Först vill jag bara skicka tusen ljusa tankar till alla som varit med om detta mörka!
I torsdags var vi på första läkarundersökningen med vår väntade ängel, skulle nu ha varit i v 14, men fostret visade sig (vul) vara för litet (v 9-10) och sakna hjärtaktivitet. En ny vul på fredagen konstaterade samma sak och vi skickades hem med tabletter.
Vi väntade tills igår, måndag (behövde en lugn helg att smälta det hela), innan min fru tog tabletterna (vaginalt) och det hände ingenting förrän natten till idag.
I morse hade hon ondare än vid en förlossning, så jag sprang iväg till dagis med vår 2-åring och ringde sedan gynakuten, fick besked att vi skulle komma in. Väl framme (kvart-tjugo minuter med bil) svarade inte min fru på tilltal och jag fick leda henne in. Hon var helt borta på grund av smärtan.
Innehållet hade då inte kunnat ta sig igenom livmoderöppningen utan läkaren fick dra ut det (vet inte exakt hur, jag hade själv lite problem att inte svimma vid det laget...).
Nu är allt bra, fysiskt, och efter en lugn kväll med god mat och film i soffan känns det som att de värsta är utridet, även om vi båda är sargade.
Men ändå undrar jag varför vi inte fick välja alternativet att låta kroppen ta hand om det? De sa bara att \"det hade legat dött lite för länge\" (kanske tre veckor) och ingen berättade HUR ont det kunde göra. Min fru är extremt smärttålig, så när hon har ont GÖR det ont.
Vi ska på återbesök på måndag och ska fråga då, men fler här inne har ju erfarenheter, har jag förstått, även om jag inte riktigt har ork läsa så många andra inlägg.
1
Hur hade det varit att vänta? *långt* Först vill jag bara skicka tusen ljusa tankar till alla som varit med om detta mörka!
I torsdags var vi på första läkarundersökningen med vår väntade ängel, skulle nu ha varit i v 14, men fostret visade sig (vul) vara för litet (v 9-10) och sakna hjärtaktivitet. En ny vul på fredagen konstaterade samma sak och vi skickades hem med tabletter.
Vi väntade tills igår, måndag (behövde en lugn helg att smälta det hela), innan min fru tog tabletterna (vaginalt) och det hände ingenting förrän natten till idag.
I morse hade hon ondare än vid en förlossning, så jag sprang iväg till dagis med vår 2-åring och ringde sedan gynakuten, fick besked att vi skulle komma in. Väl framme (kvart-tjugo minuter med bil) svarade inte min fru på tilltal och jag fick leda henne in. Hon var helt borta på grund av smärtan.
Innehållet hade då inte kunnat ta sig igenom livmoderöppningen utan läkaren fick dra ut det (vet inte exakt hur, jag hade själv lite problem att inte svimma vid det laget...).
Nu är allt bra, fysiskt, och efter en lugn kväll med god mat och film i soffan känns det som att de värsta är utridet, även om vi båda är sargade.
Men ändå undrar jag varför vi inte fick välja alternativet att låta kroppen ta hand om det? De sa bara att \"det hade legat dött lite för länge\" (kanske tre veckor) och ingen berättade HUR ont det kunde göra. Min fru är extremt smärttålig, så när hon har ont GÖR det ont.
Vi ska på återbesök på måndag och ska fråga då, men fler här inne har ju erfarenheter, har jag förstått, även om jag inte riktigt har ork läsa så många andra inlägg.
vad jobbigt. Har läst inne på missfall och det låter ju som en hemsk upplevelse för er. Skönt att din fru fysiskt mår bättre nu och ni får stötta varandra nu och krama Teo mycket.
Jag gick själv igenom ett tidigt missfall (v.6) för drygt en vecka sedan, och jag är väldigt glad att jag har William att krama, det läker.
Kram till er.
2
Åh kära du vad jobbigt. Har läst inne på missfall och det låter ju som en hemsk upplevelse för er. Skönt att din fru fysiskt mår bättre nu och ni får stötta varandra nu och krama Teo mycket.
Jag gick själv igenom ett tidigt missfall (v.6) för drygt en vecka sedan, och jag är väldigt glad att jag har William att krama, det läker.
Ut missfallet, skillnaden var då att jag var i vecka 7 när det konstaterades och sedan fick jag gå på ultraljud en gång i veckan. Att de valde att vänta med att skrapa mig, var på grund av att man inte ville göra mer ingrepp på mig av vissa orsaker. Tabletter pratades det aldrig om, men vad jag förstod hade jag inte fått vänta ut det i alla evighet.
Risken med att vänta när det är MA är ju den att säcken fortsätter att växa, det gjorde den på mig, när den kom ut i vecka 12-13 så var den ganska stor. Och ert foster var mycket större redan innan, kanske det var därför de inte ville vänta ut det? För att det skulle bli så stort och smärtsamt.
Ett missfall som man \"föder\" ut och så pass sent är alltid smärtsamt, man får ju riktiga värkar, man ska öppna sig lite osv. Jag blödde också otroligt mycket. För mig var det också otroligt smärtsamt.
Med facit i hand kommer jag om jag måste vara med om det någon mer gång att välja skrapning.
Jag beklagar verkligen det ni har varit med om, det är alltid lika hemskt, skickar många kramar till dig och din familj.
Kram Jennie
4
Jag fick vänta Ut missfallet, skillnaden var då att jag var i vecka 7 när det konstaterades och sedan fick jag gå på ultraljud en gång i veckan. Att de valde att vänta med att skrapa mig, var på grund av att man inte ville göra mer ingrepp på mig av vissa orsaker. Tabletter pratades det aldrig om, men vad jag förstod hade jag inte fått vänta ut det i alla evighet.
Risken med att vänta när det är MA är ju den att säcken fortsätter att växa, det gjorde den på mig, när den kom ut i vecka 12-13 så var den ganska stor. Och ert foster var mycket större redan innan, kanske det var därför de inte ville vänta ut det? För att det skulle bli så stort och smärtsamt.
Ett missfall som man \"föder\" ut och så pass sent är alltid smärtsamt, man får ju riktiga värkar, man ska öppna sig lite osv. Jag blödde också otroligt mycket. För mig var det också otroligt smärtsamt.
Med facit i hand kommer jag om jag måste vara med om det någon mer gång att välja skrapning.
Jag beklagar verkligen det ni har varit med om, det är alltid lika hemskt, skickar många kramar till dig och din familj.
Vill börja med att beklaga den stora sorgen - vi befann oss i samma ankomstgrupp.
Det är nu länge sen jag fick mitt MA - närmare bestämt i september -96.
Trots att det är så länge sen sitter spåren kvar i hjärtat och oron är ständigt närvarande trots att jag nu varit på två utraljud.
Vid mitt MA var jag i v.12 och det konstaterades också att bebisen dött några veckor tidigare. Jag åkte in och ut på KK under 5 dagar och blödde massor.
Jag bad om att få bli skrapad men läkaren vägrade.
Jag fick precis som din fru \"föda\" och dessa smärtor var det värsta jag upplevt. Många tusen gånger värre än de två förlossningar jag har bakom mig. Jag vill också beteckna mig som mycket smärttålig.
Med allt detta vill jag säga att jag inte tror att det finns något rätt eller fel - om kroppen själv ska få sköta detta eller om medicinsk behandling ska ske.
Kanske är det tyvärr så att man inte förrän efteråt vet hur ens kropp och knopp reagerar och då också \"vet\" vilket alternativ man själv skulle velat välja.
Ta hand om varandra! Kram till er båda!
5
Jag fick oxå vänta Vill börja med att beklaga den stora sorgen - vi befann oss i samma ankomstgrupp.
Det är nu länge sen jag fick mitt MA - närmare bestämt i september -96.
Trots att det är så länge sen sitter spåren kvar i hjärtat och oron är ständigt närvarande trots att jag nu varit på två utraljud.
Vid mitt MA var jag i v.12 och det konstaterades också att bebisen dött några veckor tidigare. Jag åkte in och ut på KK under 5 dagar och blödde massor.
Jag bad om att få bli skrapad men läkaren vägrade.
Jag fick precis som din fru \"föda\" och dessa smärtor var det värsta jag upplevt. Många tusen gånger värre än de två förlossningar jag har bakom mig. Jag vill också beteckna mig som mycket smärttålig.
Med allt detta vill jag säga att jag inte tror att det finns något rätt eller fel - om kroppen själv ska få sköta detta eller om medicinsk behandling ska ske.
Kanske är det tyvärr så att man inte förrän efteråt vet hur ens kropp och knopp reagerar och då också \"vet\" vilket alternativ man själv skulle velat välja.
Ta hand om varandra! Kram till er båda!
Skönt att höra om andra erfarenheter. Vi ska, som sagt fråga på måndag och om det är som du säger, att säcken fortsätter växa, var deras beslut kanske rätt.
En liten fånig fråga, bara. Vad står MA för? Jag är inte riktigt med alltid på alla förkortningar som används här inne...
6
Tack för svar och en liten fråga Skönt att höra om andra erfarenheter. Vi ska, som sagt fråga på måndag och om det är som du säger, att säcken fortsätter växa, var deras beslut kanske rätt.
En liten fånig fråga, bara. Vad står MA för? Jag är inte riktigt med alltid på alla förkortningar som används här inne...
Att man \"vet\" först efteråt är nog sant. Jag tycker bara att de borde ha varit mer tydliga med att det kan komma att göra ont.
Det som gör mig mest arg och ledsen är nog att de inte var mycket mer tydliga med att vi kunde komma in så fort smärtorna blev för stora. Som det var nu fick jag nästan övertala dem om att få komma in.
Det är väl en resursfråga. Visst funkar den svenska sjukvården när det verkligen behövs - typ för att rädda liv. Men varför ska känslan behöva vara att man ska be om ursäkt för att man lägger sten på börda i en sådan här situation? Och vi hör INTE till de som klagar i onödan, min fru jobbar inom äldrevården, så hon vet förutsättningarna.
Jaja. Vår fokus borde väl vara på att sörja färdigt, inte att irritera oss över sånt här...
7
Så är det nog Att man \"vet\" först efteråt är nog sant. Jag tycker bara att de borde ha varit mer tydliga med att det kan komma att göra ont.
Det som gör mig mest arg och ledsen är nog att de inte var mycket mer tydliga med att vi kunde komma in så fort smärtorna blev för stora. Som det var nu fick jag nästan övertala dem om att få komma in.
Det är väl en resursfråga. Visst funkar den svenska sjukvården när det verkligen behövs - typ för att rädda liv. Men varför ska känslan behöva vara att man ska be om ursäkt för att man lägger sten på börda i en sådan här situation? Och vi hör INTE till de som klagar i onödan, min fru jobbar inom äldrevården, så hon vet förutsättningarna.
Jaja. Vår fokus borde väl vara på att sörja färdigt, inte att irritera oss över sånt här...
Att bearbeta upplevelsen kan mycket väl inbegripa att gå igenom vad som hände, känna efter vad man ville skulle ha hänt, känna ilska för sånt man inte tyckte var rätt osv.
Man vill ju verkligen inte gå igenom något sådant igen men OM...då kände jag att jag ville ha väldigt klart för mig vilka krav jag var beredd att ställa.
Att läkaren vägrade skrapa mig berodde på att jag bad om detta en fredag/lördag och det var \"för dyrt\" att utföra detta på helgen, så resursfråga var det verkligen!
Men det som gjorde mer ont i själen var att ingen visade omtanke på något sätt.
Jag bad om ett möte då jag tagit mig upp ur den djupaste dalen och tog upp detta med sjukhusledningen.
Resultatet har jag tack och lov inte behövt uppleva.
Men det tillsattes en grupp av sjuksköterskor för att utarbeta en plan för hur omhändertagandet skulle ske och det togs också fram en informationsbroschyr som skulle delas ut till drabbade par.
Jag blev intervjuad av en sjuksköterska och fick resultatet av deras arbete hemskickat till mig. Detta kändes otroligt skönt i all sorg.
För mig blev också svenska och engelska missfallsföreningen ett stort stöd. 1996 var ju inte snack-grupper av den här typen så utbredda och jag kände ett enormt behov av att ventilera och älta med de som förstod min sorg.
Såg din fråga ovan också...MA står för Missed Abortion. Alltså ett missfall som kroppen missat och tillåtit stanna kvar.
Kram!
8
Att sörja Att bearbeta upplevelsen kan mycket väl inbegripa att gå igenom vad som hände, känna efter vad man ville skulle ha hänt, känna ilska för sånt man inte tyckte var rätt osv.
Man vill ju verkligen inte gå igenom något sådant igen men OM...då kände jag att jag ville ha väldigt klart för mig vilka krav jag var beredd att ställa.
Att läkaren vägrade skrapa mig berodde på att jag bad om detta en fredag/lördag och det var \"för dyrt\" att utföra detta på helgen, så resursfråga var det verkligen!
Men det som gjorde mer ont i själen var att ingen visade omtanke på något sätt.
Jag bad om ett möte då jag tagit mig upp ur den djupaste dalen och tog upp detta med sjukhusledningen.
Resultatet har jag tack och lov inte behövt uppleva.
Men det tillsattes en grupp av sjuksköterskor för att utarbeta en plan för hur omhändertagandet skulle ske och det togs också fram en informationsbroschyr som skulle delas ut till drabbade par.
Jag blev intervjuad av en sjuksköterska och fick resultatet av deras arbete hemskickat till mig. Detta kändes otroligt skönt i all sorg.
För mig blev också svenska och engelska missfallsföreningen ett stort stöd. 1996 var ju inte snack-grupper av den här typen så utbredda och jag kände ett enormt behov av att ventilera och älta med de som förstod min sorg.
Såg din fråga ovan också...MA står för Missed Abortion. Alltså ett missfall som kroppen missat och tillåtit stanna kvar.
Kram!
Jag beklagar verkligen ert missfall. Det är så orättvist och sorgen är ibland helt förlamande.
Jag fick vänta ut mitt missfall, eller det blev så eftersom läkaren inte kunde vara säker på om hjärtat slog eller ej. Mitt MA (missed abortion - då fostret dör men kroppen inte stöter ut det direkt utan det kan ta flera veckor) upptäktes i v9 (fostret var då v6 och läkaren tyckte sig se en antydan av hjärtfladder på UL-skärmen). Jag fick åka hem, fortsatt blödande och mellan hopp och förtvivlan väntade jag en vecka till, då missfallet kom. Jag gick troligtvis med ett dött foster/embryo i 4 veckor. Jag fick också kraftiga värkar men själva \"utstötandet\" gick bra. Jag blödde dock kraftigt och åkte på eget bevåg upp till gynakuten och fick VUL och de konstaterade att allt var borta:)
Så här i efterhand så käns det skönt att kroppen fick sköta det själv även om det var fruktansvärt påfrestande.
Jag förstår att värkarna var mycket svåra för din fru, samtidigt så är man så full av sorg och att chocken är stor när det händer spelar också in. När själva missfallet hade kommit ut för mig så var jag, enligt min sambo, nästan okontaktbar, troligtvis pga av chocken och den konkreta förlusten av mitt barn. Så det kan vara så att den emotionella biten gör smärtan så mycket mer outhärdlig än när man föder sitt levande barn.
Sorgen över mitt förlorade barn kom för mig några dagar efter missfallet, då chocken släppte. Min sambo hade då bearbetat färdigt och det är bara att inse att han konkretiserade det till ett sex veckor gammalt embryo som pga kromosomskador eller andra missbildningar inte var menat att få födas. Jag å andra sidan hade ju redan planerat inför framtiden med mitt lilla barn, funderat över förlossningen, om det skulle bli en lillebror eller lillasyster, hårfärg, skulle han/hon få lika fåniga tår som storebror och pappa:) Så var beredd på att sorgen kanske inte har slagit igenom än. I många fall så sörjer kvinnor och män så olika men jag hoppas att ni kan och orkar stötta varandra i detta mörker. Och upprepade MA är ovanligt, så nästa gång kommer det att gå jättebra.
Jag fick mitt MA i mars och har precis passerat beräknat förlossningsdatum för missfallet (ytterligare en sorglig dag). Jag är nu gravid igen i v26 och allt har gått strålande den här gången.
Jag skickar alla mina varmaste tankar och kramar till Er och önskar er allt gott!!
9
Hej! Jag beklagar verkligen ert missfall. Det är så orättvist och sorgen är ibland helt förlamande.
Jag fick vänta ut mitt missfall, eller det blev så eftersom läkaren inte kunde vara säker på om hjärtat slog eller ej. Mitt MA (missed abortion - då fostret dör men kroppen inte stöter ut det direkt utan det kan ta flera veckor) upptäktes i v9 (fostret var då v6 och läkaren tyckte sig se en antydan av hjärtfladder på UL-skärmen). Jag fick åka hem, fortsatt blödande och mellan hopp och förtvivlan väntade jag en vecka till, då missfallet kom. Jag gick troligtvis med ett dött foster/embryo i 4 veckor. Jag fick också kraftiga värkar men själva \"utstötandet\" gick bra. Jag blödde dock kraftigt och åkte på eget bevåg upp till gynakuten och fick VUL och de konstaterade att allt var borta:)
Så här i efterhand så käns det skönt att kroppen fick sköta det själv även om det var fruktansvärt påfrestande.
Jag förstår att värkarna var mycket svåra för din fru, samtidigt så är man så full av sorg och att chocken är stor när det händer spelar också in. När själva missfallet hade kommit ut för mig så var jag, enligt min sambo, nästan okontaktbar, troligtvis pga av chocken och den konkreta förlusten av mitt barn. Så det kan vara så att den emotionella biten gör smärtan så mycket mer outhärdlig än när man föder sitt levande barn.
Sorgen över mitt förlorade barn kom för mig några dagar efter missfallet, då chocken släppte. Min sambo hade då bearbetat färdigt och det är bara att inse att han konkretiserade det till ett sex veckor gammalt embryo som pga kromosomskador eller andra missbildningar inte var menat att få födas. Jag å andra sidan hade ju redan planerat inför framtiden med mitt lilla barn, funderat över förlossningen, om det skulle bli en lillebror eller lillasyster, hårfärg, skulle han/hon få lika fåniga tår som storebror och pappa:) Så var beredd på att sorgen kanske inte har slagit igenom än. I många fall så sörjer kvinnor och män så olika men jag hoppas att ni kan och orkar stötta varandra i detta mörker. Och upprepade MA är ovanligt, så nästa gång kommer det att gå jättebra.
Jag fick mitt MA i mars och har precis passerat beräknat förlossningsdatum för missfallet (ytterligare en sorglig dag). Jag är nu gravid igen i v26 och allt har gått strålande den här gången.
Jag skickar alla mina varmaste tankar och kramar till Er och önskar er allt gott!!
Har skrivit till er på ankomst 12/03. Ver själv med om ett missfall som liknar ert i början av september.Fruktansvärk! JAg lider med dig och din fru..Kram
MAdde
10
Kram till er Har skrivit till er på ankomst 12/03. Ver själv med om ett missfall som liknar ert i början av september.Fruktansvärk! JAg lider med dig och din fru..Kram
MAdde
Jobbigt att din fru hade så ont! Verkar vara så olika om man låter kroppen sköta det själv eller inte. Fick MA i v.10 och fick vänta ut det ca 1 vecka och valde sen att skrapas. Men, det kan säkert ha att göra med hur långt gången man är. Antar att det inte går att skrapa bort när fostret är större.
Kramar
11
Beklagar verkligen det ni varit med om! Jobbigt att din fru hade så ont! Verkar vara så olika om man låter kroppen sköta det själv eller inte. Fick MA i v.10 och fick vänta ut det ca 1 vecka och valde sen att skrapas. Men, det kan säkert ha att göra med hur långt gången man är. Antar att det inte går att skrapa bort när fostret är större.
Kramar
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
