min mamma har haft smärtor i magen i ca 3 månader och för en månad sen fick jag henne äntligen att gå till Vårdcentralen där man trodde att det var gallsten och man skickade remiss för ultraljud.
I måndags var hon där men man hittade inget på gallan däremot hittade man något på levern och hon ska skiktröntgas och sen var hon på VC igår igen och tog nya prover och idag ringde läkaren och sa att levervärdena och hennes vita blodkroppar hade skjutit i höjden och att hon skulle åka direkt till kirurgakuten
Jag är så fruktansvärt rädd att det är cancer. HAr oroat mig för det länge. Hon är sådär super pigg i vanliga fall men senaste tiden har hon varit så trött och knappt orkat med mina barn som är hennes och pappas allt.
Hon är också rädd men hon släpper inte in mig i sin rädsla så vi kan inte prata om det. Förlåt svamlet. Nån annan här med liknande erfarenheter.
1
Jag är så rädd.. min mamma har haft smärtor i magen i ca 3 månader och för en månad sen fick jag henne äntligen att gå till Vårdcentralen där man trodde att det var gallsten och man skickade remiss för ultraljud.
I måndags var hon där men man hittade inget på gallan däremot hittade man något på levern och hon ska skiktröntgas och sen var hon på VC igår igen och tog nya prover och idag ringde läkaren och sa att levervärdena och hennes vita blodkroppar hade skjutit i höjden och att hon skulle åka direkt till kirurgakuten
Jag är så fruktansvärt rädd att det är cancer. HAr oroat mig för det länge. Hon är sådär super pigg i vanliga fall men senaste tiden har hon varit så trött och knappt orkat med mina barn som är hennes och pappas allt.
Hon är också rädd men hon släpper inte in mig i sin rädsla så vi kan inte prata om det. Förlåt svamlet. Nån annan här med liknande erfarenheter.
Vet precis hur du känner och vad du menar. Pappa reagerade på exakt samma sätt och var väldigt svår att prata med. Han ville liksom stänga ute sjukdomen och rädslan för den. Låtsas att den inte existerade. Nu är ju inte ni där ännu att din mamma har fått en diagnos och kan börja bearbeta det. Just nu har ni ju det som värst. Det är ju nu oron är som störst.
Jag tror att du skall vara lyhörd för hur din mamma vill ha det. Närma dig henne försiktigt, börja prata om din oro så smått och se hur hon reagerar. Vill hon inte prata så vill hon inte och det måste du i så fall acceptera. Låt henne bara veta att du finns där om hon nån gång vill prata.
Kanske är det så att hon kanske skulle ha lättare att prata med någon helt utomstående? Kanske du också skulle göra det. I alla fall till att börja med?
Finns kanske någon i er närhet?
Hur som helst.......försök att vara stark för din mammas skull. Det är förmodligen hon som behöver dig mest nu.
Hoppas att det går bra för din mamma!
Jag har inga lösningar som du ser, bara lite råd.
2
Hej! Vet precis hur du känner och vad du menar. Pappa reagerade på exakt samma sätt och var väldigt svår att prata med. Han ville liksom stänga ute sjukdomen och rädslan för den. Låtsas att den inte existerade. Nu är ju inte ni där ännu att din mamma har fått en diagnos och kan börja bearbeta det. Just nu har ni ju det som värst. Det är ju nu oron är som störst.
Jag tror att du skall vara lyhörd för hur din mamma vill ha det. Närma dig henne försiktigt, börja prata om din oro så smått och se hur hon reagerar. Vill hon inte prata så vill hon inte och det måste du i så fall acceptera. Låt henne bara veta att du finns där om hon nån gång vill prata.
Kanske är det så att hon kanske skulle ha lättare att prata med någon helt utomstående? Kanske du också skulle göra det. I alla fall till att börja med?
Finns kanske någon i er närhet?
Hur som helst.......försök att vara stark för din mammas skull. Det är förmodligen hon som behöver dig mest nu.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
