Jag är sambo och har väl

[Gnälltant]

inte här att göra. Men den jag bor med kommer hem mellan 19-21 på kvällarna, mikrar maten, läser posten, leker med datorn ibland och går sedan och lägger sig. Ibland hinner/orkar han lägga barnen, och på helgerna lagar han för all del middagarna. Ska jag applådera?

Jag jobbar och pluggar, ca 140% om man räknar ihop. Minsta barnet är ett år. Jag har börjat reta mig på precis allt han gör och inte gör, för att inte tala om allt han säger.

Förlåt mitt intramp här, ville nog bara säga att jag avundas er.

[Tweedy]

omständigheter är jag glad att jag är ensam..*s*

Jag tycker att ni ska sätta er ner o prata med varandra. Gå på familjerådgivning för detta löses inte av sig självt! Innan ni bokar tid, fråga Er OM ni vill fortsätta tillsammans och OM ni vill lösa det.

[Anno 77]

Jag kan också känna som du väldigt ofta, att jag vill vara ensam, då vet jag åtminstone att det bara är jag som kan ordna med allt som ska.

Jag och min sambo går i familjerådgivning redan, har varit 2 ggr, men jag tvivlar fortfarande på vår relation pga olika saker, bl a ngr av de du nämnde.

Hoppas det blir bättre för er, hur det än löses :)