Min son har börjat stamma

[Sara med Carl 02 och Olle 04]

Min kille är snart tre år och har alltid varit tidig med talet. Han pratar i hela meningar, kan alla färger etc. Men som en blixt från klar himmel har han börjat stamma. Det handlar inte om att han snubblar på något enstaka ord när han blir ivrig utan det är rejält. Det är nästan alltid första stavelsen i en mening och det kan hålla på i flera sekunder.

Han har alltså gått från att inte stammat alls för tre veckor sedan till att fått en rejäl stamning.

Dagispersonalen har också uppmärskammat detta men vill avvakta en månad.

Är det så här det händer när man blir stammare? Jag undrar också om det kan vara en reaktion på att jag har börjat jobba och att min man nu är hemma. Detta har varit lite jobbigt för vår son.

Tack på förhand.

[logoped]

som är relativt vanligt hos barn i den åldern. Man brukar kalla det för iterationer. Det yttrar sig så att man tar om första stavelsen i orden eller meningen och kan låta ungefär så här \"mamamamamamamamma, jajajajajajaja vill ha en kakakakkaka\". Är det så din son låter? Detta räknas inte som stamning och är som sagt relativt vanligt. Man kan se det som att barnet - inte sällan tidigt språkligt utvecklat - vill säga mer än det egentligen hinner med. Hos normaltalande vuxna uppträder detta ofta som tvekljud (\"jo, hmmm, vad var det jag skulle säga\").
Som sagt, detta är inte stamning och brukar försvinna av sig själv när barnet blir större. Ang. din fråga om hans förändrade talmönster är en reaktion på att du börjat jobba - så enkla samband är svåra att hitta, men om du känner att det är en jobbig situation för honom just nu(och kanske för dig) så se till att ge honom extra tid när du kan och extra uppmärksamhet. Det mår ni båda bra av. Försök skapa lugna samtalssituationer. Låt honom få prata till punkt utan att kämpa om ordet. Om du inte har tid att lyssna när han vill berätta något, säg då att du inte har tid just nu men att du ska lyssna på honom senare. Och gör också det.

Hur vet man då om det är stamning? Om barnet kämpar med orden, så att orden liksom fastnar i munnen och inte kommer ut, och om barnet själv säger att det är jobbigt att prata och kanske undviker olika talsituationer - då börjar det närma sig stamning. Om du är orolig, så ta kontakt med logopedmottagningen på sjukhuset.

[Sara med Carl och Olle]

Tack snälla för ditt svar. Som sagt har detta kommit snabbt på och jag vet inte riktigt hur man ska hitta information.

Carls stamning är nog värre än det du beskriver ovan. Han hackar inte på orden, de mer fastnar i munnen. \"Mamma jag kan inte prata\", säger han ibland. Han brukar också höja rösten när det knyter sig för honom. Andra dagar flyter språket jättebra.

OM vi nu bestämmer oss för att kontakta en logoped, vad kan han eller hon göra för Carl? Jag vill inte dra igång en process som bara resulterar i att Carl blir medveten om att han har svårt att prata. Kan man verkligen hjälpa en så här liten kille att sluta stamma?

Stort tack på förhand.

[logoped]

det låter som om det var mer än bara iterationer hos din kille. Att han reagerar själv är den viktigaste \"varningssignalen\". Han är redan medveten om att det ibland är svårt att prata. Vad som gäller nu är att visa att det inte är farligt. Mycket i behandlingen kring stamning handlar om att avdramatisera det som händer kring talet, och inte bara avdramatisera det för honom utan också för er föräldrar.

Och visst kan man hjälpa en sån liten en. Ju tidigare desto bättre. Så tveka inte att kontakta logoped. Det finns mycket information att få hos logopeden, och information och råd till föräldrar är den allra viktigaste biten i behandling av stamning hos små barn. Och det jag sa i mitt tidigare inlägg om att skapa lugna samtalssituationer gäller fortfarande. Däremot fungerar det inte att säga att han ska lugna ner sig och försöka prata saktare. Lite mer råd och lite information finns i den här artikeln:
http://www.gd.se/mallar/utskrift.jsp?article=4341
Man kan söka efter info på nätet, men kvaliten på råden man får kan vara lite varierande, så logopedkontakt är mitt råd. Det brukar vara lekfullt och kul för småttingar att komma till logopeden, och det är inte dramatiskt. Och logopeden tar föräldraoro på största allvar.

Till sist vill jag också säga att det är vanligt att stamningen försvinner lika fort som den kom. Han är så liten och det har hållit på så kort tid. Som exempel kan jag ta min egen dotter. Hon började stamma rejält när hon var 3 år. Det höll på en månad och var jättejobbigt både för henne och för mig. Sen flöt allt bättre ett tag och sen kom en stamningsomgång till. Efter den (hon var 3 år och 2 mån) så har hon aldrig stammat mer. (Nu är hon 12.) Så kan det också se ut, och det är faktiskt bland det vanligaste. De allra flesta som har nån stamningsepisod som barn blir helt besvärsfria som vuxna. (Och vad gjorde mamma logopeden då för att dottern skulle sluta stamma? Ingenting särskilt - mer uppmärksamhet, mycket uppmuntran och lugn egentid med mamma bara.)

[Miserere]

Jag stammar själv sedan förskoleåldern, min stamning förmodades växa bort och därför gjordes ingenting.
Erbjöds hjälp i 8-9-årsåldern, men då hade jag börjat skämmas så mycket att jag inte ville höra talas om några logopeder...
Så...jag tycker att ni ska söka hjälp, ju förr desto bättre.
Lycka till!

[Mammuten]

Vår son var som din i treårsåldern. Och det gick över efter en månad eller ännu kortare tid. Sen fick han ett till skov av stamning ett halvår senare, som klingade av.

Han blev arg och frustrerad över att orden inte kom ur munnen som han ville.

Fabian är väldigt verbal och båda stamningarna tyckte vi i efterhand sammanföll med ett språkligt språng. (Det ena var att han blev mycket bättre på att rimma, det andra minns jag inte).

Nu har han inga problem med detta längre (däremot andra problem, som adhd och asperger syndrom).

Min bästis som har en dotter som också var tidig med att tala genomgick exakt detsamma. Även hon hade alltså besvär av det och undvek att prata i vissa situationer.