Ni med barn i 11-års åldern! Långt!

[Jenny]

Behöver lite råd angående min minsta bonusdotter.
Jag har under eg flera års tid varit orolig för henne,men ingen annan verkar tycka som jag.

Jag vet eg inte vad som är \"fel\" men jag har en känsla i magen bara att nåt inte stämmer.
Så jag ventilerar lite här ist.
Jag upplever henne som lite deppig,hon är otroligt känslig och klarar motgångar väldigt dåligt och har eg alltid gjort så,tar till gråten väldigt lätt i situationer där det verkligen inte behövs,en oro(obefogad oftast) för att vi vuxna ska bli arga på henne,oroar sig för allt,säger väldigt sällan ifrån ,är otroligt slarvig-och det ställer till det väldigt för henne-hon tappar bort kläder,nycklar,cyklar,böcker osv och har verkligen ingen ansvarskänsla för sina saker.
Det känns tråkigt(för hennes skull) att alltid behöva \"kolla\" så att hon fixar saker,att behöva tjata om samma saker.
Och jag börjar fundera på om hon har nån slags svårighet att ta in information och sen verkställa den.
Ex att när hon kommer hem från stallet så ska stallkläderna i en viss påse och efter duschen ska man hänga upp handduken,det är saker hon aldrig kommer ihåg,ens om man påminner henne innan.
Eller tycker hon bara det är tråkigt,eller tänker på annat(varje gång??)?...jag vet inte,men hon vill verkligen vara till lags och hjälper gärna till och så annars men vissa moment klara hon bara inte.


Hon har en lite jobbig bakgrundshistoria där hennes mamma sen sex år tillbaka är tillsammans med en man som misshandlar,kränker,förnedrar och isolerar henne(mamman alltså),mamman påstår att barnen sällan bevittnar detta men vi får höra både det ena och andra från barnen,flickan har två helsyskon till som är två resp tre år äldre än henne.
Sen har hon två halvsmåbröder hos mamma och även här.

Barnen bor hos oss två veckor i taget och det fungerar bra,men vi märker ju att dom har ett väldigt behov att vi föräldrar ser och bekräftar dom,att prata och att bara vara tillsammans,så det är våran prio 1 när dom är här.
Vi märker att dom blir oerhört spända och tysta om jag och barnens pappa hamnar i en konflikt,ska tilläggas att vi _aldrig_ skriker åt varandra eller svär och så utan resonerar och diskuterar,och det är nyttigt för dom att se att vuxna kan tycka olika men att våld absolut inte ska användas och att man tydligt blir \"sams\".

Så vi har väl haft mkt överseende med barnen och alltid pratat mkt och vi upplever dom som öppna och dom har förtroende för oss och vet att vi alltid hjälper dom.
Så flickans beteende har vi väl trott berott på stress och så,men jag vet inte.
Dom senaste två åren har situationen hos mamman blivit bättre men så harmoniskt är det säkert inte,men barnen är med kompisar och har intressen och så,till skillnad från tidigare då dom bara var hemma och vaktade mamma typ,så det är ju positivt.

Men lilltjejens sätt att vara är desamma.
Är 11-åringar så här i allmänhet,är det pga ssituationen hos mamma,eller är det nåt annat?
Våra andra barn har inga svårigheter alls med vardagssaker,varken dom äldre eller yngre,men hon är ett stort frågetecken?

Både jag och pappan och även storasyster har försökt att prata med henne,men hon säger att allt är bra.
Jag vet inte vad jag mer kan göra,jag försöker att verkligen visa mitt intresse för henne och hennes intresse(som är hästar) och hon ser mig som en förälder,det är oftast mig hon kommer till om hon vill ha hjälp lr så,så jag tycker att vi har en bra relation.
Pappan har uppmärksammat henne lite x-tra och gjort saker med bara henne,vi har pratat mkt och kommit överens om vad hon har ansvar för osv,men ändå funkar det inte för henne.

Har vi för stora krav på henne?
Dom andra (man ska ju inte jämföra,men det är ju det ända jag kan gå efter)klarar det vi ber dom om.

Det vi vill att alla ska sköta själva är att bädda sin säng,hålla lite ordning på sina rum och saker.
Det känns inte som så svårt,och vi är av den åsikten att alla ska hjälpa till,kanske därför att vi är så många (7st),och för att vi tror att det är bra att som barn känna ansvar för sina saker och att vara delaktig i allt som händer i familjen,tråkiga som roliga saker.

Tänker jag tokigt?
Och vad kan jag mer göra,än att finnas till där för henne?
Jag funderar och oroar mig lite för hennes tonårstid,om hon mår dåligt nu hur blir det inte då?

Sen tycker inte hennes pappa att det är så farligt och skyller på hemmet hos mamman,och där är det ju inget vi kan styra över.
Överreagerar jag eller är nåt galet?

Skulle bli glad om nån har egen erfarenhet och tankar,känner mig lite ensam då ingen annan verkar ta det hela på allvar.

kram

[marib]

jag växte upp i den miljön, med en frånvarande pappa som visste men inget gjorde.
Hade någon frågat mig då så hade jag till varje pris hållit mamma om ryggen MEN det var inte förrän jag själv ställde ultimatum som hon _kunde_ ta sig lös. Ni gör dem inget tjänst genom att blunda, tro mig.

Har också en känslig 11 åring i familjen som är precis så där slarvig.

Bädda sängen är bara ohygeniskt :-) och är det rörigt i rummen, stäng dörren.
Fokusera på det som verkligen Är vikigt.

För övrigt tycker jag du ska ha en eloge som försöker ordnat till det :-) DET gjorde ingen av mina bonusmammor.

[Jenny]

att jag fokuserar på fel saker.
Jag håller självklart med om att det kan tyckas oviktigt att hålla lite ordning(absolut inte pedantordning,men lite) men samtidigt vill vi att det ska vara så \"normalt\" som möjligt ,att alla ska behandlas lika och hjälpa till lika mkt.

Det känns som om vi gör dom en otjänst genom att \"servera\" dom allt i livet,vi har försökt att leva normalt familjeliv men med lite extra kärlek=)...något som dom verkligen behöver.

Vi vill att dom ska bo heltid här hos oss,och har gått på många ,många möten genom socialtjänsten.
Dom anser att-lyssna nu-mamman skulle bli så ledsen om vi skulle kräva full vårdnad så dom tycker vi hittat en bra lösning,och det har blivit bättre hemma hos mamman men jag personligen tycker det är oacceptabelt.

Barnens pappa är inte frånvarande,han vet vad som försigår och vi pratar mkt om det,men jag tror att han gett upp,han vet inte vad han mer ska göra,han engagerar sig enormt när vi har dom och försöker göra saker med dom, dom veckorna dom inte är här oxå, men visst tycker jag med att han skulle kämpa mer om just boendet,det är lite frustrerande att inte kunna påverka så mkt själv.

Sen är ju barnen så pass stora att dom tycker saker själv,och dom två största ogillar (naturligtvis) mammans kille men vill bo med sin mamma halva tiden.
Barnen har bönat och bett att dom ska flytta ifrån mammans kille men hon är rädd och säger att hon trots allt älskar honom.
Men lillflickan har ett jättestort mammabehov som hon nog aldrig riktigt får,men hon verkar accepterat mammans nya.
Så det blir så svårt oxå.

Du ska ha jättetack för dina funderingar,och jag kanske ska omvärdera vad som är viktigt,jag vet bara inte vad jag mer kan göra...

[marib]

bo med mamma. De vill förmodligen _skydda_ *been there* henne och det ska barn inte behöva ha på sitt samvete.
Om man bortser från att soc i er kommun verkar vara knäppa så är nog största problemet att få mamman att förstå vad det är hon gör mot sina barn. Uppenbarligen så skyddar hon sig själv genom att välja att tro att de inte ser.
Ni har eg inget val, bara att upplysa om att boendet kan tas upp till omprövning när mannen flyttat.

[li]

tecken på det.
Forskning visar att barn nästan alltid far illa av och vet om misshandeln. Att mamma blir misshandlad sätter svåra sår i skälen. Pröva ring till en kvinnojour tycker jag och få stöd o hjälp, att soc inte gör något är skandal.

Fortsätt engagera dig o lyssna på din intuition.

[Jenny]

att dom vill skydda mamman,men det har ju oxå blivit bättre.
Och du har absolut rätt i att mamman inte har nån helst förståelse vad hon gör mot sina barn,barnens pappa och många andra,hennes systrar bla har pratat med henne många ggr men hon tycker bara synd om sig själv,hon stannar hellre än att vara ensam,är rädd att få dålig ekonomi,och vill att dom två minsta barnen hon har med mannen ska bo med sin pappa tillsammans med henne då hon inte vågar lämna dom hos honom ensamma (trots att soc erbjudit skyddat boende,ensam vårdnad).
Hon vägrar se att barnen har mått jättedåligt,det har ju som sagt blivit mkt bättre men när läget var som värst så glömde grabben som då var drygt 10 år hur man läser-sov dåligt,lillflickan hade jämt ont i magen och fick synproblem och stora tjejen vart mamma för sina syskon,dom slutade leka,det var jättehemskt.
Innan vi fick upp ögonen för problemet så hade vi dom bara varannan helg,därefter en helg som var fruktansvärd(vi fick hämta dom hos mamman efter ett skärrat samtal från äldsta dottern) hade vi dom helt några veckor och vägrade skjutsa tillbaka dom förrän hon ordnat upp situationen.
Dom gick på familjerådgivning och mannen fick nån medicin,vi pratade även med honom och det verkade bli bättre...
Så började vi ha dom varannan vecka, men eg har dom varit hos oss mer än så ,en period kom dom hem till oss (mig-vi hade inte riktigt flyttat ihop då än) efter skolan även mammans veckor.
Mamman kom då med förslaget att hon kunde ha dom dom veckor som hennes nya jobbade eftermiddag(jobbar skift) så slapp dom träffa honom.
Det har funkat bra,har vi trott iaf.
Nu bor dom ju varannan vecka av olika anledningar så nu ses dom ju lite.

Hur ska vi gå till väga,vem kontaktar man,måste det gå så långt som till tingsrätten?

Jag är ledsen över att du har en liknande uppväxt,hur har det påverkat dig under ditt liv?
Om du trots allt hade haft en bra grund,en trygg boendemiljö i ena hemmet,skulle det ha hjälpt nåt alls?
Du behöver naturligtvis inte svara,men du har ju erfarenheten.
Vi har dom alla storhelger(det är ju ökad risk för bråk såna helger) och försöker verkligen göra det bästa av den tid vi har tillsammans,men det kanske inte spelar nån roll om dom har det jobbigt hos mamman,eller?

Vore jättetacksam om du vill svara

kram

[Jenny]

Dom berättar ju mkt för oss,och det är så hemskt för det verkar nästan ha blivit normaliserat för dom,så dom måste likson \"checka av\" att det är oacceptabelt.

Tack för rådet,kvinnojouren har varit inblandade tidigare och mamman har haft allt stöd hon behöver men i slutändan är det ju bara hon som kan bryta sig loss,men hon tycks alltid ha en ursäkt,hon är väl rädd stackarn,jag tycker samtidigt synd om henne men är oxå arg för att hon inte tar ansvar.

Jag _vet_ precis hur hon har det då jag oxå levt i en sån situation men när det kom barn in i bilden måste man ta sitt ansvar som förälder,anser jag iallafall,och visst har det varit jobbigt och oj vad rädd jag varit många ggr,men mitt barn från det förhållandet är tryggt och ovetande om det som varit,och det är det viktigaste.

Tack igen,det är en svår sits då man som bonusförälder inte har så mkt makt att förändra,men det påverkar ju mitt liv nåt enormt.

kram

[för en lösning.]

på något sätt måste barnen få en situation där
umgänget med mamman fungerar samtidigt som kontakten med styvpappan avslutas. Detta bästa vore nog om barnen bodde hos och hade generöst umgänge utanför mammans hem. Kanske kan detta få mamman att slänga ut
sin karl istället för att vela fram och tillbaka.

[för en lösning.]

kanske kan man sortera om umgänget så att man
mamman har barnen för sig själv under en semestervistelse där hon är ensam med barnen utan styvpappans närvaro. Socialen borde ju kunna medverka till att mamma - barn kontakten är bra samtidigt som styvpappa -barn kontakten upphör.

[marib]

ja du, jag klippte inte av navelsträngen innan jag var runt 25 före det var jag mamma till min mamma, det var normalt för mig. Varje helg när telefonen ringde hoppade jag högt, vad hade hänt nu? VARFÖR var jag inte där?

Först som nybliven mamma och med en sambo som stoppade mig började jag inse att det _inte_ var mitt jobb att hålla koll på min mamma.

Utöver följande har jag fortfarande mammarollen för mina småsyskon trots att ålderskillnaden inte är stor.
Är det alkohol inblandat och det blir högljudda diskussioner så går jag hem, jag klarar inte den kopplingen, OM det skulle bli bråk då så är jag totalförstörd i flera dagar efteråt även om jag inte ens var inärheten.

Min nerver satt länge på utsidan.

Behöver jag tillägga att det är i det närmaste helnyktert hemma hos mig?

Min relation till mamma idag är på bekantstadiet, hälsar på vid födelsedag och jul men inte mkt mera.
Pappa umgås jag mera med trots att jag fortfarande anser att han svek, till hans försvar kanske kan sägas att jag trots allt visste att han fanns där i bakgrunden och att det inte var så vanligt att mödrar befanns olämpliga på 70 talet.

Om soc har erbjudit skyddat boende och egen vårdnad så är det _illa_
De gör det inte i första taget.

Och jag tror inte det är så att mamman inte förstår vad det är hon utsäter barnen för, hon har heltenkelt satt på sig skygglappar, det är nöjligt att hon är vettskrämd också.

Ingen kvinna lever så farligt som den som precis bestämt sig för att bryta upp ur ett destruktivt förhållande.

Vad JAG skulle gjort om jag varit i era kläder vore i första hand att ta kontakt med soc för att få reda på hur mkt de vet eg, och vad DE rekommenderar att ni gör i dagsläget.

I andra hand advokat och en omedelbar begäran om att ni ska ha boendet intersemist... ja just det ja :-)Vad det nu heter.
Ni ska ha boendet tills domen faller.

Och du, steget från kvinnomisshandel till barnmisshandel är inte långt. Innan JAG ställde mitt ultimatum var jag tämligen blåslagen....

[Lineaa]

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,715571,00.html

Den visar hur långt det kan gå om ingen utanför sätter stopp.
Jag tror denna mamma älskar sina barn men har blivit så förkrymt, rädd, normaliseringsprocessen har gjort det hela till vardag osv- detär ofattbart att hon låtit barnen leva i detta. Men utifrån hennes verklighet har hon kanske inte kunnat annat. Men omvärlden måste reagera.

Jag tror att om ni ser till att barnen är trygga o skyddade - så hjälper ni också mamman-
Kram

[Jenny]

Oj,vad joobigt du har haft(har) det.
Tack för att du ville dela med dig av din erfarenhet.

Efter senaste utredningen som soc gjorde fick vi ingen fullvärdig rapport på hur mkt dom eg vet,dom sa att vi fick ta del av den delen som gällde hur det fungerar i skolan och hur barnen mår allmänt (något som utreddes vid 1 samtal?! med äldsta flickan+lärarna) men hemutredningen hemma hos mamman fick vi inte ta del av.
Och som sagt,soc tyckte att vi \"löst\" situationen bra,att det fungerar bra för alla parter.
Vi fick hela tiden intrycket att handläggaren skyddade mamman och att vi typ var besvärliga som \"klagade\" på deras hemsituation hos mamman,att det faktiskt var _synd_ om henne,att vi överreagerade,det var som att dom blundade för problemet,och vi blev nog lite osäkra då,men har hela tiden känt att det eg inte är ok.
Så soc har vi inte mkt förtroende för.

Att han skulle lägga sin hand på barnen vore fruktansvärt och vi måste absolut skydda dom.
Men hjälp vad jag känner mig ensam.

Tack igen och jag hoppas att du har ett bra ,tryggt och kärleksfullt liv nu.

kram

[Jenny]

nog kan jag tänka mig att barnen gått emellan ibland.

Jag inser att vi måste göra nåt åt det här.Tack för ditt svar.

kram

[marib]

om inte så kan ni ju ta upp det med ER hemkommun och hoppas på större förståelse där.
Alternativ 2 är att dra upp det på nytt och begära nya handläggare. Lycka till.

Och ja, jag hör till den skaran som faktiskt är fullständigt lycklig med mitt liv idag :-) (oftast *s* har ett bokstavsbarn som håller mig i arbet bara)
Tack för omtanken

[cv]

OCH vuxna är såna, utan att det hänt nåt särskilt. En del behöver ramar för vad de ska göa, de är osäkra på allt de inte är hundra på. Det är inget FEL på dem eller i deras miljö för det.

Jag har själv ett barn som är på det viset, jag trodde först det var nåt jag eller pappan gjort, men när jag talat med BUP så kom det fram att det är vanligt även bland vuxna, att det är en del av deras personlighet.
Därmed inte sagt att det inte kan/bör försöka jobbas bort, det beteendet, för det är det bästa för individen om man kan göra det.

Jag säger inte att det är samma som med ert barn, utan bara ATT det kan vara det.
Håll koll, ögon och öron öppna.

11 år. Det är en känslig ålder just när man ser till sånt här. Ha tydliga ramar, förbered barnet på vad som ska komma osv. Detta har hjälpt mitt barn en hel del.

[Jenny]

och jag tycker vi har varit tydliga.
Det är ju så tråkigt eftersom det ställer till det för henne helt i onödan,och hon då lätt blir ledsen.

Vi har ju tillsammans med henne pratat om vad hon själv känner att hon klarar och så,vad hon behöver hjälp med,tom skrivit en liten \"kom-ihåg-lapp\" men ändå funkar det inte.

Men just nu kommer vi lägga kraften på dom övriga problemen,så kanske detta löser sig med tiden.

tack för ditt svar!