Vet inte

[Elan]

varför jag mår som jag gör, skäms nästan för att jag mår dåligt eftersom jag inte har varit med om något hemskt i mitt liv direkt.
Men likt förbannat så mår jag piss, fick psykbryt för 5 v sedan då jag kände att det fanns ingenting kvar för mig här på jorden, ville bara dö, ville inte vara hemma med min man och mina 2 barn, bara kräktes av att höra dom så jag jobbade så mycket som möjligt då istället.
Ringde till psykakuten på KS som lugnade mig, ringde sedan till husläkaren som har satt in mig på Zoloft och vilken skillnad allt har blivit, jag som ALDRIG har haft tålamod med barnen har plötsligt all tid i världen för dom, har blivit mycket jämnare i humöret, men det är något som saknas, det är mitt gamla spralliga jag, spontana jag, det är som bortbåst.
Känner mig mest som en avtrubbad robot som bara går å går, har ingen sexlust heller, vi som hade det såååå bra i sängen. =O(

Dr ville att jag skulle öka till 50 mg Zoloft och det gjorde jag, men fyfaan vad hemskt det var, kunde inte sova alls och ångesten blev 100 ggr värre och svettades som en gris, var tvungen att ta Sobril då med för att lugna mig.
Stod inte ut så nu äter jag 25 mg Zoloft igen.

Men alltså, HUR kan man må så här pissigt när man har 2 fina barn på 2 och 5 år, det frågar alla mig \"du som är så lycklig med man å barn å jobb å hus\"
Jag vet, jag känner mig som en skurk som mår skit men har mått såhär sen i tonåren och nu så orkar jag inte längre utan har brutit ihop.
Kan man må såhär dåligt utan att något speciellt har hänt i ens liv?
Iofs så mår min mamma som är utbränd skit, min pappa äter antidepressiva, min syster går i familjerådg, min farmor och morfar har varit inlagda på psyket, så visst, jag har ju lite att brås på.
Sen så har min absoluta bästa kompis inte det lätt heller, hennes pappa tog livet av sig för 1 år sedan och jag kan bara maktlös stå bredvid å se när hon går under.
Sen så har man inte världens lättaste jobb heller, är undersköterska på ett sjukhem, mycket sjuka och döende människor.
Så det sätter väl sina spår någonstans....

Men i vilket fall som så är jag livrädd för mig själv när jag får mina jävla ångestattacker, jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska ta mig till, känns som att ifall jag tappar kontrollen där å då såjaa....då vet jag inte vad som kommer att hända, det är så jävla hemskt!!

Tack för att jag fick skriva av mig, det är alltid lika skönt.

Kram

[natta]

...i det du skriver. Kunde lika gärna varit jag som skrev det.
Inte för att man önskar någon annan att må lika dåligt men det är skönt att veta att det finns andra i samma sits, att man inte är ensam.
Har också dåligt samvete för att jag mår dåligt, har inte heller direkt varit med om något \"hemskt\" här i livet. Har det så \"perfekt\" med underbar sambo, underara barn, hus etc. Har också stor ärftlighet för psykiska sjukdomar.
Jobbar också inom sjukvården(äldreomsorgen) fast är för tillfället sjukskriven. Vet inte om jag blev \"utbränd/gick in i väggen\" eller vad man ska kalla det men jag flydde till slut in i jobbet, kändes som jag kunde jobba hur mycket som helst, allt för att slippa vara hemma, tänka på mig själv o min familj.
I mitt fall så tror jag att just jobbet blev en tillflykt för min del för att det var så mycket lättare att ta hand om andra än att ta hand och tänka på en själv. Men till slut sa kroppen ifrån, kände mig helt nere på botten...ville inte leva längre...kunde inte se nån ljuspunkt över huvud taget.
Har nu varit hemma i ett par månader. Alla andra tycker att jag verkar må bättre, ser ut att må bättre, men jag vet inte ens vad jag själv känner. Helt avtrubbad av medicinerna. Inga verkliga känslor kvar.
Att kalla anti-depressiva läkemedel för \"lycko-piller\" är den störtsta överdriften jag någonsin hört!!!
Lycka är väll något som vi alla vill uppnå, men hur ska man känna igen lyckan när den väl dyker upp om man ej är kapabel till några andra känslor än ångest??

Det här svaret blev ju inte direkt uppmuntrande eller peppande...utan snarare en dialog med mig själv om vad jag känner.
Men jag önskar innerligen att både du, jag o alla andra som mår så här dåligt snart ska få känna att det vänder. För det gör det!! Även om det vissa dagar kan kännas hopplöst.
Jag hoppas i alla fall att du kan känna en liten tröst i att du inte är ensam.
))))styrke-kram till er alla((((

[Elan]

att man inte är ensam, även fast det inte är speciellt roligt att höra att det finns fler som mår ungefär som jag. =O(
Det där du säger om jobbet, det stämmer sååå väl, det är MYCKET lättare att ta hand om andra än om sig själv, när man är på jobbet så är man så uppslukad av allt som händer där och av hur alla andra mår, så man har liksom ingen suck i världen att tänka på sig själv, när jag är på jobbet så mår jag toppen, är ALLTID glad och mina arbetskamrater fattar inte hur jag kan vara så glad HELA tiden, är säkert en omedveten mask jag sätter upp.

Vet att detta psykbryt utlöstes av stress, tålde inte ens en gång att se eller höra vatten rinna, fick så enormt ont i hela kroppen och sen var jag som en dement själv, glömde allt hela tiden, har fortfarande väldigt svårt att komma ihåg saker.
Man känner sig som en liten fjäder på ett stort stort hav....
Vad kommer att hända med en liksom.

Går du på något samtalsstöd?
Tror att min läkare skulle skicka remiss, men jag känner mig så jävla dum, vad ska jag prata om liksom...
Men iofs, när jag är som djupast på botten då vill jag, eller önskar jag att jag hade någon att prata med, men nu när jag är såhär avtrubbad, jaa, då känns det som att jag inte har några probs alls. :O/

Vet med mig själv att jag är perfektionist och kontrollfreak ut i fingerspetsarna, så det påverkar väl oxå, men då är frågan, varför är jag eller har jag blivit det då?
Jaa, många frågor har man....*suck*

Hoppas även jag att det vänder, för dig å mig å alla andra som mår skit!

Var rädd om dig!
Kram

[natta]

...om sina problem kan faktiskt kännas stödjande på nåt sätt. Och att skriva av sig. Antingen här eller för sig själv, bara man får det ur sig på nåt sätt.
När jag mår som allra sämst orkar jag inte skriva här, men är inne o läser på denna sida varje dag.
Jag försöker däremot att ändå skriva av mig hur jag känner, i nåt gammalt block eller liknande. Det är oftast svårt att sätta ord på hur man mår när allt bara är svart, tomt o hopplöst.
Men om bara får ur sig nåt som liknar ord o förklaring på det man känner så lättare det lite, lite grann.
Jag har påbörjat samtalsterapi med en psykolog som jag träffar 1 gång/vecka. Jag tänker varje gång att \"idag har jag verkligen ingenting att prata om\". Nästa sekund sitter man där o babblar ändå :)
Jag måste säga att jag har en väldig tur med att ha en toppen-bra psykolog, det gör väldigt mycket. För varje gång jag är där så känns det lite, lite lättare. Samtidigt som man tvingas bearbeta saker o ting som man inte direkt tänkt på.
Jag känner SÅ igen mig i det du beskriver om jobbet...att man verkar så glad o sätter på sig en mask (till en början omedvetet tror jag)
Och det där med minnet ska vi inte ens tala om :)
....jag glömmer allt. Samtidigt som jag känner mig så tankspridd är det som det inte finns en enda tanke i huvudet...hm,hoppas du förstår ungefär vad jag menar.
Imorgon är det dags igen, till psykologen. Även om jag här o nu kan babbla på känns det återigen som jag är för avtrubbad för att över huvudet taget kunna tala om något.
Det märkliga är också hur EXTREMT effektiv man kan vara på jobbet och nu är jag totalt håglös, får tvinga mig till att göra även de enklaste vardagliga sakerna.
Bara detta kan på nåt sätt få mig att tänka på att jag vill tillbaka till jobbet, fastän jag vet att det just var stressen på jobbet som blevden utlösande faktorn till att jag mår som jag gör idag.
))))styrke-kram((((