styvmorsan utan bebis????

[malin]

Finns det någon som e styvförälder men inte har något eget barn ...än..???
Någon som känner som jag att man e så ensam för alla har varandra å jag e jag liksom..?
Hmm...

[~Trixie~]

nej jag är inte i din sits men min sambo var. Jag har två barn sedan tidigare och innan vi fick vårt gemensamma barn så kunde han känna ett visst utanförskap, om det nu är det du menar. Han kunde känna att vi hade speciella band och ha svårt att veta hur han skulle passa in s a s.

Jag kan råda dig till att prata med din partner om dina känslor. Det gjorde min sambo och det gjorde att jag (förhoppningsvis) agerade och tänkte lite annorlunda.

[Callas]

Jag har många gånger kännt mig utanför. Men med tiden har det lagt sig, jag ser nu att jag är uppskattad av barnen, trots att jag är \"utomstående\".
Jag fyller faktiskt en funktion i deras liv! Jag bidrar med något som inte deras föräldrar gör.

Jag har pratat mycket med min man om detta, han har verkligen gett mig en plats i vår familj. Det är ganska viktigt hur partnern beter sig, det kan göra stor skillnad!

berätta lite mer hur du känner!

[Animisha]

Fast jag känner mig inte alls ensam, för jag har min man. :)

[solli]

jag pratar väldigt mycket med min man..
Men drömmen efter en egen bebis blir större när min styvdotter redan har sin mamma och sin pappa..det e svårt att förklara..ibland känner man sej som en fis i rymden fast man betyder mycket..i know...

[annatrice]

några saker som jag tror (bara vad som funkar för mig personligen!) är avgörande är att 1)ens partner har en stark vilja att skapa en nyfamilj med en stark gemenskap där jag som styvmamma har en viktig roll 2)att relationen till biomamman är \"uppstyrd\" med en ömsesidig respekt så att vi som nyfamilj kan bygga vår gemenskap någorlunda ostört 3) att jag som styvmamma visar ett stort intresse och stor öppenhet för barnen och arbetar på att bygga en relation till dom så att dom känner sig trygga med mig.

[Tinselflickan]

Vi har inget gemensamt barn men försöker få ett.

Fast jag måste erkänna att jag inte känner mig ensam längre i förhållandet utan snarare att jag då och då känner mig utanför.

Det är sånt som tar tid och som man måste jobba bort, genom samtal med maken och att man får en egen relation till barnet/barnen. Så upplever i alla fall jag det.

Ha det bra!

[molly]

hur du menar! Jag är styvförälder och jag har inga egna barn. Det har varit fruktansvärt jobbigt just tankarna på att jag inte \"hör\" till familjen. Att de två delar samma blod och jag är bara jag liksom. Jag har verkligen haft jättesvårt att känna mig som en i familjen men det var nog allra tuffast i början innan jag lärde känna styvbarnet och nu för tiden är det bara ibland som jag kan känna detta utanförskap. Just nu är jag gravid och nu är det snarare så att jag oroar mig för att min sambo inte ska älska vårt barn lika mycket, att de kommer att särbehandlas pga av hans dåliga samvete när styvbarnet bara är här varannan vecka mmm. Ja du, problemen tar aldrig slut..

Kram till dig!

[poornaa]

Jag var typ styvmamma i fleras år innan jag blev gravid, väntar mitt första barn nu beräknat till 3 december. Men allting var så klart redan med roller och så.. Ibland kändes det jättejobbigt särkilt i början då kunde jag känna att det inte fanns nån plats för mig riktigt. Det var svårt att komma in och ta plats. Min mans (då sambo)dotter var också så stor 10 år när vi träffades så hon behövde liksom ingen direkt extramamma. Hon var mest hos oss på helger och ibland i veckorna men det har ju blivit mindre och mindre nu när hon är tonåring. Det har alltid varit så att hon varit mest mammas flicka och min man och hon har så olika syn på allt...Min man och jag har däremot lika syn på de sakerna så jag har fått akta mig lite för att gå in för mkt då blir det bara jobbigt för flickan. Men det verkar som om hon ändå fått med sig mkt av mig hon har gillat våra \"tjejkvällar\" vi haft ibland bara hon o jag. Suttit i soffan och myst under filt med grönsaksdipp och film tex. Man får hitta in till egna saker...