppmärksam man är och att det inte spelar någon som helst roll då hur man tänkte innan!
Tyvärr så har jag lite svårt för det även om jag faktiskt inte tror att jag är speciellt mkt nojigare än \"vanliga\" mammor, skillnaden är kanske att jag har svårt att ta till den där \"det händer inte mig-tanken\" som försvarsmekanism.
11
Det är väl inte konstigt, bara bra! Blir du mindre ledsen om ngt händer A om du innan gått och tänkt på allt som kan hända? Skulle inte tro det!!
Jag ÖNSKAR att jag kunde skjuta undan alla katastroftankar och leva i att alla mår bra NU, eftersom jag VET att saker händer som man inte kan påverka ett dugg, oavsett hur uppmärksam man är och att det inte spelar någon som helst roll då hur man tänkte innan!
Tyvärr så har jag lite svårt för det även om jag faktiskt inte tror att jag är speciellt mkt nojigare än \"vanliga\" mammor, skillnaden är kanske att jag har svårt att ta till den där \"det händer inte mig-tanken\" som försvarsmekanism.
det egentligen var som hände. Och jag tror att hon sov väldigt djupt och eftersom hon hade sparkat av sig täcket så var hon kall. Detta i kombination med att jag inte var helt vaken blev till den skräckupplevelse det blev. Det är också det jag kommit fram till efter att ha pratat _mycket_ om det med olika människor, så vi låter det stanna vid det och drar inte iväg henne till en massa läkare och grejer.
Tack för att du tänker på oss!
kram
12
Jag har funderat MYCKET på vad
det egentligen var som hände. Och jag tror att hon sov väldigt djupt och eftersom hon hade sparkat av sig täcket så var hon kall. Detta i kombination med att jag inte var helt vaken blev till den skräckupplevelse det blev. Det är också det jag kommit fram till efter att ha pratat _mycket_ om det med olika människor, så vi låter det stanna vid det och drar inte iväg henne till en massa läkare och grejer.
... vi är alla olika helt enkelt. Jag var och är livrädd för PSD, men annars så är jag en ganska \"cool\" mamma. Jag låter barnen busa, klättra etc och jag har inte en massa barnlås med undantag för medicinskåpet.
13
Inte konstig... ... vi är alla olika helt enkelt. Jag var och är livrädd för PSD, men annars så är jag en ganska \"cool\" mamma. Jag låter barnen busa, klättra etc och jag har inte en massa barnlås med undantag för medicinskåpet.
kollar väl andningen lite då och då när jag ändå är vaken. Men småslarvig med säkerheten är vi definitivt. Inga av möblerna är fast i väggarna, inga spärrar nu när vi har flyttat, hade det i lägenheten men det var mest för att jag tröttnade på att Samuel drog ut allt, inte för att det var farligt.
Men jag är oxå den mamman som inte oroar mig för psd, att förlora barnet vid olycka eller annat. Känner mig oxå konstig då jag läser om alla som oroar sig för saker och ting som jag kanske oxå borde oroa mig för men det är inte jag. Jag känner däremot att det är skönt att ha en sådan avslappnad stil för det passar mig och vår familj.
Så du är inte själv.
14
Lite blandat... kollar väl andningen lite då och då när jag ändå är vaken. Men småslarvig med säkerheten är vi definitivt. Inga av möblerna är fast i väggarna, inga spärrar nu när vi har flyttat, hade det i lägenheten men det var mest för att jag tröttnade på att Samuel drog ut allt, inte för att det var farligt.
Men jag är oxå den mamman som inte oroar mig för psd, att förlora barnet vid olycka eller annat. Känner mig oxå konstig då jag läser om alla som oroar sig för saker och ting som jag kanske oxå borde oroa mig för men det är inte jag. Jag känner däremot att det är skönt att ha en sådan avslappnad stil för det passar mig och vår familj.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
