vet någon vad som felar denna grabb

[sr]

Min styvis snart elva år har iof problem med mamma sin. Men han har fått en trygg bas hos oss sedan han var sex år. Jag har hela tiden trott att det var psykiskt men börjar allvarligt fundera.Har två barn med olika diagnoser så något sådant har jag uteslutit.
Till problemet.Bup psykologer kuratorer osv har inte hjälpt. Han lägger huvudet i armarna och vill inte prata.
Han är helt oberäknelig i sitt beteende en dag kan han vara som vilken mogen elva åring som helst nästa dag kan han göra allt för att sätta syskon o andra människor i skiten.Dessutom berätta hur duktig han är.
Medans han snackar skit om andra.
Han vet att vi inte accepterar detta.
Ett klassiskt exempel var när vi var ute och rastade hunden. \"Kalle\" gå inte mitt i bilvägen då börjar han jaga lillsyrran så hon springer ut i vägen, när jag blir förbannad tionde gången ställer han sig vid vägkanten och bara vrålstirrar i backen.Vi var inte långt hemmifrån så jag lämmnar honom där.En halvtimme senare komer han lommande som om inget har hänt.
Han är långt ifrån som en elva åring ska vara jag vågar inte släppa iväg honom ensam på cykel.Han skiter i regler och måsten.Livet är en lek en fantasi värld av bilar och lego.Han kom igång med läsningen först i tvåan som han då gick om så han var nio.
Ja problemen är många men vad jag inte fattar är hans självdestruktiva sida.Vi har ju ändå två barn till som ska fostras och han blir inte behandlad annorlunda det ställs samma krav på honom och jag tycker att han fem år senare borde fatta att han gör inte livet lättare för sig.Det är som om han vill att vi hela tiden ska vara arga på honom.
Finns det någon med liknande erfarenhet som kan ge mig råd??

[Junili]

att han testar er (& framför allt din) kärlek till honom ? Avundsjuka mot syskonen i komination med att han är \"styvis\" ? Det hela blir givetvis inet bättra av om det är problem med mamman.

Eftersom han kan uppföra sig som en mogen 11-åring emmellanåt så låter det inte som något medicinskt problem. Enligt min (absolut lekmannamässiga) åsikt så tror jag att han testar er kärlek - att han vill se om ni älskar honom förbehållslöst även när han gör dumma saker, & framförallt även om han gör det mot syskonen.

Det gäller att visa att man bryr sig & sätter upp regler för vad man får å inte får göra.
Min styvmamma, som jobbar på dagis med barn som har \"särskilda behov\", säger att det är viktigt att säga typ: \"jag älskar dig jättemycket, men jag accepterar inte att du beter dig på det här sättet\" och att man gör klart för att kärleken inte försvinner även om man är arg.

Hoppas att jag har lyckats förklara vad jag menar, även om det blev lite rörigt.
Ha mycket kärlek och tålamod med den här killen, det är nog det han behöver mest, oavsett vad som rör sig i hans huvud.

[saalina]

Jovars testning har jag också tänkt på men \"syskonen\" är mina barn sedan tidigare en äldre än han och en två år yngre.som jag beskrev så gör vi ingen som helst skillnad på barnen och jag har ju i perioder från början fått mamma rollen för honom och axlat den utan problem kanske skämmt bort honom lite extra isåfall och eftersom han hela tiden sätter sig själv i trubbel så förklarar vi ideligen att vi fostrar och lär för att vi älskar honom och vill hans bästa men....som sagt fyra år senare snart fem så har han inte fattat galoppen.