hur märker man om ens barn har

[J\'s mamma]

någon typ av \"autismspektrum\". Min son är 2 år o 4 månader och har nyss börjat på dagis. Han trivs och har det bra men vi får hela tiden höra att han är så otroligt självständig. Han är tex det enda barn som aldrig lyssnar till sitt namn när de ropar på honom, alla andra barn går med i flock till det nya ställe man ska, medans vår son alltid måste bli hämtad genom att man tar tag i honom och tar med honom. Dock blir han inte arg eller så när han går med. Han är alltid väldigt absorberad av det han gör och märker liksom inte vad som sker runt honom. Han är också väldigt bestämd med vad han vill och är inte mycket för att kompromissa. Men han ses ändå som ett väldigt lätt barn av människor runt omkring, ber inte om mycket utan nöjer sig med det han har bara man inte hindrar honom. Han får dock sina ilske frispel då o då, typisk trotsåldersilska. Typ så…

Det kanske är helt fel av mig att ställa den här frågan här men fick en kommentar om autism av en person som är barnpsykolog lite på skämt o det har liksom satt sig så… om nån vill kommentera…

[Mammuten]

En del föräldrar märker det aldrig och autismen förblir oupptäckt hela livet.

Först ska det sägas att autism är ett spektrum av avvikelser i kommunikation, socialt samspel och stereotypa aktiviteter.

Det går att identifiera autism hos så små barn som din son - men bara i de fall när det gäller gravare avvikelser och t ex språket inte kommer i gång (eller kommer i gåpng men går tillbaka igen) och aktiviteterna är väldigt stereotypa (\"leker\" inte med leksakerna, snurrar bilens hjul för att se det fina snurret, men kör inte omkring den och brummar).

De mildare formerna av autism, t ex Asperger syndrom, går _idag_ inte att urskilja förrän barnet är så pass gammalt att det förväntas \"kunna leka\", alltså vid treårsåldern. I praktiken är det svårt att få en sådan diagnos förrän i fem-sex-årsåldern, skulle jag tro, men det är helt möjligt att identifiera tidigare än så om det är en kunnig utredare.

Om er son inte har andra svårigheter än den dåliga gruppkänslan och hans tendens att \"gå in i\" sina aktiviteter, skulle jag inte oroa mig för autism (om ni inte har sådant i familjen).

Om han däremot dessutom har avvikelser i några av dessa områden skulle jag däremot hänga kvar på det här snacket och fråga lite mer:

- språkförsening
- påtagligt rubbad sömnrytm
- väldigt begränsad syn på vad som är ätlig mat (typ bara kex, potatismos och bananer)
- klumpig motorik
- annorlunda tolkning av sinnesintryck, t ex direkt obehag av ljudet från elvispen
- ointresserad av andra, i synnerhet jämnåriga
- avvikande ögonkontakt
- epilepsi eller feberkramper
- fixerad vid en viss leksak eller film

Vid autism i olika former är detta saker som är något vanligare än hos \"normalstörda\" barn i din sons ålder, men vart och ett av dessa tecken kan även förekomma _utan_ att det är autism och jag tror inte att jag vet något barn _med_ autism som har haft alla tecknen. Så gränsen är luddig...

Skaka av dig det där skämtet. Killen har sitt sätt att vara och det ska man få ha. Först när det sätt man har att vara på ställer till problem i vardagen finns det anledning att fundera över om det är någon typ av diagnos med i bilden och hur man bäst hjälper barnet.

Skulle det vara så att ni får nya farhågor om ett år, om han t ex inte visar sig intresserad av att leka med andra barn, så är du varmt välkommen tillbaka hit, men i nuläget är det ju bara en liten skrutt, i en rätt härlig och egensinnig ålder. (Har själv en tjej född -03 som jag inte oroar mig för _så_ mycket, trots att hon har en bror med någon form av autism och uppvisar åtminstone tre av de punkter jag skrev kan avvika...)

[J\'s mamma]

Va skönt att läsa ditt svar. Sunt o klokt.

Jag själv tenderar onekligen att vara lite väl problemrelaterad…