Skrivet: 2005-10-18, 07:52
#1
Jag har varit i helvetet och vänt ...
Fredagen den 7:e oktober fick jag oerhört ont i magen. Jag satt på jobbet, vid lunchtid, och det bara kom en skarp smärta, som en kniv som kördes rakt in i min mage. Jag avvaktade men förstod snart att det här är mer är vad jag klarar av så jag satte mig i bilen (undrar var jag tänkte?!) och skulle köra hemåt. Jag hann ringa Fredrik som hörde att det var allvar och kastade sig i sin tur från jobbet han med.
Jag kom till vår vårdcentral, stannade där och mer eller mindre halvkröp in i receptionen. Snabbt fick jag ligga på en brits och fick träffa en läkare. Smärtorna kom som i kramper, ett missfall tänkte jag direkt fast någonstans kändes det inte så.
Fredrik dök upp men då var jag så smärtpåverkad att jag knappt märkte det. Det hela stannade av lite efter en stund och läkaren på vårdcentralen rådde oss att söka närmsta sjukhus. Jag och Fredrik tog vår egna bil, jag ville inte \"böka\" med ambulans (ibland undrar jag hur man tänker), vilket innebar att Fredrik fick köra som en galning eftersom smärtorna kom tillbaks med förnyad styrka för varje kramp. Väl på sjukhuset fick vi snabbt hjälp. Där trodde de att det var ett njurstensanfall (som jag hade i januari i år) och medicinerade mig mot det. Det tog ju bort smärtan ett tag men snart var den tillbaks igen.
På sjukhuset ville de inte behålla mig eftersom jag är gravid och de inte har någon gyn-mottagning där. Jag trodde ju som läkarna, att det var ett njurstensanfall som snart skulle gå över, så det kändes ändå rätt okej. Jag blev skickad till Sahlgrenska, med ambulans denna gången, och inlagd på deras gynavdelning för att kolla upp bäbisen. I dimmorna av smärtstillande fick jag se en bäbis som sprattlade runt i livmodern och verkade ha det ganska bra. Det var också vad läkarna trodde. Inget med bäbisen alltså. Skönt.
Smärtorna fortsatte dock, jag började kräkas och jag fick mer smärtstillande.
Nu till det vidriga - såhär, som i koma och ständigt kräkandes av smärta, låg jag i en vecka på Sahlgrenska innan de vågade öppna magen och se att jag faktiskt hade ett tarmvred (!). Jag minns nästan ingenting av den veckan, inte vilka jag har träffat, vilka undersökningar de har gjort på mig (mängder med ultraljud på njurar och buken har jag hört efteråt och tre röntgenplåtar på buken) eller vilka jag har pratat med i telefon. Det är som en enda dimma, som om allt det jag minns utspelade sig på en enda dag.
En sak minns jag tydligt... och det är när en kirurg pratar med mig på operationsbordet och säger att de måste öppna upp magen för att se vad som är fel med. Jag frågar henne hur det kommer att gå med bäbisen. Hon svarar att om de inte öppnar nu kommer både jag och bäbisen att dö, det finns inga alternativ. Sen söver de mig.
Jag vaknade upp på fredag morgon (en vecka efter det hela satte igång), nyopererad för en ovanlig form av tarmvred.
Efter det har det bara gått åt rätt håll. Jag kom hem igår, innan vi åkte fick vi göra ett nytt ultraljud och se bäbisen.
Men det är en lång väg tillbaks, både fysiskt och psykiskt. Jag har gått ner minst fem kilo efter att ha \"levt på dropp\" i 8 dagar, kroppen är trött och sargad. Jag frågar hela tiden Fredrik, min mamma och Fredriks mamma (de enda jag egentligen orkat prata med och träffa) vad som hände, vad jag sa, hur jag var... Det är oerhört skrämmande att en vecka av mitt liv bara är borta. Och att jag var så nära döden vill jag inte ens tänka på. Fredrik berättade igår kväll att han trodde att jag skulle dö. Jag sa tydligen till honom, när det var som värst, att \"varför gör de ingenting? Nu dör jag.\" *gråter*
Livet har fått sig en törn som jag sent ska glömma. Nu hoppas jag verkligen att det vänder. Jag kommer att vara sjukskriven ett tag till att börja med.
Jag återkommer när mer krafter finns.
Stor kram till Er och stort grattis till de nygravida. :-)
