Ibland är livet trist....

[Anonym idag]

Vet inte riktigt vart mitt liv tagit vägen. Eller jag kanske ska skriva samliv, för min och min mans relation börjar gå mot nåt som jag inte vill.

Min man är en bra man och i grund och botten älskar jag honom över allt annat. Men ibland är det så trist. Han har mycket värk i kroppen och när det har pågått en tid så blir han dessutom tyst och inåtvänd och bara så deprimerad. Inget är roligt för honom och jag känner mej mest ivägen. Han säger dock att han älskar mej och barnen. Barnen är det som kan få honom på bra humör också.

Just nu är det en period när allt känns svart. Kan tillägga att jag inte mådde så bra för ett par veckor sen av olika anledningar, och då gör han ingenting, känns som att för han är det helt ok att inte vara pigg men när jag har det jobbigt så betyder det ingenting.
Grejen är den att jag vill inte ha det så här! Jag vill ha min man och att barnen får växa upp med båda föräldrarna - jag älskar honom ju?! Men ibland så orkar jag inte älska honom......:(

Hur får man liv i nåt som håller på att falna?

[Malin-L-J]

håller liv i nått som håller på att falna. Vad man inte gör att skaffa ett barn till som kräver energi och sömn av en.

Men jag kan skicka en stoooor kram.

[Oxå anonym idag!]

Jag lever själv ihop med en karl som det bara är skrot med.
Han har än det ena felet, än det andra...
(Orkar inte gå in på dom)

Men jag vet inte vad jag ska säga...själv är jag å ena sidan fast beslutsam att vi ska leva ihop resten av livet..å andra sidan känner jag att det är inget liv att leva.

Vad f*n gör man?

Jag går och hoppas på att han ska få operera sig snart , men det vette gudarna om det blir i år??

[cecilia]

Jo, man tänker noga efter om man kan tänka sig att leva med denne man exakt som man har det nu hela livet ut. Det är nämligen så att om man inte gör något så blir det ingen förändring.
Om man svarar nej på frågan så har man 2 alternativ:
1. Skilja sig
2. Se till att det blir en förändring

För att få till en förändring krävs att man delger sin partner allt det man går och trycker på och att man sedan har en diskussion tillsammans om hur man skall få till en förändring.
Vad förändringen är vet inte jag, det kan vara mer eller annorlunda läkarhjälp, parsamtal, ngn förändring i hemmet, mera tid tillsammans, nytt jobb... Vad som är bra för er kan ni bara komma fram till genom att prata. Man har aldrig en lösning på problemen när man startar ett samtal eftersom lösningen är något som båda två måste komma fram till och vara med på.

[Eva-K]

Jag kunde inte ha sagt det bättre och håller med dig helt och hållet!!! Ska ni vara ett *lyckligt par* så måste bägge vara med på noterna. För den skull kan man ju ändå spela i olika tonarter, om jag nu ska försöka vitsa till det också... Jag menar att man inte behöver vara överens till 100% om allt, dela alla intressen osv. Lycka till!

[Anonym nr. 3]

Vi har det likadant, fast egentligen ännu värre, för vissa gånger så respekterar han inte oss det minsta, andra gånger så är han en exemplarisk pappa och sambo (oftast när jag är slut efter en av hans sämre perioder).
Så här mår inte kärleken så bra heller...
Men eran situation låter ju inte lika hopplös. Du ska nog ta ett snack med honom och berätta hur du känner, det där med när du mådde dåligt och han inte hjälpte till bland annat. Att vara öppen hjälper en del, och att sedan faktiskt bestämma vissa saker (stora eller små) som han alltid skall klara av att göra även om han har värk i kroppen. En annan läkare, familjeterapi...jag tror inte det spelar så stor roll hur exakt ni tar tag i situationen, bara ni jobbar framåt tillsammans.