Snart skiter jag i det här! *trött*

[Nopp]

Hej!
Det här är bara gnäll och klagan, så orkar ni inte läsa sånt, sluta nu.


jag står inte ut med sambons son, han går mig på nerverna. Han är 14 år och bor på heltid hos oss. Är hos sin mamma varannan helg, oftast mindre.
Han skiter i skolan, skiter i sitt rum, är otrevlig, nonchalant, oempatisk, kaxig m.m.....

Sambon börjar jobba 6.30 på morgonen så jag är ensam varje morgon. Vi har även två barn tillsammans som är 4&6 år. Då förväntar jag mig att ss ska kunna gå upp själv, göra frukost och ha koll på klockan och komma i tid till skolan. Tror ni att det är så?? NEJ!
I morse råkade jag vakna alldeles för sent, 7.40. Fick jättebråttom att väcka mina barn, det tar ju en stund att få i ordning små barn.... Jag gick och kollade om ss var uppe, men nej, han sov. Han börjar 8.15, har ca 5 min promenad till skolan. Jag väckte hnm så klart, och undrade varför han inte gått upp. Jag har ont i huvudet, sa han. Jaha, men man kan gå upp ändå. Be om en anvedon och äta frukost kanske!? Nä, han tar alla chanser att stanna hemma. Vi har lärt oss att se igenom hnm, man märker om han verkligen är sjuk. Jag vet att det låter hårt, men vi har lärt oss.
Nå, jag kom iväg med ungarna vid 8.15, då satt han och drack te i sitt rum framför tv:n.
Jag frågade om han visste vad klockan var, jo den är kvart över svarade han. Men ska du inte gå då kanske? Undrade jag.
Nä, få man till svar. Jag frågar om han inte bryr sig alls om skolan, och nej det gör han inte. Så nonchalant! Han kom i väg vid 8.45. (jag är hemma med UVI idag, därför var jag hemma igen efter jag lämnat mina barn)
Det finns massor att berätta om denna kille, men då skulle ni får läsa i flera timmar.
Kan ju säga att han har tre polisanmälningar på sig, har klottrat, druckit, rökt. Går i specialklass i skolan som ska kunna hjälpa hnm, men de verkar inte nå hnm. Han är som en mussla! Han har blivit erbjuden att träffa en kurator på ett sjukhus, pappan och skolan har möten jämt. De flesta i hans närhet tycker att han kunde vara trevligare. Hans farmor är väldigt bekymrad, men vad kan hon göra!? Han tycker att hon är skitjobbig, och bryr sig inte ett dugg om vad hon säger.

Vad är det med denna unge? Rop på hjälp, eller? Jag vet bara att jag står inte ut mycket längre. Snart tar jag mitt pick och pack och sticker. Vår personkemi är körd i botten, känslorna är ömsesidiga det vet jag.

Det har hänt mer saker, men jag orkar inte rabbla upp allt.
Kan tilllägga att han är otroligt slarvig, kan aldrig plocka bort efter sig. I hans rum måste man ha skor på sig, det är så äckligt där inne! Han bryr sig inte mycket om sina småsyskon, jag ser hur ledsna de blir. Han bara nonchalerar dem.

Ja, mycket gnäll blev det. Men det är skönt att få ventilera sig. Ni tycker säkert att jag är elak som inte tar hnm under mina vingar, men nej, jag orkar inte. Jag har försökt att ordna det här, men när man bara får skit tillbaka, då slutar man. Vi pratar knapp med varann längre...

Har ni några goda råd? Pappan kan behöva en spark dä bak oxå. Han är lite väl slapphänt tycker jag. Kanske han inte törs ta i med \"hårdhanskarna\". Jag menar inte så illa alltså, men ni kanske fattar ändå!? Man måste ju anstränga sig till max för att få ordning på barn som är så här. men sambon verkar inte orka... Jag vet inte!

[Mejasmatte]

Så här har jag haft det.Och jag gjorde så mycket fel att jag kan försöka stötta dig i detta.
Du gjorde helt rätt i att väcka honom.Sen anser jag nu med mitt bagage att dina åtaganden är slut.
Du har dina barn och dem är du vårdnadshavare inför.Det är så att den här pojken är inte ditt barn och då blir det en balansgång.Ansvar och befogenheter går inte ihop.
Det är så lätt att både känna och säga att nu är vi ihop och älskar varandra och då är vi en enda stor familj,man låtsas någonstans att det är ens biobarn.Det fungerar inte på alla barn.De behöver sina föräldrar och framförallt så behöver föräldrarna sina barn.
Du ska väcka honom och om han inte kommer hem från skolan så ska han vara hemma.Du stjäl energi från ditt eget föräldraskap om du helt plötsligt börjar späda ut det på en person till.En person som redan är trasig,som du inte känner och som innerst inne har dej som en föräldrafigutr utan mandat....
Om du inte fanns så skulle ju inte din man börja tidigt.Han får ju se till att vara hemma dessa kritiska stunder.Har man ett barn som har problem att komma till skolan kan det ta timmar i anspråk varje fm.Då får man jobba sedan.Kanske byta jobb.Din man måste ju nu ta i för att ändra sonens destruktiva leverne.
Det är svårt för en ny partner att förstå.Jag tyckte att jag går in som mamma så får vi massor av tid ihop.Det gick inte.Jag fick sköta vårt barn själv,eftersom han behövdes mer än klarade av för sina tjejer på 12 0ch 14.
Man kan inte räkna på föräldrars tid utan alla har rätt till den tid de behöver.Det blir i perioder jätteojämt.
För att vi skulle få något sånär bra familjeliv fick vi göra om allt och krascha vår ekonomi.Jag skötte minsta barnet som om fadern var typ okänd och han slet med sina tonåringar,skjutasade, var med i skolan, gick på möten etc....
Och vet du nu är det två friska kvinnor som lämnat polisregistret bakom sig.
Och jag tar åt mig hela äran,för mannen trodde att detta skulle reda sig av sig själv.Det gör det inte.
Jag är egentligen familjeterapeut till yrket men har nu börjat jobba på BUP bara för att just det här är ett så allvarligt och vanligt problem.

[vindur]

att om han inte kommer iväg så får han vara hemma...
Är på jobbet lite körigt...

[Mejasmatte]

att om han inte kommer iväg så får han vara hemma...
Är på jobbet lite körigt...

[och strunta sedan i honom]

Skicka en tydlig signal om att hans beteende begränsar engagemanget i honom. Ditt vårdnadsansvar omfattar dina egna barn inte styvsonen och på lång sikt bör han få ett boende utanför er bostad. Kanske kan mamman ta ett större ansvar. Inför gymnasiet kan han kanske flytta till ett internatfolkhögskola eller liknade.

[~Trixie~]

Jag förstår mer än väl att du flippar ut. Mycket av det du beskriver är typiskt tonårsbeteende, mina har bitar av det och då står jag ut för att det är min barn:). Det ska mycket tålamod till att klara av tonåringar det vill jag lova.

Det jag ställer mig lite frågande till är pappans engagemang. Om pojken inte går till skolan mm så måste ju pappan och mamman hålla krisråd! Något är allvarligt fel. Är han mobbad i skolan el mår han dåligt.

[Nopp]

Har inte haft tid att svara tidigare, har haft huset fullt med folk... Kalas och annat....
Men du har helt rätt i vad du skriver. Jag har bett pappan att se sig om efter ett annat jobb så han kan vara mer deltagande i familjen. Som det är nu så går han innan vi har vaknat, kommer hem när maten står på bordet. Praktiskt för honom, men knappast för mig.
Jag jobbar ivsserligen inte heltid som han gör, är hemma ganska mycket, men ändå. Jag ser till att ungar vaknar, äter frukost, kommer iväg till dagis/skola. Sen iväg till egna jobbet (på dagis! Suck!) Sen hem och handla på vägen, hämta två ungar på dagis och skola och hem och fixa middag. Barnen är hungriga, så jag gör mat rätt tidigt. Annars kan jag ju så klart vänta till pappan kommer hem så han kan laga mat, men då blir det väldigt sen middag! Då lagar jag hellre maten...
Men styvsonen, ja, vad gör man med hnm!? På mornarna kollar jag om han e uppe, är han det så sköter jag mitt. Men när klockan närmar sig 8 så måste jag i alla fall påminna om att det är dags att gå. Han har ingen koll på klockan! (undrar om han ens kan den!?)

Det blir mer och mer att jag inte bryr mig om hnm, struntar i vad han gör. Om det inte \"drabbar\" mig och resten av familjen. Eller vårt hem. Då säger jag till om han gör nåt galet. Men annars skiter jag i hnm.
Det känns tråkigt, vi har haft en bra relation när han var liten, men nu går det nog inte att reparera. Jag går och hoppas på att han ska flytta tillbaka till sin mamma... Drömma kan man ju! :)

Ja, detta blev lite svamligt. Men du ska ha tack för ditt svar. Jag ska ta ett allvarligt snack med min sambo/pappan.

Kram

[Nopp]

Jag tror att jag har gett rätt tydliga signaler om vad jag anser. Men han skiter i allt man säger, även vad sin pappa säger.
Tycker oxå att han kan gå på internatskola i gymnasiet, men det är 2 år dit. Och jag undrar om han över huvudtaget kommer in... Han skiter ju i skolan oxå! Vad ska jag med betyg till?? Kan man få höra från hnm... Suck!

Mamman, ja... Hon bor på andra sidan stan. Tar en timme att åka dit så ss drar sig för att åka. Det är ju så tråkigt! Men hon är inte så engagerad som man skulle önska. Pappan har försökt få med henne på möten och annat, men hon har aldrig tid. Hon har ett barn med en annan och är gravid igen, och ska ha i vår nån gång.

Tack för ditt svar, håller mig dig helt!

Kram

[Nopp]

Jo, tonåringar är inte lätta att ha med att göra! Det vet jag oxå. Har ju varit en själv oxå... :)
Men med denna gosse är det nåt mer som inte stämmer. Vad kan jag inte säga... Bara en känsla.

Pappan borde verkligen engagera sig mer, det håller jag med om. Men hur ska jag få fram det utan att anklaga hnm och få till ett bråk?? Han vet med sig att han är slapp tror jag, men han orkar/törs nog inte ta tag i de jobbiga bitarna! jag tycker att de borde gå till en familjerådgivning, han, sonen och mamman.

Mobbad är han inte, har massor med kompisar. Om det är bra kompisar kan jag inte svara på. Jag tror inte det. De verkar vara av samma sort....

Tack för ditt svar!