6
Jamen exakt! Precis som du säger att det spelar nog ingen roll vilken ålder barnen än är i då de får syskon,utan man slits i stycken känslomässigt oavsett!
Kom i håg det när de känslorna gör dig förtvivlad!
Att det har inget med att göra att ni fick barnen tätt,alla mammor våndas över hur de skall räcka till för sina barn.
Själv tycker jag med två olika ålderskillnader (först tätt med 1 1/2 år mellan barnen sedan 3 1/2 och 5 år när trean kom) att det var värre denna sista gång känslomässigt.
På ett annat plan skall jag säga.
De större barnen är så mkt MER individ (hur skall jag säga/förklara?)
De har mer med sig i bagaget och kan jämföra tiden före/efter bebis mkt mer än ett litet barn på dryga året.
De större barnen har fler/andra behov som krockar med en bebis än ett litet barn som därför gör det svårare att tillgodose allas behov lika mkt än då de båda är riktigt små.
De kan man läsa samma saga för,de kan man leka samma lekar med,samma pyssel,samma filmer,de är på samma nivå och det lilla storasyskonet nöjer sig i hemmets vrå med mamma och pappa och bebis än vad tex en 5 åring gör på sikt.
Nu plockar jag fram alla möjliga positiva saker att peppa med...
Tänk också på att om bebisen inte kommit så hade ni kanske jobbat/pluggat och Robin hade varit på dagis mer tid mot lite tid/ingen alls vid syskon.
Han får mer av mamma och pappa på så sätt då ni är hemma med bebis!
Visst tar bebisen tid,men vad mkt kul med en bebis med!
Kul med lekkompis! efter bara några månader kommer de ju redan då börja samspråka med varandra på sitt eget lilla vis.
Robin är så liten att han inte kommer minnas att han någonsin haft mamma och pappa för sig själv!
Jag säger så här när jag blickar tillbaka på vår tid när barnen var små och kom tätt att det som var jobbigt,det var jobbigt för OSS som föräldrar.
Barnen hade det otroligt bra,full uppassning och underhållning från morgon till kväll.
Barnen tar ingen som helst skada, de bara \"är\"
Till sist,vad är det man inte skall klara av att ge dem??
Du/ni finns ju hos dem hela tiden ni är hemma med bebis,allt finns hos er och i hemmet.
Tryggheten,lek och samspel.
Det är också en grej jag lärt så här i efterhand att jag var för överambitiös hela tiden,jag trodde barnen behövde så mkt stimulans utifrån och rände på det ena efter det andra,men idag så inser jag hur SMÅ de var.
Det var bara MINA måsten vad JAG trodde de måste få och behövde som satte alla höga krav och därmed skapade stress för mig att vi MÅSTE till öppna förskolan minst 2-3 dagar i veckan annars var det SÅ synd om storasyster...tex
Man hinner visst med dem båda två,och man räcker mer än väl till.
Det kan vara trixigt precis i början innan rutinerna är på plats både för en själv,bebisens och storasyskonet.
2 Barn får plats i samma famn och kan tröstas samtidigt,en på varje knä...
Och du...alla de gånger när du måste göra sådant som måste göras och Robin får sköta sig själv...
Tänk så bra att alltid ha ett syskon! aldrig behöva vara själv och ha tråkigt när mamma och pappa inte kan sysselsätta.
När det känns snärjigt att inte räcka till,plocka då fram ännu ett barn i tankarna och tänk dig in i situationen av tre barn...
Brukar ta till det själv ibland och se mig som 4:a barns mamma när det känns kaosigt.
Efter ett tag känns det \"bara\" med bara 3 barn liksom...
Vill bara säga att du kommer räcka till!!
Lika mycket som nu,för tänk på att du är medveten om det också och därmed kommer lägga all kraft och energi på att se till att båda barnen \"får sitt\".
Jag skulle vilja påstå att barn nr 1 får väldigt mkt uppmärksamhet just pga av detta fenomen!
Föräldrar ser till att nr 1 inte skall bli utanför och det får följa med på det ena och andra och får olika privilegium både i och utanför hemmet.
Kom ihåg att när du blir \"ledsen i ögat\" och det kommer en klump i magen av att \"tycka synd om\"
(för de stunderna kommer ibland) så är det DINA känslor,och kan ha med ditt dåliga samvete att göra som spökar och barnet behöver inte alls känna på samma sätt som dig! det är mitt största råd.
Finns det kärlek och trygghet och glädje så är barn lyckliga varelser,en 18 månaders känner inte ångest för att de missar en teaterföreställning på bibblan eller att de inte varit till badhuset på 2 månader osv.
De traskar runt här och nu, och plockar mamma fram klossarna och ligger och bygger med dem eller sätter på Mora träsk och dansar tillsammans så är de mer än nöjda....
Slappna av och njut (medans tider är hehe...)
Du kommer fortsätta vara världens bästa mamma för Robin!
Kram
