Om en pappa som överger sina barn

[Chickie]

Jag undrar vad ni pappor säger om en pappa som tänker flytta 30 mil bort från sina barn. Han tror på fullt allvar att han ska kunna ha en bra och nära relation och ha dem hos sig varannan helg. Hur det ska gå till vet jag inte. Känner ett visst behov av att förstå hur man kan vilja detta överhuvudtaget och för att man \"inte trivs\" längre. Vi har haft växelvis boende under de 8 månader som gått sedan skilsmässan och det har funkat bra.

[SeaHawk]

att han flyttar 30 mil att han överger sina barn. Tycker att det är en lite konstig inställning att utgå ifrån. Om han nu vill flytta utav olika anledningar så är det juh bara att försöka göra det bästa av situationen. Jag kan nog säga att det kommer INTE funka med varannan helg, vi har själv 2 barn som bor en bra bit från sin pappa. Vi löste det på så vis att dom är hos honom en gång i månaden istället och då tar dom ledigt från skolan och åker upp typ torsdag och får på så vis MER kvalitets tid tillsammans. Vi försökte ibörjan att ha varannan helg, men barnen for jätte dåligt av det, så den lösningen vi fixade visar sej vara kanon. Se inte allt som problem, fixa det varteftersom istället och var noga med att BARNEN mår bra... Hoppas det löser sej.

[Chickie]

jag håller inte med dig. Jag är övertygad om att alla barn behöver och har rätt till att ha tillgång till båda sina föräldrar och att det ÄR ett problem att han väljer bort dem ur sitt vardagsliv! Klart de kommer att känna sig övergivna. De älskar sin pappa och jag tror tyvärr inte ett skit på \"kvalitetstid\". Det är vardagen som är det viktiga för realtionen. Jämför med en kärleksrelation på avstånd... Hur lätt är det? Jag skulle nog kunna ha en viss förståelse om han hade svårt att få jobb här eller liknande... men inte bara för att han \"inte trivs\". Tycker åtminstone han kan vänta tills de är lite större. Självklart kommer jag trots detta att försöka göra så att det blir så bra som möjligt för barnen men nu är jag bitter och ledsen det kan inte hjälpas.

[Ziggy]

Min exfru stog i begrepp att flytta ca 100 mil bort. Hon trodde också \"att det skulle funka\" att bibehålla en relation med sonen. Efter en tid kom hon dock på bättre tankar när hon insåg att hon inte ens skulle kunna träffa honom varannan helg. Och det är jag glad för för sonens skull, (vi har nu varannan vecka).

Men hur hon tänkte vetesjutton.....det har jag inte riktigt klurat ut än idag. Jag upplevde att hon var så inställd på en eventuellt flytt och allt annat hon sökte mde det så att alla \"negativa\" aspekter och dess konsekvenser gentemot relationen med sonen inte riktigt sjönk in. Det tog mååååååånga lååååånga samtal innan hon förstod det och ändrade sig.

[M©ckan]

Att svara så där direkt.

Frågan e ju vad för själv som finns för att han flyttar.


Skulle inte ens själv komma på tanken o flytta ifrån mina barn. Du får göra som mitt ex föreslog när hon tänkte byta stad.

Hon tyckte jag skulle lämna mitt liv o flytta med till samma stad för barnens skull :).

Ps hon flyttade aldrig ds.

[niklasl]

det är förjävligt tycker jag. Mitt ex ( en tjej) har flyttat 40 mil bort från sina 2 barn. Jag kan inte fatta hur man kan göra ngt sådant.

[Chickie]

Tack för ditt svar. Skälet till att han vill flytta är enligt honom själv att han \"inte trivs\" längre. Det är bara 8 månader sedan vi flyttade isär. Han har kommit med tre briljanta förslag:
1. Att vi tar varsin son!
2. Att de bor 1 vecka hos mig och en vecka hos honom dvs. går i 2 olika skolor \"det finns de som gör det\"... Jag har nu fått veta att det är olagligt - tack och lov för det.
3. Att jag flyttar med för att bo i närheten!!!
Vad jag ska göra vet jag inte. Måste ställa in mig på att det blir jag som får ta hand om barnen på egen hand och göra det så bra jag kan för dem. Tror inte jag kan påverka honom men ska naturligtvis göra försök att få honom att ändra sig eller iallafall skjuta upp det tills de är lite större.

[Chickie]

vilka argument var det som bet bäst enligt dig?
Jag har försökt ta reda på så mycket som möjligt, både om de känslomässiga konsekvenserna (som inte är så svåra att lista ut) och de praktiska + ekonomiska som nog tyvärr är de som biter bäst... Hans eget argument för att flytta är ju att han \"inte trivs\" och jag förstår ju inte hur man kan trivas utan sina barn!?

[Chickie]

verkligen. Fördjävligt. Hur har du klarat av det?

[Ziggy]

f: \"Hur hade du tänkt dig umgänget vid en eventuell flytt?\"
s: \"Jag kan väl ha Jr varannan helg\"
f: \"Tror du en treåring kan flyga till X varanna helg?\"
s: \"Nej, detförstås\"
f: \"Hur hade du då tänkt dig att umgänget varannan helg skulle fungera?\"
s: \"Jag kan ju åka hit istället\"
f: \"Kommer du att ha råd att åka hit 2 ggr/månad. Du kommer ju inte direkt att ha ett jobb omedelbart efter du eventuellt flyttat\"
s: \"Det får lösa sig på nåt sätt\"
f: \"VAR hade du tänkt att ni skulle bo här varannan helg\"
s: \"Vi får väl vara hos min mamma eller min syster\"
f: \"Både du och jag vet att Jr har precis lika stort behov av dig som av mig. Tror du verkligen att en helg varannan vecka med dig boendes hos mormor är tillräckligt för honom\"
s: \"Sånt får man väl se\"
f: \"Inser du att du riskerar att mer eller mindre \'försvinna\' ur hans liv om han är hos mig på heltid och du bara träffar honom några enstaka dagar under väldigt \'provosoriska\' former?\"
s: \"Jo, kanske det\"
f: \"Är det värt \'lämna\' även Jr bara för att du gått och blivit starlet-kär i någon som bor i ett annat land?\"
s: \"Nej, kanske inte\"


Ungefär så.......om och om igen.....och tillslut sjönk väl \"sanningen\" och konsekvenserna in för henne.

Ibland har jag kännt att det rent personligen hade varit bättre och \"enklare\" för mig om hon hade dragit och jag hade hat Jr på \"heltid\". Men för hans skull är jag extremt glad och tacksam att hon tänkte om.

[Chickie]

för jag känner lite så redan nu. Att det vore enklast för mig att säga att jag tar hand om dem och dra åt helvete... men samtidigt vill jag ju inte att de ska förlora honom mer än nödvändigt. Tack snälla du för att du svarade. Jag behöver det så oändligt mycket just nu, höra hur det varit för andra i den här svåra situationen. Känns som om jag ska bli galen...

[Ziggy]

.....löser sig på något sätt och att det blir det som totalt sett är bäst för barnen men som även fungerar för er som föräldrar.

Att \"för barnens skull\" kämpa med att få den andre föräldern att förstå och inte \"fasa ut\" ur barnens liv är bara rätt och riktigt. Det kan väl sägas ingå i \"ansvaret\" som förälder. Men förväxla det inte med att ta \"för stort\" ansvar......HAN är fortfarande den som är ansvarig för SINA val....även inför barnen. DITT ansvar är att se till att DU i alla lägen försöker vara en så \"bra förälder\" som möjligt för dina barn. Är du med på skillnaden?

Lycka till och en liten peppkram på vägen....

[Chickie]

att det är det bästa jag kan göra. Just nu är det bara så förtvivlat svårt. Han ringde igårkväll för att
säga att han bestämt sig för att flytta till sommaren och att det inte är något han vill diskutera vidare med mig. Tid för samarbetssamtal får vi stå i kö för och det dröjer minst 2 månader... Jag försökte med rena faktaargument, kostnader osv. men han vill inte prata om det utan \"ber\" mig hålla käften! Jag försöker hålla mig lugn men börjar gråta och säger att vi ju ändå måste samarbeta om barnen, att vi för deras skull måste undvika att det blir för mycket gräl. Han säger att vi får ta det på samarbetssamtalen. Det kanske är bäst så när vi nu inte kan prata alls. Förstår inte hur det kunde bli så här hemskt... Har inte sovit en blund i natt. Gråter. Barnen är hos honom och just nu vill jag bara ha hem dem! Allt känns hopplöst men Tack för ditt stöd.