Vad menas med det?? Suck... Å vad du är stark. Fy bubblan heller.. Gråter ju till sömns.. Stilla så ingen ser. ibland iaf. jag vill att det ska synas att jag är MAMMA!!!!!! ARRRRRGGGGGG snyft det enda som inte syns på mig. =((( Måste man gå vidare.. hur gör man det, nån som har receptet? Har ju jobbb jag trivs med och en bra chef som jag snart ska berätta för om min och magnus son. Det enda jag vill är att ha Robin här ju hos oss.. =(
kram till alla er där ute.
1
alla pratar om att gå vidare??? Vad menas med det?? Suck... Å vad du är stark. Fy bubblan heller.. Gråter ju till sömns.. Stilla så ingen ser. ibland iaf. jag vill att det ska synas att jag är MAMMA!!!!!! ARRRRRGGGGGG snyft det enda som inte syns på mig. =((( Måste man gå vidare.. hur gör man det, nån som har receptet? Har ju jobbb jag trivs med och en bra chef som jag snart ska berätta för om min och magnus son. Det enda jag vill är att ha Robin här ju hos oss.. =(
kram till alla er där ute.
Tycker själva uttrycket är lite obehagligt för de som använder det menar ofta att man ska bli \"som vanigt\" igen och att det som hänt inte ska ordas om.
Jag och Björns övriga familj har dock gått vidare från dg 1, det är nödvändigt att göra det. Livet stannar ju inte och man måste hänga med så gott det går. Inte som vanligt och inte som innan men någon sorts liv skapar man åt sig.
MEN
sorgen följer med när man går... Det är så och det måste få vara så anser jag. För att gå vidare handlar inte om att glömma utan om att orka minnas. Sorgen försvinner ju inte men tiden hjälper en att läka så att man klarar av att leva med den.
Jag har lagt märke till att jag orkar minnas mycket mer nu. Från början orkade jag bara tänka på de goda stunderna men nu kan jag en del dagar också plocka fram det mindre bra, jag orkar tänka på när Björn blev sjuk och hur det var när han dog. Jag orkar tänka på det utan att bryta ihop. Jag tar det som ett tecken på att jag har kommit en bit på väg i mitt \"gå vidare\"
Vi har inte gjort något särskilt för hjälpa \"gå vidare\" på traven. Bara samtalat med varandra och försökt ta hand om varandra. Det finns en klysha som lyder \"Kärleken övervinner allt\" Det är förvisso inte sant anser jag men i vårt fall har kärleken hjälpt oss att orka.
Jag vet inte om det här hjälper dig alls myzoxe. Våra liv ser ju så olika ut och vi har inte alls samma utgångspunkt men du får här iaf mina morgonfunderingar.
2
Jag funderar mycket på just det Tycker själva uttrycket är lite obehagligt för de som använder det menar ofta att man ska bli \"som vanigt\" igen och att det som hänt inte ska ordas om.
Jag och Björns övriga familj har dock gått vidare från dg 1, det är nödvändigt att göra det. Livet stannar ju inte och man måste hänga med så gott det går. Inte som vanligt och inte som innan men någon sorts liv skapar man åt sig.
MEN
sorgen följer med när man går... Det är så och det måste få vara så anser jag. För att gå vidare handlar inte om att glömma utan om att orka minnas. Sorgen försvinner ju inte men tiden hjälper en att läka så att man klarar av att leva med den.
Jag har lagt märke till att jag orkar minnas mycket mer nu. Från början orkade jag bara tänka på de goda stunderna men nu kan jag en del dagar också plocka fram det mindre bra, jag orkar tänka på när Björn blev sjuk och hur det var när han dog. Jag orkar tänka på det utan att bryta ihop. Jag tar det som ett tecken på att jag har kommit en bit på väg i mitt \"gå vidare\"
Vi har inte gjort något särskilt för hjälpa \"gå vidare\" på traven. Bara samtalat med varandra och försökt ta hand om varandra. Det finns en klysha som lyder \"Kärleken övervinner allt\" Det är förvisso inte sant anser jag men i vårt fall har kärleken hjälpt oss att orka.
Jag vet inte om det här hjälper dig alls myzoxe. Våra liv ser ju så olika ut och vi har inte alls samma utgångspunkt men du får här iaf mina morgonfunderingar.
helt plötsligt är det som om alla runtomkring tror att det gått över och allt är som det var innan... men det blir aldrig som innan!
Jag vet inte varför, kanske hade man varit likadan själv? trott att det var bra?
jag är väldigt långt ifrån bra.... hamnade i världens svacka nu. konstigt att ett datum kan utlösa en förlamning som inte visat sig på flera månader...
jag tänker på hur idun var när hon var 6 månader , en häftig månad där det händer mycket. och så tänker jag att jag borde ha haft en liten kille som också var i den åldern nu och känner mig som ett skrutt... jag saknar honom!!!! hela tiden.
men det ser inte omgivningen...de har gått vidare.
kram
3
håller med helt plötsligt är det som om alla runtomkring tror att det gått över och allt är som det var innan... men det blir aldrig som innan!
Jag vet inte varför, kanske hade man varit likadan själv? trott att det var bra?
jag är väldigt långt ifrån bra.... hamnade i världens svacka nu. konstigt att ett datum kan utlösa en förlamning som inte visat sig på flera månader...
jag tänker på hur idun var när hon var 6 månader , en häftig månad där det händer mycket. och så tänker jag att jag borde ha haft en liten kille som också var i den åldern nu och känner mig som ett skrutt... jag saknar honom!!!! hela tiden.
men det ser inte omgivningen...de har gått vidare.
kram
timme för timme, dag för dag. För de som inte varit med om det du har kan aldrig föreställa sig att din värld upphörde att fungera ett tag medan den för alla andra fortsatte som vanligt.
Det blir aldrig detsamma som tidigare (på gott & ont) men man måste få TID och ge sig tid.
Jag förstår du har det tufft.
Själv blev jag inte riktigt glad förrän jag hade ett levande barn i famnen. det var ju det du ville ha men fick erfara något helt annat, något nästan outhärdligt.
Tänker på dig.
Det var jag som skrev längre ner till Myziz :-)
Kram,engeltina
4
Visst går livet vidare timme för timme, dag för dag. För de som inte varit med om det du har kan aldrig föreställa sig att din värld upphörde att fungera ett tag medan den för alla andra fortsatte som vanligt.
Det blir aldrig detsamma som tidigare (på gott & ont) men man måste få TID och ge sig tid.
Jag förstår du har det tufft.
Själv blev jag inte riktigt glad förrän jag hade ett levande barn i famnen. det var ju det du ville ha men fick erfara något helt annat, något nästan outhärdligt.
Tänker på dig.
Det var jag som skrev längre ner till Myziz :-)
Kram,engeltina
Det har snart gått 3 år sedan vår tid med Isak men saknaden och sorgen är densamma. Visserligen har vi lärt oss att tampas med den men över har det inte gått.
Hur kan man gå vidare utan ens barn ? Leva vidare måste vi ju men aldrig någonsin kommer jag lämna mitt barn utan tanke trots att han är död.
5
Funderar detsamma Det har snart gått 3 år sedan vår tid med Isak men saknaden och sorgen är densamma. Visserligen har vi lärt oss att tampas med den men över har det inte gått.
Hur kan man gå vidare utan ens barn ? Leva vidare måste vi ju men aldrig någonsin kommer jag lämna mitt barn utan tanke trots att han är död.
Ja, undrar hur man kan gå vidare utan ens barn.. Omgivningen går vidare så snabbt ju.. =( Så dom vill väll att man ska göra samma sak. Jag är inte den jag var innan Robin kom som jag är nu iaf. Rörigt värre? Men jag har ett trivsamt jobb. Och det är jag tacksam mot nu iaf. Det känns som om folk vill att jag ska glömma vår son.... =(
Eller inte prata om honom iaf.. nä nu bara snurrar det i huvudet.. av alla tankar hit och dit. Skönt att man inte är ensam om upplevelsen.... kram till er....
6
Tack för alla ord Ja, undrar hur man kan gå vidare utan ens barn.. Omgivningen går vidare så snabbt ju.. =( Så dom vill väll att man ska göra samma sak. Jag är inte den jag var innan Robin kom som jag är nu iaf. Rörigt värre? Men jag har ett trivsamt jobb. Och det är jag tacksam mot nu iaf. Det känns som om folk vill att jag ska glömma vår son.... =(
Eller inte prata om honom iaf.. nä nu bara snurrar det i huvudet.. av alla tankar hit och dit. Skönt att man inte är ensam om upplevelsen.... kram till er....
Har tänkt så mycket på det jag också. Vet inte varför, men varje gång jag hör det uttrycket så går jag i taket! Jag tolkar det också som om de menar att man ska fortsätta som om inget har hänt och hitta tillbaks till punkten där man tappade bort sig och fortsätta med livet på samma förut utstakade bana. Det fungerar ju inte riktigt så. För mig har det varit i flera steg och alla faser har varit viktiga, men det som var mest avgörande för mig i hela processen var att acceptera. När jag gjorde det så tvingades jag att välja: Överleva eller leva? Jag valde Leva och med det valde jag också att lämna bitterhet och ilska bakom mig. Tror inte att man blir stark av negativa känslor. Sedan började jag att bygga ett nytt liv. Jag är fast besluten att leva ett bra liv. Jag har bestämt mig för att ge min familj ett bra liv om så livet blir kort eller långt. Jag tänker inte låta sorgen och döden ta över mitt liv utan jag vill att Hugo ska finnas hos oss så som han var när han levde. Försöker att låta hans liv ta mer plats hos oss igen; rent konkret genom att tänka på och prata om honom så som han var. Att skratta åt Hugos bus som vi har i väl bevarat minne är välgörande. Att gråta över hans död är också nödvändigt, men skrattet måste balansera upp. Glädjen och Kärleken är det som laddar batterierna och får mig att orka. Svammel, svammel. Kram
7
Ja vad menar de? Har tänkt så mycket på det jag också. Vet inte varför, men varje gång jag hör det uttrycket så går jag i taket! Jag tolkar det också som om de menar att man ska fortsätta som om inget har hänt och hitta tillbaks till punkten där man tappade bort sig och fortsätta med livet på samma förut utstakade bana. Det fungerar ju inte riktigt så. För mig har det varit i flera steg och alla faser har varit viktiga, men det som var mest avgörande för mig i hela processen var att acceptera. När jag gjorde det så tvingades jag att välja: Överleva eller leva? Jag valde Leva och med det valde jag också att lämna bitterhet och ilska bakom mig. Tror inte att man blir stark av negativa känslor. Sedan började jag att bygga ett nytt liv. Jag är fast besluten att leva ett bra liv. Jag har bestämt mig för att ge min familj ett bra liv om så livet blir kort eller långt. Jag tänker inte låta sorgen och döden ta över mitt liv utan jag vill att Hugo ska finnas hos oss så som han var när han levde. Försöker att låta hans liv ta mer plats hos oss igen; rent konkret genom att tänka på och prata om honom så som han var. Att skratta åt Hugos bus som vi har i väl bevarat minne är välgörande. Att gråta över hans död är också nödvändigt, men skrattet måste balansera upp. Glädjen och Kärleken är det som laddar batterierna och får mig att orka. Svammel, svammel. Kram
bit av mig fattas??? EN arm eller nått sånt typ. ?? är som ett ? suck. Känner mig handikappad utan Robin på nått sätt... Får väl fortsäatta att vara osynliga mamman.. =( kramm
8
Det känns som en bit av mig fattas??? EN arm eller nått sånt typ. ?? är som ett ? suck. Känner mig handikappad utan Robin på nått sätt... Får väl fortsäatta att vara osynliga mamman.. =( kramm
du har alltid så intressanta tankar. Det är ju över två år sen Pontus dog nu och ibland kan jag känna att jag inte kommit någonstans i min sorgebearbetning. Att hjärtat vill gå sönder av min längtan till honom och jag kan inte se hur jag ska kunna bygga upp ett meningsfullt liv utan honom. Andra dagar är livet bra. Hur har resan varit för dig? Hur länge sen var det Björn gick bort? *kram*
9
Ysh- du har alltid så intressanta tankar. Det är ju över två år sen Pontus dog nu och ibland kan jag känna att jag inte kommit någonstans i min sorgebearbetning. Att hjärtat vill gå sönder av min längtan till honom och jag kan inte se hur jag ska kunna bygga upp ett meningsfullt liv utan honom. Andra dagar är livet bra. Hur har resan varit för dig? Hur länge sen var det Björn gick bort? *kram*
Björn dog i mars 2003, det har alltså gått mer än två och ett halvt år nu. Tiden fram till nyåret 2003 har jag bara fragmentariska minnen av. Det är tack vare mina egna dagboksanteckningar som jag kunnat rekonstruera den delen av mitt liv.
Det är en skumpig resa Maria, det behövs inte mycket för att få det här lasset att falla knappt ens en tuva. Mannen brukar säga att vårt fordon har tappat ett hjul och nu kör med bara 3, det betyder att om man får upp farten så går det rätt bra men det blir många vurpor innan dess. Man vaknar på morgonen och allt känns rätt ok i en kort minut. Sen minns man och så är den dagen förstörd. Jag dippar fortfarande men inte lika djupt och inte lika ofta. Det har blivit vant att sakna... kan man säga så? Jag är mer labil än förr, häftigare humör, förvirrad ibland och glömmer allt som jag inte har framför ögonen. Jag har lätt för att bli stressad. Har fått eksem som blir ilsket röda när jag är extra orolig. Sover inte så bra.
Jag och Mannen har tillsamamns med våra andra två barn delvis byggt upp en helt ny tillvaro. Det vi hade funkade inte längre helt enkelt. Vi har kommit närmare varandra och jag tror att just det faktumet har hjälpt mig. Jag och Mannen har det bra tillsammans och vi kan alltid luta oss mot den andre i en jobbig stund och behöver inte stå ensamma i snålblåsten. Vi har ett gemensamt mål som då är att vi ska må så bra som möjligt och vi försöker hitta olika vägar för att nå dit. Så till ex gör vi ofta saker tillsammans hellre än var för sig numera. Vi handlar tillsammans, lagar mat tillsammans och försöker göra vardagen så lätt som möjligt. Ingen av oss orkar ju egentligen. Mannen jobbar heltid och jag jobbar enstaka timmar bara just nu. Vi har sänkt vår ribba och accepterat att vi inte alltid har lust att göra nåt öht. Då lägger vi oss i soffan och bara stirrar tillsammans.
Våra flickor har haft det mycket jobbigt ( i synnerhet den yngre, hon är 16 nu) och vi har många gånger lagt vårt eget åt sidan för att kunna stötta dem. Den yngre har det fortfarande väldigt jobbigt, sorgen fick henne att sluta äta och oron över henne är så stor så stor. Jag vet ibland inte hur vi ska kunna hjälpa henne at må bättre, jag kan bara hoppas att tiden som går lindrar lite. Minnena och saknade är ju där, de försvinner inte, men kanske kan det göra lite mindre ont...
10
Just så som du säger Björn dog i mars 2003, det har alltså gått mer än två och ett halvt år nu. Tiden fram till nyåret 2003 har jag bara fragmentariska minnen av. Det är tack vare mina egna dagboksanteckningar som jag kunnat rekonstruera den delen av mitt liv.
Det är en skumpig resa Maria, det behövs inte mycket för att få det här lasset att falla knappt ens en tuva. Mannen brukar säga att vårt fordon har tappat ett hjul och nu kör med bara 3, det betyder att om man får upp farten så går det rätt bra men det blir många vurpor innan dess. Man vaknar på morgonen och allt känns rätt ok i en kort minut. Sen minns man och så är den dagen förstörd. Jag dippar fortfarande men inte lika djupt och inte lika ofta. Det har blivit vant att sakna... kan man säga så? Jag är mer labil än förr, häftigare humör, förvirrad ibland och glömmer allt som jag inte har framför ögonen. Jag har lätt för att bli stressad. Har fått eksem som blir ilsket röda när jag är extra orolig. Sover inte så bra.
Jag och Mannen har tillsamamns med våra andra två barn delvis byggt upp en helt ny tillvaro. Det vi hade funkade inte längre helt enkelt. Vi har kommit närmare varandra och jag tror att just det faktumet har hjälpt mig. Jag och Mannen har det bra tillsammans och vi kan alltid luta oss mot den andre i en jobbig stund och behöver inte stå ensamma i snålblåsten. Vi har ett gemensamt mål som då är att vi ska må så bra som möjligt och vi försöker hitta olika vägar för att nå dit. Så till ex gör vi ofta saker tillsammans hellre än var för sig numera. Vi handlar tillsammans, lagar mat tillsammans och försöker göra vardagen så lätt som möjligt. Ingen av oss orkar ju egentligen. Mannen jobbar heltid och jag jobbar enstaka timmar bara just nu. Vi har sänkt vår ribba och accepterat att vi inte alltid har lust att göra nåt öht. Då lägger vi oss i soffan och bara stirrar tillsammans.
Våra flickor har haft det mycket jobbigt ( i synnerhet den yngre, hon är 16 nu) och vi har många gånger lagt vårt eget åt sidan för att kunna stötta dem. Den yngre har det fortfarande väldigt jobbigt, sorgen fick henne att sluta äta och oron över henne är så stor så stor. Jag vet ibland inte hur vi ska kunna hjälpa henne at må bättre, jag kan bara hoppas att tiden som går lindrar lite. Minnena och saknade är ju där, de försvinner inte, men kanske kan det göra lite mindre ont...
inte receptet, och undrar också vad som menas många gånger. Har fått för mig att många tror att förr eller senare så blir allt \"som varnligt\" livet skall fortsätta som om inget hänt. Men något har hänt, ett barn har dött, och större än så blir det nog inte i den här värden.
Jag blir både ledsen och arg när jag hör någon säga så, vi lever ju än, tiden har fortsatt, vi har gått vidare, timme för timme, dag för dag -räknas inte det? Eller är det bara viktigt att kunna vara glad och posetiv, är det bara det enkla i livet som räknas?
Samma sak, när man är lugn och rätt ok, när man inte orkar med sorgen, lyckas trycka undan den ett tag, så tycker \"alla\" att man är så duktig. Fast det är tvärt om, det är inte bra, varken för en själv eller för någon annan att trycka undan känslorna, vi kan aldrig bli någorlunda hela om vi inte får tid och plats för sorgen med. Men många är så rädda, kanske orkar de själva inte med sorg. Kanske klarar de inte av att förstå hur stor och djup sorg kan vara, tanken på att vi \"går vidare\" kanske mäst är till tröst för dem själva?
11
Nej, har inte receptet, och undrar också vad som menas många gånger. Har fått för mig att många tror att förr eller senare så blir allt \"som varnligt\" livet skall fortsätta som om inget hänt. Men något har hänt, ett barn har dött, och större än så blir det nog inte i den här värden.
Jag blir både ledsen och arg när jag hör någon säga så, vi lever ju än, tiden har fortsatt, vi har gått vidare, timme för timme, dag för dag -räknas inte det? Eller är det bara viktigt att kunna vara glad och posetiv, är det bara det enkla i livet som räknas?
Samma sak, när man är lugn och rätt ok, när man inte orkar med sorgen, lyckas trycka undan den ett tag, så tycker \"alla\" att man är så duktig. Fast det är tvärt om, det är inte bra, varken för en själv eller för någon annan att trycka undan känslorna, vi kan aldrig bli någorlunda hela om vi inte får tid och plats för sorgen med. Men många är så rädda, kanske orkar de själva inte med sorg. Kanske klarar de inte av att förstå hur stor och djup sorg kan vara, tanken på att vi \"går vidare\" kanske mäst är till tröst för dem själva?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
