Första läxan blev katastrof.

[-Maria N-]

Jag har en dotter i förskoleklass. Hon är född sent på året (har inte fyllt 6 än) och har inte visat nå´t vidare intresse för att lära sig skriva, räkna eller läsa. Men läxa har hon minsann sett fram emot. Nästan lika mycket som att börja skolan. Gud vet varför!

Den här veckan fick de då äntligen sin första läxa. En av Trulles trollkompisar skulle färgläggas och så skulle barnen öva på ett rim om trollet. Dottern annonserar på måndagen glad i hågen att hon har fått läxa, och kan vi göra den nu! Klockan var närmare åtta på kvällen och läxan skulle tillbaka \"någon gång under veckan\", så jag sa att vi skulle göra den på onsdagen istället. Då skulle det finnas gott om tid.

På onsdagen när jag frågar om vi ska göra läxan säger hon att det inte är någon riktig läxa. \"Om man inte _vill_ göra den _behöver_ man inte.\" Jo, det hade jag faktiskt fattat efter att fröken noga gått igenom det på föräldramöte, men härom dagen _ville_ hon ju. Hur som helst plockar dottern fram läxan och hämtar sina pennor.

Då börjar det. Pennorna är inte tillräckligt bra. Det finns inte de färger hon vill använda. Dottern blir arg och kluddar härs och tvärs över trollet med olika färger. Hon som brukar måla så noga bryr sig inte alls om hur det blir nu. När hela trollet har fått färg över sig ska hon skriva ordet \"bett\" som avslutning på rimmet. Hon vill att jag ska skriva det före henne så att hon sedan bara kan skriva av. Hon vill ha små bokstäver. Men när hon försöker härma de två första bokstäverna ser det inte alls ut som \"be\", utan mer som \"66\". Ett ännu argare barn kluddar ilsket över det skrivna, kastar pennan tvärsöver rummet och skriker att hon är färdig med läxan.

Dagen därpå lämnar hon in läxan till fröken som, enligt dottern, säger \"vad fin\". Då är allt frid och fröjd igen, typ.

Vad var det som hände? Jag fattar ingenting. Har hon så stora krav på sig själv att en halvbra penna får henne att lägga ner allt engagemang? Tänker hon att det måste bli perfekt annars struntar hon i det? Hur kan man isf hjälpa henne att sänka kraven på sig själv? Nu tror jag inte att detta måste vara början på en 12 år lång strid om läxor, men man undrar ju. Det kändes inte bra att se henne reagera så där. Först var hon så stolt över läxan, men så krashade alltihop.

Har ni några tankar?

[Dupin]

såna där utbrott tampas jag med dagligen med min son.
Det har troligen att göra med svårigheter att hantera förväntningar. Hon hade väl sett fram emot läxan så länge, och ville så mycket och när det minsta lilla gick emot blev det för mycket.

Min kille kan reagera sådär i de mest märkliga situationer, senaste allvarliga incidenten var en söndag med mormor&morfar - länge sedd fram emot...

Vi skulle på promenad och sen äta middag hos oss.
Slutade med att han så fort vi kom innanför dörren vägrade tala med någon av oss och stod i ett hörn och skrek \"gå bort\" så fort någon försökte. Till alut gick vi hem igen, och han kunde aldrig riktigt förklara vad som hänt. (Däremot ringde han faktiskt självmant till mormor och bad om ursäkt)

Jag tror, för att avsluta, att det inte kommer att bli några problem när hon vänjer sig vid att ha läxor - ni får väl försöka prata om det vid ett lämpligt tillfälle och höra om hon själv kan sätta ord på sin reaktion!

Lycka till!

[Sofia*]

Min äldsta kan rasa på samma sätt. Om hon länge har gått och väntat och byggt upp förväntningar så rasar alltsammans när det väl blir av. Vi brukar numer stoppa henne när vi märker att det är påväg att braka. Sätta oss och kramas en stund och sedan går det ofta att avsluta det hela i lugn och ro.
Så i en situation som er hade jag, när dottern började klaga på pennorna, tagit bort allt sammans och sagt att vi gör det senare, när du orkar, nu kramas vi först en stund och pratar om det. Så slipper man att allt de går och väntar på slutar i katastrof,bättre att ta en konflikt först och sedan låta det man väntat på bli en rolig och minnesvärd händelse.

[mamma till 4 kottar]

Hon hade helt klart kännt av att man inte ens förväntade sig att hon skulle göra den - varför engagera sig?

[mia-pia]

Min dotter är 6 år (född i maj) så hon är ungefär ett halvår äldre än din tjej. Såhär har det varit hos oss länge.

När det är nånting som hon egentligen är väldigt glad för/ har sett fram emot, kommer \"för plötligt\" eller hur ska jag säja.... Då får hon världens utbrott och om man då int känner henne kan man ju tro att hon inte vill göra detta, vad de tnu handlar om, men egentligen vill hon väldigt gärna.

Tex om det ringer nån som vill prata med henne, mormor kanske, (inte nån av hennes kompisar, då brukar hon faktiskt skärpa sej) då vet hon inte riktigt hur hon ska hantera det, blir nästan lite förnärmad... och börjar då skrika och härja.

Jag vet inte vad man ska göra åt det, jag låter det vara, nångång går det väl över.

Snarare hade hon för höga förväntningar på sig själv, att det måste bli helt perfekt. Jag känner många sexåringar som är sådana, det är inget ovanligt. Jag tror att den här lilla tjejen hade sett fram emot att få göra en läxa så länge, och sen när hon väl skulle göra den vågade hon inte riktigt för hon trodde inte att hon skulle kunan göra det tillräckligt bra. Låter inte alls som en orimlig reaktion i mina öron.

[-Maria N-]

Andra läxan blev aningen bättre. Hon kommer hem med väskan, glad i hågen, men när det blir dags att måla bilden är det väldigt tråkigt. Rimordet ville hon inte skriva på \"Troll nummer två\". Hon sa att man inte _behövde_ om man inte ville. Hon var väldigt noga med att betona just ordet BEHÖVDE *s*. Bilden ser faktiskt ganska hemsk ut, men inga kastade pennor och inget skrik. På det hela taget en framgång, anser jag.

Så tack för era tankar. Vi håller ut och tar lätt på saken till vidare.