du skrev att man inte skall tillåta barnet att känna det som de känner för det var fel, och det tycker jag är en konstig syn på barn och deras känslor. Som om vi vuxna kan bestämma vad de skall känna, när vi har pratat med dem.
Dessutom så som jag skrev tidigare så lever inte barnet i en bubbla och träffar endast en vuxen och dennes värderingar. Skadan kan redan vara skedd och eleven kanske blir mobbad under sin skoltid pågrund av det som stod på tavlan, och det bara för att en lärare inte kunde räkna ut att vikt kan vara en känslig fråga om man avviker.
Återigen då så har vi uppenbarligen rätt olika syn på barn och deras känslor. Vi kanske skulle enas om att det är så, istället för att mala på om samma saker?
41
Men det var inte alls det du skrev... du skrev att man inte skall tillåta barnet att känna det som de känner för det var fel, och det tycker jag är en konstig syn på barn och deras känslor. Som om vi vuxna kan bestämma vad de skall känna, när vi har pratat med dem.
Dessutom så som jag skrev tidigare så lever inte barnet i en bubbla och träffar endast en vuxen och dennes värderingar. Skadan kan redan vara skedd och eleven kanske blir mobbad under sin skoltid pågrund av det som stod på tavlan, och det bara för att en lärare inte kunde räkna ut att vikt kan vara en känslig fråga om man avviker.
Återigen då så har vi uppenbarligen rätt olika syn på barn och deras känslor. Vi kanske skulle enas om att det är så, istället för att mala på om samma saker?
Jag kan då inte hitta det.
Vi har nog inte olika syn på barn och deras känslor, bara vad de kan göra med sina känslor:
Antingen elda på mer under de negativa känslorna och känna sig riktigt, riktigt kränkt och mindervärdig, eller börja träna sig på att VÄLJA BORT att känna sig kränkt, bejaka sitt värde och ta övningen i ursprungsexemplet för vad den är: en övning i statistik.
42
Var skrev jag det? Jag kan då inte hitta det.
Vi har nog inte olika syn på barn och deras känslor, bara vad de kan göra med sina känslor:
Antingen elda på mer under de negativa känslorna och känna sig riktigt, riktigt kränkt och mindervärdig, eller börja träna sig på att VÄLJA BORT att känna sig kränkt, bejaka sitt värde och ta övningen i ursprungsexemplet för vad den är: en övning i statistik.
pojken BLEV kränkt. HAN mådde dåligt av det. Skall man igonera det då för att du inte tycker att det är så mycket att bry sig om? Skall man hurtigt säga åt honom att det inte är något att bry sig om?
Jag hör vad du säger och jag förstår din taktik, men hävdar fortfarande att det inte är ett sätt jag skulle använda mig av, eftersom jag anser att det är att förminska barnets känslor. Jag föredrar att möta dem där de befinner sig känslomässigt just då, och sedan vid andra tillfällen prata om värdegrunder och uppmuntra deras syn på sig själva.
Att använda mig av ditt sätt känns helt främmade för mig, eftersom det för mig innebär att jag just då sätter mina egna känslor och värderingar före barnets och det kan de knappast växa av.
Men återigen då så var det inte det jag diskuterade, utan jag ansåg att lärarens klumpighet (eller vad du vill kalla det för) var ett grovt övertramp som inte bara kan viftas bort som ett litet misstag.
Och jag kräver inte mer av henne än vad jag gör av mig själv, och skulle jag göra ett sådant grovt övertramp så skulle således även jag fundera över mitt yrkesval och se om det är något jag kan jobba med som jag har missat, en kurs jag kan gå, eller överväga om detta verkligen är rätt yrkesval överhuvudtaget.
43
Men du missar hela poängen pojken BLEV kränkt. HAN mådde dåligt av det. Skall man igonera det då för att du inte tycker att det är så mycket att bry sig om? Skall man hurtigt säga åt honom att det inte är något att bry sig om?
Jag hör vad du säger och jag förstår din taktik, men hävdar fortfarande att det inte är ett sätt jag skulle använda mig av, eftersom jag anser att det är att förminska barnets känslor. Jag föredrar att möta dem där de befinner sig känslomässigt just då, och sedan vid andra tillfällen prata om värdegrunder och uppmuntra deras syn på sig själva.
Att använda mig av ditt sätt känns helt främmade för mig, eftersom det för mig innebär att jag just då sätter mina egna känslor och värderingar före barnets och det kan de knappast växa av.
Men återigen då så var det inte det jag diskuterade, utan jag ansåg att lärarens klumpighet (eller vad du vill kalla det för) var ett grovt övertramp som inte bara kan viftas bort som ett litet misstag.
Och jag kräver inte mer av henne än vad jag gör av mig själv, och skulle jag göra ett sådant grovt övertramp så skulle således även jag fundera över mitt yrkesval och se om det är något jag kan jobba med som jag har missat, en kurs jag kan gå, eller överväga om detta verkligen är rätt yrkesval överhuvudtaget.
Det har jag inte heller skrivit någonstans.
Jag tycker inte att man ska sätta förstoringsglas på negativa känslor, speciellt när de kommer från något som faktiskt inte är något värt i det långa loppet.
Varje människa har ett stor värde oavsett kroppshydda eller hudfärg. Att göra diagram på vikt ska inte vara mer kränkande än att göra diagram på hårlängd.
Det finns säkert någon som kan känna sig kränkt av att få sitt hår mätt, men vad är då viktigast. Att bejaka och förstora den känslan, eller att placera den i ett större perspektiv?
Jad gläder mig att du förstår vad jag försöker förklara. Det är också ditt val att avstå från att angripa problemet från det perspektivet, men jag skulle nog aldrig hjälpa min son att förstora upp ett problem som egentligen inte är hans.
Om han är överviktig så är det möjligtvis ett hälsoproblem, men inget att skämmas över och inget att bli kränkt av. Jag vill hellre att han ska förstå det än att han får bekräftelse av mig att det är rätt att känna sig kränkt av sin egen vikt.
44
Inte vifta bort Det har jag inte heller skrivit någonstans.
Jag tycker inte att man ska sätta förstoringsglas på negativa känslor, speciellt när de kommer från något som faktiskt inte är något värt i det långa loppet.
Varje människa har ett stor värde oavsett kroppshydda eller hudfärg. Att göra diagram på vikt ska inte vara mer kränkande än att göra diagram på hårlängd.
Det finns säkert någon som kan känna sig kränkt av att få sitt hår mätt, men vad är då viktigast. Att bejaka och förstora den känslan, eller att placera den i ett större perspektiv?
Jad gläder mig att du förstår vad jag försöker förklara. Det är också ditt val att avstå från att angripa problemet från det perspektivet, men jag skulle nog aldrig hjälpa min son att förstora upp ett problem som egentligen inte är hans.
Om han är överviktig så är det möjligtvis ett hälsoproblem, men inget att skämmas över och inget att bli kränkt av. Jag vill hellre att han ska förstå det än att han får bekräftelse av mig att det är rätt att känna sig kränkt av sin egen vikt.
eftersom du skriver om det jag skriver så tar jag det igen. Jag har inte sagt att man ska förstora barnets känslor, jag har sagt att man ska tillåta dem att ha dessa känslor utan att jag som vuxen skall gå in och tala om att barnet känner fel.
Oavsett vad du känner och oavsett vad du tycker, så står barnet framför dig och känner en massa och DET bekräftar jag och är villig att prata om utifrån barnets perspektiv.
Det andra kan jag prata med barnet om vid ett senare tillfälle och inte när barnet är ledsen och vill prata om SINA känslor.
Känner barnet sig kränkt så ÄR barnet kränkt och då kan du inte komma in och säga att de känner fel och att de ska känna så här i stället.
och återigen då så, så menar jag inte heller att man skall stanna därvid och lämna barnet med sina ledsna känslor åt sitt öde, utan även jag jobbar på barnets självkänsla, men INTE i det läget som barnet vänder sig till mig och är ledsen och kränkt.
När barnet är ledsen och kränkt så försöker jag möta barnet där det är och följa med och leda honom/henne genom sina känslor. För hur skall de annars lära känna sig själv och hur han/hon ska klarar av kriser och ledsamhet i framtiden om de inte får känna som de gör?
Jag lägger alltså vikten vid barnets verkliga känslor och inte vid vad de borde känna.
Är det tillräckligt klart? Kan vi hoppa tillbaka till den verkligen diskussionen, eller skall vi bara enas om att vi är oeninga, eller vill du ta en vända till?
45
Då tar vi det igen... eftersom du skriver om det jag skriver så tar jag det igen. Jag har inte sagt att man ska förstora barnets känslor, jag har sagt att man ska tillåta dem att ha dessa känslor utan att jag som vuxen skall gå in och tala om att barnet känner fel.
Oavsett vad du känner och oavsett vad du tycker, så står barnet framför dig och känner en massa och DET bekräftar jag och är villig att prata om utifrån barnets perspektiv.
Det andra kan jag prata med barnet om vid ett senare tillfälle och inte när barnet är ledsen och vill prata om SINA känslor.
Känner barnet sig kränkt så ÄR barnet kränkt och då kan du inte komma in och säga att de känner fel och att de ska känna så här i stället.
och återigen då så, så menar jag inte heller att man skall stanna därvid och lämna barnet med sina ledsna känslor åt sitt öde, utan även jag jobbar på barnets självkänsla, men INTE i det läget som barnet vänder sig till mig och är ledsen och kränkt.
När barnet är ledsen och kränkt så försöker jag möta barnet där det är och följa med och leda honom/henne genom sina känslor. För hur skall de annars lära känna sig själv och hur han/hon ska klarar av kriser och ledsamhet i framtiden om de inte får känna som de gör?
Jag lägger alltså vikten vid barnets verkliga känslor och inte vid vad de borde känna.
Är det tillräckligt klart? Kan vi hoppa tillbaka till den verkligen diskussionen, eller skall vi bara enas om att vi är oeninga, eller vill du ta en vända till?
Du säger ju tydligen samma sak som jag även om det inte lät så på dina första inlägg.
Jag har inte heller sagt att man ska vifta bort barnets känslor. Jag däremot inte att läraren ska byta jobb för jag tycker inte att statistik baserad på barnens vikter ska vara något att uppröras över.
Om barnet ändå upprörs så är det bara att lyssna på det och sedan kommer resten av det jag sagt: inte förstora upp dessa negativa känslor som kommit till utan grund eller ont uppsåt, utan hjälpa barnet att kanalisera och välja sina reaktioner.
Du kan sluta älta det här nu. Jag förstår vad du säger, jag med.
46
Alltså, varför tar DU om det hela? Du säger ju tydligen samma sak som jag även om det inte lät så på dina första inlägg.
Jag har inte heller sagt att man ska vifta bort barnets känslor. Jag däremot inte att läraren ska byta jobb för jag tycker inte att statistik baserad på barnens vikter ska vara något att uppröras över.
Om barnet ändå upprörs så är det bara att lyssna på det och sedan kommer resten av det jag sagt: inte förstora upp dessa negativa känslor som kommit till utan grund eller ont uppsåt, utan hjälpa barnet att kanalisera och välja sina reaktioner.
Du kan sluta älta det här nu. Jag förstår vad du säger, jag med.
Och för att klargöra en sak till så skrev jag ÖVERVÄGA sitt yrkesval, vilket inte är riktigt samma sak.
Hade jag varit i den frökens situation så skulle jag har kännt mig ganska så dum och funderat över varför det gick så fel och vad jag kan göra för att göra rätt nästa gång. Jag hade övervägt att gå någon kurs, eller läsa på i ämnet och jag hade om jag känner mig själv rätt funderat över om jag hade valt rätt yrke.
Nu lägger jag ner :)
47
Tack :) Och för att klargöra en sak till så skrev jag ÖVERVÄGA sitt yrkesval, vilket inte är riktigt samma sak.
Hade jag varit i den frökens situation så skulle jag har kännt mig ganska så dum och funderat över varför det gick så fel och vad jag kan göra för att göra rätt nästa gång. Jag hade övervägt att gå någon kurs, eller läsa på i ämnet och jag hade om jag känner mig själv rätt funderat över om jag hade valt rätt yrke.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
