Skrivet: 2005-10-28, 08:39
#1
Snart skiter jag i det här! *trött*
Hej!
Det här är bara gnäll och klagan, så orkar ni inte läsa sånt, sluta nu.
jag står inte ut med sambons son, han går mig på nerverna. Han är 14 år och bor på heltid hos oss. Är hos sin mamma varannan helg, oftast mindre.
Han skiter i skolan, skiter i sitt rum, är otrevlig, nonchalant, oempatisk, kaxig m.m.....
Sambon börjar jobba 6.30 på morgonen så jag är ensam varje morgon. Vi har även två barn tillsammans som är 4&6 år. Då förväntar jag mig att ss ska kunna gå upp själv, göra frukost och ha koll på klockan och komma i tid till skolan. Tror ni att det är så?? NEJ!
I morse råkade jag vakna alldeles för sent, 7.40. Fick jättebråttom att väcka mina barn, det tar ju en stund att få i ordning små barn.... Jag gick och kollade om ss var uppe, men nej, han sov. Han börjar 8.15, har ca 5 min promenad till skolan. Jag väckte hnm så klart, och undrade varför han inte gått upp. Jag har ont i huvudet, sa han. Jaha, men man kan gå upp ändå. Be om en anvedon och äta frukost kanske!? Nä, han tar alla chanser att stanna hemma. Vi har lärt oss att se igenom hnm, man märker om han verkligen är sjuk. Jag vet att det låter hårt, men vi har lärt oss.
Nå, jag kom iväg med ungarna vid 8.15, då satt han och drack te i sitt rum framför tv:n.
Jag frågade om han visste vad klockan var, jo den är kvart över svarade han. Men ska du inte gå då kanske? Undrade jag.
Nä, få man till svar. Jag frågar om han inte bryr sig alls om skolan, och nej det gör han inte. Så nonchalant! Han kom i väg vid 8.45. (jag är hemma med UVI idag, därför var jag hemma igen efter jag lämnat mina barn)
Det finns massor att berätta om denna kille, men då skulle ni får läsa i flera timmar.
Kan ju säga att han har tre polisanmälningar på sig, har klottrat, druckit, rökt. Går i specialklass i skolan som ska kunna hjälpa hnm, men de verkar inte nå hnm. Han är som en mussla! Han har blivit erbjuden att träffa en kurator på ett sjukhus, pappan och skolan har möten jämt. De flesta i hans närhet tycker att han kunde vara trevligare. Hans farmor är väldigt bekymrad, men vad kan hon göra!? Han tycker att hon är skitjobbig, och bryr sig inte ett dugg om vad hon säger.
Vad är det med denna unge? Rop på hjälp, eller? Jag vet bara att jag står inte ut mycket längre. Snart tar jag mitt pick och pack och sticker. Vår personkemi är körd i botten, känslorna är ömsesidiga det vet jag.
Det har hänt mer saker, men jag orkar inte rabbla upp allt.
Kan tilllägga att han är otroligt slarvig, kan aldrig plocka bort efter sig. I hans rum måste man ha skor på sig, det är så äckligt där inne! Han bryr sig inte mycket om sina småsyskon, jag ser hur ledsna de blir. Han bara nonchalerar dem.
Ja, mycket gnäll blev det. Men det är skönt att få ventilera sig. Ni tycker säkert att jag är elak som inte tar hnm under mina vingar, men nej, jag orkar inte. Jag har försökt att ordna det här, men när man bara får skit tillbaka, då slutar man. Vi pratar knapp med varann längre...
Har ni några goda råd? Pappan kan behöva en spark dä bak oxå. Han är lite väl slapphänt tycker jag. Kanske han inte törs ta i med \"hårdhanskarna\". Jag menar inte så illa alltså, men ni kanske fattar ändå!? Man måste ju anstränga sig till max för att få ordning på barn som är så här. men sambon verkar inte orka... Jag vet inte!