Är helt ny på detta snack, mest för att jag inte sett det och ju inte själv är bonusförälder, dock har jag en son från ett tidigare förhållande.
Min son och min man har lite problem i sin relation, sonen testar maken varje gång som han varit hos sin pappa. Trotsar och är uppkäftig, helt klart inte ok, men jag är övertygad om att det är hans sätt att testa om min man verkligen älskar honom fast han inte är hans \"riktiga\" pappa. Min man säger ju att han gör det och jag tror honom men han reagerar i stort sett alltid med att bli arg på sonen när han beter sig så där trotsigt. Detta gör ju bara att situationen blir ännu mera låst och min son tror inte att han är älskad av sin bonuspappa. Jag har pratat MÅNGA gånger med maken om detta men det är som om han inte fattar.
Han säger att han förstår och ska bättra sig men så gör han aldrig det. Jag börjar \"ledsna\" på att medla mellan dem...
Nu verkar det ju som om det alltid är problem men det är det inte. Det funkar för det mesta bra men det är just när sonen varit hos pappan. Sist så sa min son att han vill dö och att \"jag är dum, jag är dum\" och så satt han och slog sig själv... *mitt hjärta brister* Vad gör man i en sån sits? Jag tror inte han far illa av att vara hos pappan, han längtar mycket varje gång han ska dit, dock så är det väl allt för sällan han är där och så blir det oftast ganska kort, inställt med kort varsel ibland...
Kan sonens beteende vara \"bara\" en reaktion på att det är jobbigt att han inte vet när han ska träffa pappan nästa gång? För han är en glad och go kille annars... Eller kan det vara nåt annat? *orolig*
Mycket tacksam för tankar och råd!!
1
Hej!! Är helt ny på detta snack, mest för att jag inte sett det och ju inte själv är bonusförälder, dock har jag en son från ett tidigare förhållande.
Min son och min man har lite problem i sin relation, sonen testar maken varje gång som han varit hos sin pappa. Trotsar och är uppkäftig, helt klart inte ok, men jag är övertygad om att det är hans sätt att testa om min man verkligen älskar honom fast han inte är hans \"riktiga\" pappa. Min man säger ju att han gör det och jag tror honom men han reagerar i stort sett alltid med att bli arg på sonen när han beter sig så där trotsigt. Detta gör ju bara att situationen blir ännu mera låst och min son tror inte att han är älskad av sin bonuspappa. Jag har pratat MÅNGA gånger med maken om detta men det är som om han inte fattar.
Han säger att han förstår och ska bättra sig men så gör han aldrig det. Jag börjar \"ledsna\" på att medla mellan dem...
Nu verkar det ju som om det alltid är problem men det är det inte. Det funkar för det mesta bra men det är just när sonen varit hos pappan. Sist så sa min son att han vill dö och att \"jag är dum, jag är dum\" och så satt han och slog sig själv... *mitt hjärta brister* Vad gör man i en sån sits? Jag tror inte han far illa av att vara hos pappan, han längtar mycket varje gång han ska dit, dock så är det väl allt för sällan han är där och så blir det oftast ganska kort, inställt med kort varsel ibland...
Kan sonens beteende vara \"bara\" en reaktion på att det är jobbigt att han inte vet när han ska träffa pappan nästa gång? För han är en glad och go kille annars... Eller kan det vara nåt annat? *orolig*
DET begriper inte jag. För oavsett om det är bonusar eller biobarn så blir man arg på dem om de bär sig illa åt. Inget konstigt alls.
Han testar förmodligen ganska ordentligt och han _vill_ ha reaktioner.
Det som jag lärt mig vara allra viktigast är att man trycker på det faktum att det är _beteendet_ man ogillar, inte banet. En milsvid skillnad.
Du behöver inte medla för att de är osams, skulle du göra det om din man vore biologisk pappa?
OM det är ngt du tycker din sambo hanterar fel så ta upp det med honom då, när sonen inte hör på, och se till att sonen förstår att du står bakom sambon.
Det ÄR ju sonen som bär sig illa åt (om jag nu förstått dig rätt) och då ska man inte hållas om ryggen
Ni är vuxna och ska bestämma och lära sonen vad som är ok och vad som inte är det.
Han kommer att opponera sig hela tonåren :-) bara att vänja sig
2
Varför skulle han _inte_ bli arg? DET begriper inte jag. För oavsett om det är bonusar eller biobarn så blir man arg på dem om de bär sig illa åt. Inget konstigt alls.
Han testar förmodligen ganska ordentligt och han _vill_ ha reaktioner.
Det som jag lärt mig vara allra viktigast är att man trycker på det faktum att det är _beteendet_ man ogillar, inte banet. En milsvid skillnad.
Du behöver inte medla för att de är osams, skulle du göra det om din man vore biologisk pappa?
OM det är ngt du tycker din sambo hanterar fel så ta upp det med honom då, när sonen inte hör på, och se till att sonen förstår att du står bakom sambon.
Det ÄR ju sonen som bär sig illa åt (om jag nu förstått dig rätt) och då ska man inte hållas om ryggen
Ni är vuxna och ska bestämma och lära sonen vad som är ok och vad som inte är det.
Han kommer att opponera sig hela tonåren :-) bara att vänja sig
Jag lever också med son och ny man, och ofta är det rörigt när son kommer hem från helg med sin biologiska pappa. Vi har löst det så att vi lämnar honom ifred en stund så han får en chans att \"landa\" hemma. Trots allt är det nog inte lätt med de uppbrott vi ställer våra barn inför när de flyttas mellan en pappa (med kanske ny familj) till mamma och bonuspappa. Inom alla familjer finns ju ett sätt att förhålla sig till varandra hemma, och ganska säkert har din son ett \"familjesätt\" med sin pappa och ett hemma med er. I vårt fall märks det också väl att son egentligen trivs bäst och mer känner sig som \"en viktig person i familjen\" hemma hos oss, och det ger honom lite dåligt samvete gentemot sin pappa. Det dåliga samvetet tar han ut genom att vara avståndstagande mot min man tills han \"landat\".
Svårt är det - och svårt att inte som mamma försöka medla som du gör, men egentligen finns det ju inget att medla om.. Om jag var dig skulle jag ta min son på tu man hand för att försiktigt lirka fram hur han har det med pappa, bonuspappa, mamma ,kompisar och skolan.. Och tydligt tala om att DU inte accepterar att han är trotsig och uppkäftig, för det gör du väl inte?
3
Känner igen detta! Jag lever också med son och ny man, och ofta är det rörigt när son kommer hem från helg med sin biologiska pappa. Vi har löst det så att vi lämnar honom ifred en stund så han får en chans att \"landa\" hemma. Trots allt är det nog inte lätt med de uppbrott vi ställer våra barn inför när de flyttas mellan en pappa (med kanske ny familj) till mamma och bonuspappa. Inom alla familjer finns ju ett sätt att förhålla sig till varandra hemma, och ganska säkert har din son ett \"familjesätt\" med sin pappa och ett hemma med er. I vårt fall märks det också väl att son egentligen trivs bäst och mer känner sig som \"en viktig person i familjen\" hemma hos oss, och det ger honom lite dåligt samvete gentemot sin pappa. Det dåliga samvetet tar han ut genom att vara avståndstagande mot min man tills han \"landat\".
Svårt är det - och svårt att inte som mamma försöka medla som du gör, men egentligen finns det ju inget att medla om.. Om jag var dig skulle jag ta min son på tu man hand för att försiktigt lirka fram hur han har det med pappa, bonuspappa, mamma ,kompisar och skolan.. Och tydligt tala om att DU inte accepterar att han är trotsig och uppkäftig, för det gör du väl inte?
är jag tydlig med att det inte är ok att vara uppkäftig och trotsig!! men att börja skrika tillbaka tror inte jag löser något.
Jag har pratat med sonen å tu man hand flera gånger och själv säger han att det beror på att han aldrig vet när han kan träffa sin pappa nästa gång och att då det blir av är för kort tid. det är tyvärr ngt som jag inte kan göra något åt... :(
Dessutom säger han att det är en kille i hans skola som retas, detta har jag pratat med hans fröken och fritids om men det verkar inte hända så mycket...
Visst är det så att det är väldigt olika situationer hos oss och hos sonens pappa, pappan är ganska \"omogen\" och ställer aldrig några krav eller sätter några gränser. Här accepteras det inte att man beter sig hur som helst och vi har fasta mattider och läggtider, osv...
Kanske uttrycket mig lite klumpigt, alltså jag medlar inte i den bemärkelsen att jag alltid står emellan min man och sonen, men när min man bara lämnar sonen ensam och gråtandes utan att vilja reda upp situationen och prata igenom det hela så måste ju nån reda ut det... Eller?
Min son är by the way snart 8 år och jag har 2 gemensamma barn med min man. Skulle liknande situationer hända mellan min man och nån av dem så skulle jag reagera lika dant, men det är mycket lättare med dem, tror att min son känner att han på nåt vis är annorlunda men han ÄR ju lika älskad som de andra, bara så svårt att veta om han verkligen vet det?
5
Självklart är jag tydlig med att det inte är ok att vara uppkäftig och trotsig!! men att börja skrika tillbaka tror inte jag löser något.
Jag har pratat med sonen å tu man hand flera gånger och själv säger han att det beror på att han aldrig vet när han kan träffa sin pappa nästa gång och att då det blir av är för kort tid. det är tyvärr ngt som jag inte kan göra något åt... :(
Dessutom säger han att det är en kille i hans skola som retas, detta har jag pratat med hans fröken och fritids om men det verkar inte hända så mycket...
Visst är det så att det är väldigt olika situationer hos oss och hos sonens pappa, pappan är ganska \"omogen\" och ställer aldrig några krav eller sätter några gränser. Här accepteras det inte att man beter sig hur som helst och vi har fasta mattider och läggtider, osv...
Kanske uttrycket mig lite klumpigt, alltså jag medlar inte i den bemärkelsen att jag alltid står emellan min man och sonen, men när min man bara lämnar sonen ensam och gråtandes utan att vilja reda upp situationen och prata igenom det hela så måste ju nån reda ut det... Eller?
Min son är by the way snart 8 år och jag har 2 gemensamma barn med min man. Skulle liknande situationer hända mellan min man och nån av dem så skulle jag reagera lika dant, men det är mycket lättare med dem, tror att min son känner att han på nåt vis är annorlunda men han ÄR ju lika älskad som de andra, bara så svårt att veta om han verkligen vet det?
...hade lite av samma beteende efter att ha varit hos sin biopappa. Han \"testade\" genom att lipa, boxas i magen, vara lite uppkäftig och liknande mot min sambo.
Omständigheterna är också ganska likartade, med en biopappa som har lite \"slappare\" regler än vi. Men framför allt tror vi att 8-åringen känner av den spänning/konflikt som finns mellan mig(+ sambon) och biopappan. Biopappan är bitter på mig för skilsmässan och hatar min nya man. Även om han inte pratar med sonen om det så uppfattar såklart barn såna känslor.
Vi har gjort som någon annan här skrev, varit nogranna med att sonen får landa ordentligt hemma i lugn och ro. Det gör underverk.
Vi har också tagit uppkäftigheten med ganska mycket ro. Och sonen själv har berättat att han tycker att det är jobbigt med olika regler på olika ställen, så vi har kunnat ventilera det lite med honom.
Framför allt så har min sambo inte varit särskilt arg på 8-åringen när han smådummat sig. Istället har han varit lugn men bestämd. \"Sluta med det där. Det är inte trevligt när du lipar åt mig.\" eller \"Nej, jag har ingen lust att hämta det åt dig om du fortsätter bete dig illa.\"
Det har krävt ganska mycket tålamod, men det har hjälpt. Det funkar mycket bättre nu! Jag tror att sonen äntligen börjar lita på att sambon står pall och finns kvar. Och att han är accepterad.
Och beträffande det du skrev om att din son kanske känner sig lite annorlunda än sina halvsyskon. Ja, det tror jag definitivt. Jag var själv halvsystern med två småsyskon. Jag lovar att det känns. Jag hade allid lite väl höga krav på mig att vara ett \"duktigt\" barn för att passa in och accepteras i bonuspappans nya familj.
Ja, det var lite av min tankar. Det blev långt. Vill bara avsluta med att säga att din grabb också är inne i en känslig ålder. Och Lycka till!
7
Min 8-åring ...hade lite av samma beteende efter att ha varit hos sin biopappa. Han \"testade\" genom att lipa, boxas i magen, vara lite uppkäftig och liknande mot min sambo.
Omständigheterna är också ganska likartade, med en biopappa som har lite \"slappare\" regler än vi. Men framför allt tror vi att 8-åringen känner av den spänning/konflikt som finns mellan mig(+ sambon) och biopappan. Biopappan är bitter på mig för skilsmässan och hatar min nya man. Även om han inte pratar med sonen om det så uppfattar såklart barn såna känslor.
Vi har gjort som någon annan här skrev, varit nogranna med att sonen får landa ordentligt hemma i lugn och ro. Det gör underverk.
Vi har också tagit uppkäftigheten med ganska mycket ro. Och sonen själv har berättat att han tycker att det är jobbigt med olika regler på olika ställen, så vi har kunnat ventilera det lite med honom.
Framför allt så har min sambo inte varit särskilt arg på 8-åringen när han smådummat sig. Istället har han varit lugn men bestämd. \"Sluta med det där. Det är inte trevligt när du lipar åt mig.\" eller \"Nej, jag har ingen lust att hämta det åt dig om du fortsätter bete dig illa.\"
Det har krävt ganska mycket tålamod, men det har hjälpt. Det funkar mycket bättre nu! Jag tror att sonen äntligen börjar lita på att sambon står pall och finns kvar. Och att han är accepterad.
Och beträffande det du skrev om att din son kanske känner sig lite annorlunda än sina halvsyskon. Ja, det tror jag definitivt. Jag var själv halvsystern med två småsyskon. Jag lovar att det känns. Jag hade allid lite väl höga krav på mig att vara ett \"duktigt\" barn för att passa in och accepteras i bonuspappans nya familj.
Ja, det var lite av min tankar. Det blev långt. Vill bara avsluta med att säga att din grabb också är inne i en känslig ålder. Och Lycka till!
..att vara barn, och inte heller att vara deras förälder (läs mamma!). Jag tror inte heller på att skrika tillbaks. Som vuxen bör vi ju försöka hålla en nivå som hjälper både oss och våra barn framåt.
När jag och mina barns pappa delade på oss hade vi mycket ouppklarat mellan oss. Och mycket är fortfarande ouppklarat och oförlåtet även fast det snart gått 6 år. Men eftersom vi trots allt har barn ihop och måste kunna funka ihop i den bemärkelsen hade vi samarbetsprat med familjerådgivare på mitt initiativ. Vi träffades där 3-4 gånger och pratade om hur vi skulle göra för att livet skulle bli så bra som möjligt för vår son som då var 7. Utan dess snack hade det inte gått alls, nu gick det iallfall hjälpligt.
Det är tungt att vara i det läget du är och jag förstår vad du menar med att \"medla\". Kan du och din sons pappa träffas och prata om hur ni kan göra livet så lätt som möjligt för ert gemensamma barn? Finns det ingen chans alls till tidsplanerade helger för son-pappa? Det kan ju vara långa intervaller mellan träffarna, men om det finns \"bokat\" kan ju 8-åringen ha en kalender där han kan se när han får träffa sin pappa igen.
EFter att ha läst ditt svar tror jag att din son känner sig älskad av både dig och din man, men att han kanske känner sig bortvald av sin pappa. Många barn lever ju idag med bara en förälder åt gången, men de flesta har en någorlunda regelbunden relation med även den andra föräldern, och jag tror det är viktigare att de vet att om x veckor träffar jag pappa än att jag vet inte när vi ses nästa gång..
8
Det är inte lätt ..att vara barn, och inte heller att vara deras förälder (läs mamma!). Jag tror inte heller på att skrika tillbaks. Som vuxen bör vi ju försöka hålla en nivå som hjälper både oss och våra barn framåt.
När jag och mina barns pappa delade på oss hade vi mycket ouppklarat mellan oss. Och mycket är fortfarande ouppklarat och oförlåtet även fast det snart gått 6 år. Men eftersom vi trots allt har barn ihop och måste kunna funka ihop i den bemärkelsen hade vi samarbetsprat med familjerådgivare på mitt initiativ. Vi träffades där 3-4 gånger och pratade om hur vi skulle göra för att livet skulle bli så bra som möjligt för vår son som då var 7. Utan dess snack hade det inte gått alls, nu gick det iallfall hjälpligt.
Det är tungt att vara i det läget du är och jag förstår vad du menar med att \"medla\". Kan du och din sons pappa träffas och prata om hur ni kan göra livet så lätt som möjligt för ert gemensamma barn? Finns det ingen chans alls till tidsplanerade helger för son-pappa? Det kan ju vara långa intervaller mellan träffarna, men om det finns \"bokat\" kan ju 8-åringen ha en kalender där han kan se när han får träffa sin pappa igen.
EFter att ha läst ditt svar tror jag att din son känner sig älskad av både dig och din man, men att han kanske känner sig bortvald av sin pappa. Många barn lever ju idag med bara en förälder åt gången, men de flesta har en någorlunda regelbunden relation med även den andra föräldern, och jag tror det är viktigare att de vet att om x veckor träffar jag pappa än att jag vet inte när vi ses nästa gång..
Ja det är verkligen inte lätt alla gånger, men tack så mycket för ditt svar. nu känns det lite bättre i alla fall och ska försöka prata med biopappan. Men problemet med att boka in långt i förväg är att det oftast då blir innställt med kort varsel. Men jag får väl förklara att det inte GÅR att göra så. Men biopappan är sån att han säger det folk vill höra. Tar aldrig några konfliker. Så frågar hans chef om han kan jobba så säger han ju ja, även om det betyder att han inte kan träffa sin son som planerat. Far och son fick ingen semester ihop i år pga detta... *suck* Men manfår väl kämpa vidare...
9
tack!! Ja det är verkligen inte lätt alla gånger, men tack så mycket för ditt svar. nu känns det lite bättre i alla fall och ska försöka prata med biopappan. Men problemet med att boka in långt i förväg är att det oftast då blir innställt med kort varsel. Men jag får väl förklara att det inte GÅR att göra så. Men biopappan är sån att han säger det folk vill höra. Tar aldrig några konfliker. Så frågar hans chef om han kan jobba så säger han ju ja, även om det betyder att han inte kan träffa sin son som planerat. Far och son fick ingen semester ihop i år pga detta... *suck* Men manfår väl kämpa vidare...
Det låter nästan som jag själv hade skrivit ditt inlägg.. Jag har också en 8-årig son sedan tidigare. Jag har levt med min nya man i 6 år, min son var bara ett år när jag och hans pappa separerade. Jag känner igen det du beskriver om att det är svårt första dagen hemma efter att ha varit hos sin pappa. Jag känner igen det du skriver om att pojken säger att han vill dö och slår sig själv osv.
Det jag INTE känner igen är att han spelar ut din nya man på det viset du beskriver.
Här är det mig han spelar ut. Om jag och hans pappa diskuterar något tar han ALLTID sin pappa i försvar.
Jag försööker att inte ta åt mig. Han älskar sin pappa och eftersom han inte träffar honom så ofta är det ju inte konstigt.
Jag tror att vår situation är vanlig bland barn som har det så här. Barnen saknar givetvis sina bio.pappor. Och det måste ju vara extra jobbigt för din som om han inte vet när han får träffa pappa nästa gång.
Det vi kan göra är nog bara att krama om våra pojkar en extra gång, låta dem få landa efter hemkomst och visa att vi älskar dem.
Men visst blöder hjärtat av att se våra barn må dåligt? Alla föräldrar vill väl se sina barn lyckliga och tillfreds?
Kram på dig medsyster!
11
Känner igen det där.. Det låter nästan som jag själv hade skrivit ditt inlägg.. Jag har också en 8-årig son sedan tidigare. Jag har levt med min nya man i 6 år, min son var bara ett år när jag och hans pappa separerade. Jag känner igen det du beskriver om att det är svårt första dagen hemma efter att ha varit hos sin pappa. Jag känner igen det du skriver om att pojken säger att han vill dö och slår sig själv osv.
Det jag INTE känner igen är att han spelar ut din nya man på det viset du beskriver.
Här är det mig han spelar ut. Om jag och hans pappa diskuterar något tar han ALLTID sin pappa i försvar.
Jag försööker att inte ta åt mig. Han älskar sin pappa och eftersom han inte träffar honom så ofta är det ju inte konstigt.
Jag tror att vår situation är vanlig bland barn som har det så här. Barnen saknar givetvis sina bio.pappor. Och det måste ju vara extra jobbigt för din som om han inte vet när han får träffa pappa nästa gång.
Det vi kan göra är nog bara att krama om våra pojkar en extra gång, låta dem få landa efter hemkomst och visa att vi älskar dem.
Men visst blöder hjärtat av att se våra barn må dåligt? Alla föräldrar vill väl se sina barn lyckliga och tillfreds?
Kram på dig medsyster!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
