Blev det verkligen så underbart?

[Ledsen och ensam...]

Nej, jag tycker inte alls det är underbart att ha blivit mamma. Jag älskar min lilla bebis och jag gör allt för henne, men jag känner inte att jag tycker det är så där himlastormande roligt.
Jag känner mest att jag skulle vilja vara den som blev ompysslad och den som fick sova så mycket jag bara vill.
Jag vågar inte säga det rill någon, men jag kan viska det att jag faktiskt ångrar att jag och maken skaffade barn. Vi skulle nog väntat ett par år till...fast då hade det nog blivit för sent...Kände att det var nu eller aldrig. Önskar att vi gjort ett annat val!

Är ni allihopa genomlyckliga? Blev det verkligen så bra som ni hade tänkt er?

[Azza]

Hejsan!
Hur gammal är din bebis? Har du varit på efterkoll o sånt? Min svägerska mådde så där (fast hon sa det öppet) o det visade sig att hon hade fått förlossningsdepression. Så sök hjälp hos BVC, dom vet att man kan hamna i ditt läge!

Men sen mina amatörreaktioner på ditt inlägg. Jag kan inte påstå att det är jätteroligt alltid att ha en liten bebis. Antingen skriker den eller så sover den, inte nåt kul \"sällskap\" liksom. Kan du tänka på hur det blir sedan? Typ kul att åka till Liseberg, ha en frågvis treåring, en cyklande sjuåring, leva familjeliv o gå på föräldramöten? Jag tycker \"roligheten\" kommer allteftersom. Jag är jätteglad över min lilla tjej, och tycker förstås hon är \"bäst\", men just ROLIGT, nej, då håller jag med dig, så kul är det inte. Det är superskönt att hon mår bra, jätteskönt att inte vara gravid längre o s v. Men... jag visste det, så jag är inte \"besviken\" över utebliven rolighet, utan nöjd med vårt nya familjetillskott i alla fall. Och jag ser framåt, att vi kommer göra jätteroliga saker ihop på sikt. (ponny;o) Därför är jag glad o nöjd o tänker att det är så kort tid hon är sån här, liten och \"tråkig\" (men söt o gullig på sitt sätt) .

[Zinita]

förra var lite större omställning, denna gången är jag superlycklig och vill stanna klockan...bara ett litet tag :)

Men det är helt normalt det du känner men jag tycker du skall prata med mvc eller bvc så att det itne blir värre och utvecklas till depression.

Hoppas att du snart mår bättre för barn är det häftigaste och roligaste som finns...enligt mig då ;)

[lannagirl]

Precis så kände jag mig då vi hade fått dottern (idag 3,5 år och blivande storasyster).

Usch vad jag lipade! Gick och tänkte att \"hjälp, aldrig bara jag och sambon, nu är allt det roliga slut\" m.m.m.m. Det är så vanligt att man känner så här! Det blir bätter, jag lovar! I början är bebisarna ganska tråkiga! Bara skriker och äter och ibland sover (dottern sov dåligt pga kolik). De bara tar och ger inget tillbaka egentligen! ;-)

JAg lovar dig, då din dotter har blivit ca 2-3 månader så känns allt lite bättre! Du får igen lite av vad du givit. Då börjar de le och vara vakna lite mer! De är \"lite mer att ta i\" också, inte bara ömtåliga kollin!

Men om du känner att det inte går över, så tala med din BVC sköterska tex, du kanske behöver någon att tala med. Psykologer finns på MVC/BVC.

Men som sagt, så kände jag det också!

Kram på dig! Snart hoppas jag också på att hamna här inne hos er på höstbarn-05. Ska bli intressant att se hur jag kommer att må psykiskt när denna Gnott kommit ut till oss.

[Mrs Cotton med Linnéa 051003]

med Linnéa bara grinade jag konstant.... vill stoppa tillbaka henne i magen där hon var bara min!!! där inga andra kunde peta på henne... särskilt inte bonusarna!!!

sen grinade jag för att jag visste inte hur jag skulle få kärleken att räcka till.... jag grinade när jag tittade på min 3åring å insåg att jag måste \"ransonera\" min kärlek... skulle det då räcka till maken åxå???

nu har det tack och lov lagt sig! (jag grinar fortfarande med jämna mellanrum) kärleken har växt på sig - det finns så det räcker åt alla!

framför allt har maken varit ett stort stöd å så (ofattbart enastående) förstående och klappat å tröstat å kramat å älskat oss allihop!!

Nu är vi inne på tredje veckan och det börjar kännas som om familjen har hittat ihop!

Stor kram till dig och din familj! Jag hoppas att dina deppiga känslor ger med sig!

[tolovi]

när jag tex är ensam med alla tre och man ska sköta nattning m.m när saga är på supergnälligt humör så man får ha henne skrikandes på armen..svårt och vara alla tre till lags på samma gång liksom..jag kan ju inte dela på mig direkt.
Och att känna det där att man bär allt ansvar själv för barnen och huset m.m då sambon jobbar.

Då känner jag mig inte alls lycklig..och undrar vad jag gett mig in på. Saknar sambon och känner mig ensammast i hela världen.

Men är bara Saga på gott humör (ej magont), barnen någorlunda lugna och en sambo som håller mig sällskap och hjälper mig m.m..då är jag världens lyckligaste, piggaste och snällaste mamma.

Idag hade jag det jättemysigt med de två stora barnen pga att Saga sov nästan hela dagen...och var väldigt glad och lugn de få stunder hon var vaken...då hann jag med både hus och hem utan stress och en skrikig Saga på armen. Barnen blev lite lugnare med pga att jag hade tid över för dem, lekte, myste och läste böcker samt tittade på teve med dem..så de var inte lika busiga som igår.

mab får ta allt som det kommer...det gör alltid jag...och allting ordnar sig för det mesta i slutändan..


Det jag tycker är jobbigt...är att vi skaffade så tätt..2 år emellan är alldeles för tätt...man får passa 2 åringen så mycket och hjälpa honom hela tiden...inte lätt och vara alla till lags. Han är inne i en ordentlig trotsålder med...han är helt galen ibland..så arg blir han om han inte får som han vill.

Det var bättre åldersskillnad mellan Tova och Viggo (3 år)...kändes lite lättare.