Du skrev:
\"Du svarar inte på om styvsonen tillåts att handla exkluderande gentemot dig. Du konstaterar att situationen sällan uppstår eftersom ni har liten kontakt, men du svarar inte på om han faktiskt kan köra över dig pga att du inte är hans riktiga mamma (t ex). Men om du har det valet så bör naturligtvis också han ha det valet.\"
Så här funkr det hos oss: Jag förväntar mig att styvsonen lyssnar när jag pratar med honom, liksom han förväntar sig att jag lyssnar. Jag tar inte med migg styvsonen på resor jag och ev vår gemensamme son gör, om inte min sambo följer med. _Men_ det händer att styvsonen vill gå på bio/ha myskväll/gå till simhallen med sin pappa. Detta är helt ok för mig. Han vill göra saker utan mig, precis som det är viktigt för mig att kunna göra saker utan honom. En gång i veckan åker min sambo till staden där styvsonen bor och umgås med honom, ofta hittar de på något - som att gå och bada. Bör jag alltså av rättviseskäl hävda att vår gemensamme son också får följa med? Jag tycker att det är viktigt att min sambo och hans äldsta barn har lite egen tid.
Vi pratar med barnen om att de får göra olika saker med sina respektive mammor. Däremot gör min sambo barnens pappa aldrig några större aktiviteter utan att båda barnen kan följa med.
Livet är inte alltid rättvist. Den dagen min mormor går bort kommer vår gemensamme son att ärva en närmare sjusiffrig summa. Styvsonen ingenting. Man kan inte sudda ut sin historia och identitet.
Eftersom det låter som du återskapat en \"kärnfamilj\", så undrar jag om det är okej för dig att dina barn kallar styvföräldrarna för mamma och pappa. De lever ju och uppför sig som en mamma och pappa?
1
Eva E - flyttar upp Du skrev:
\"Du svarar inte på om styvsonen tillåts att handla exkluderande gentemot dig. Du konstaterar att situationen sällan uppstår eftersom ni har liten kontakt, men du svarar inte på om han faktiskt kan köra över dig pga att du inte är hans riktiga mamma (t ex). Men om du har det valet så bör naturligtvis också han ha det valet.\"
Så här funkr det hos oss: Jag förväntar mig att styvsonen lyssnar när jag pratar med honom, liksom han förväntar sig att jag lyssnar. Jag tar inte med migg styvsonen på resor jag och ev vår gemensamme son gör, om inte min sambo följer med. _Men_ det händer att styvsonen vill gå på bio/ha myskväll/gå till simhallen med sin pappa. Detta är helt ok för mig. Han vill göra saker utan mig, precis som det är viktigt för mig att kunna göra saker utan honom. En gång i veckan åker min sambo till staden där styvsonen bor och umgås med honom, ofta hittar de på något - som att gå och bada. Bör jag alltså av rättviseskäl hävda att vår gemensamme son också får följa med? Jag tycker att det är viktigt att min sambo och hans äldsta barn har lite egen tid.
Vi pratar med barnen om att de får göra olika saker med sina respektive mammor. Däremot gör min sambo barnens pappa aldrig några större aktiviteter utan att båda barnen kan följa med.
Livet är inte alltid rättvist. Den dagen min mormor går bort kommer vår gemensamme son att ärva en närmare sjusiffrig summa. Styvsonen ingenting. Man kan inte sudda ut sin historia och identitet.
Eftersom det låter som du återskapat en \"kärnfamilj\", så undrar jag om det är okej för dig att dina barn kallar styvföräldrarna för mamma och pappa. De lever ju och uppför sig som en mamma och pappa?
...så är problemet att DU inte lyssnar när han talar. Styvsonen säger att han är avundsjuk på alla resor till Stockholm som lillebror får göra och alla roliga saker som lillebror får göra och din respons är \"och?\". Vore jag i hans skor skulle jag kunna möta dig på samma sätt när du sa något som du ville att jag skulle lyssna på: \"Och?\". Och sen skulle jag göra precis som jag ville ändå, oavsett dina önskemål.
Om du sa till mig att historia och identitet inte går att sudda ut skulle jag kunna svara dig: \"Just precis, historia och identitet går inte att sudda ur och du är INTE min bioförälder och jag behöver INTE lyssna på dig.\" It works two ways...
En styvfamilj handlar ju om att behandla varann med respekt TROTS att man har olika biologiskt ursprung. Men om du väljer att slå dövörat till ibland pga att styvsonen har ett annat biologiskt ursprung än du så kan ju han välja att göra detsamma. Det är bara det jag försöker säga.
Att arvet fördelas som det gör är ju inget du styr över. Men att ta med båda pojkarna till dina föräldrar styr du ju i högsta grad över...
Jag har inte återskapat en kärnfamilj för det går inte. Men _den tid_ som mina barn bor hos mig och sambon (varannan vecka) så är de fullvärdiga medlemmar i vår familj och räknas i varje sammanhang och ställs inte utanför på något sätt. Sambon fungerar som en vuxen i familjen på precis samma villkor som jag. De kan lika gärna tjata på honom att gå och bowla som de kan tjata på mig :-). Om han skulle säga \"Gå och tjata på mamma, jag är inte eran bioförälder så ingen kan ställa några såna krav på MIG\" skulle vi inte vara sambos många minuter. Då skulle jag inte ingripa om barnen sa \"Jag skiter i vad du säger, för du är inte min bioförälder så du kan inte ställa några krav på mig!\".
Nu får varken styvförälder eller styvbarn definiera bort några krav på sig med hänvisning till _biologin_. Biologin är skitsamma hos oss, alla lever på samma villkor oavsett biologi.
2
Som jag ser det... ...så är problemet att DU inte lyssnar när han talar. Styvsonen säger att han är avundsjuk på alla resor till Stockholm som lillebror får göra och alla roliga saker som lillebror får göra och din respons är \"och?\". Vore jag i hans skor skulle jag kunna möta dig på samma sätt när du sa något som du ville att jag skulle lyssna på: \"Och?\". Och sen skulle jag göra precis som jag ville ändå, oavsett dina önskemål.
Om du sa till mig att historia och identitet inte går att sudda ut skulle jag kunna svara dig: \"Just precis, historia och identitet går inte att sudda ur och du är INTE min bioförälder och jag behöver INTE lyssna på dig.\" It works two ways...
En styvfamilj handlar ju om att behandla varann med respekt TROTS att man har olika biologiskt ursprung. Men om du väljer att slå dövörat till ibland pga att styvsonen har ett annat biologiskt ursprung än du så kan ju han välja att göra detsamma. Det är bara det jag försöker säga.
Att arvet fördelas som det gör är ju inget du styr över. Men att ta med båda pojkarna till dina föräldrar styr du ju i högsta grad över...
Jag har inte återskapat en kärnfamilj för det går inte. Men _den tid_ som mina barn bor hos mig och sambon (varannan vecka) så är de fullvärdiga medlemmar i vår familj och räknas i varje sammanhang och ställs inte utanför på något sätt. Sambon fungerar som en vuxen i familjen på precis samma villkor som jag. De kan lika gärna tjata på honom att gå och bowla som de kan tjata på mig :-). Om han skulle säga \"Gå och tjata på mamma, jag är inte eran bioförälder så ingen kan ställa några såna krav på MIG\" skulle vi inte vara sambos många minuter. Då skulle jag inte ingripa om barnen sa \"Jag skiter i vad du säger, för du är inte min bioförälder så du kan inte ställa några krav på mig!\".
Nu får varken styvförälder eller styvbarn definiera bort några krav på sig med hänvisning till _biologin_. Biologin är skitsamma hos oss, alla lever på samma villkor oavsett biologi.
Annisen skrev något mycket träffande, jag tror också att du försöker återskapa en kärnfamilj i din pusselfamilj. Det kan gå för ni är inte så pussliga att ni har egna barnaskaror på båda sidorna, du har liksom fritt spelrum att arrangera för dina barn enbart.
Du skrev också något träffande, biologin.
Den går inte att radera ut när det kommer till mor- och farföräldrar eller den andra föräldern heller. För dessa människor ÄR olika och kan inte bli lika som den andra partnerns barns är.
Hur vi gör med bowling i min familj är en sak, men hur far och morföräldrar gör med sin släkt och sina barnbarn en helt annan.
3
Nu närmar sig kärnan Annisen skrev något mycket träffande, jag tror också att du försöker återskapa en kärnfamilj i din pusselfamilj. Det kan gå för ni är inte så pussliga att ni har egna barnaskaror på båda sidorna, du har liksom fritt spelrum att arrangera för dina barn enbart.
Du skrev också något träffande, biologin.
Den går inte att radera ut när det kommer till mor- och farföräldrar eller den andra föräldern heller. För dessa människor ÄR olika och kan inte bli lika som den andra partnerns barns är.
Hur vi gör med bowling i min familj är en sak, men hur far och morföräldrar gör med sin släkt och sina barnbarn en helt annan.
Även om vi inte har några barn från min sambos sida att ta hänsyn till så har barnen en biopappa som inte skulle uppskatta att bli skjuten åt sidan, så någon fullständig kärnfamilj _kan_ vi inte återskapa även om vi vill.
Jag tycker att det är väldigt enkelt: När man ska bo tillsammans under ett tak får man bestämma sig för om man är ett kollektiv eller om man är en familj. I ett kollektiv bor man under samma tak, delar kostnader och liknande men har i övrigt inga speciella krav på varann. I en familj delar man så mycket mer. En familj byggs inte upp av de biologiska banden utan av inställningen från alla parter.
4
Familj eller kollektiv? Även om vi inte har några barn från min sambos sida att ta hänsyn till så har barnen en biopappa som inte skulle uppskatta att bli skjuten åt sidan, så någon fullständig kärnfamilj _kan_ vi inte återskapa även om vi vill.
Jag tycker att det är väldigt enkelt: När man ska bo tillsammans under ett tak får man bestämma sig för om man är ett kollektiv eller om man är en familj. I ett kollektiv bor man under samma tak, delar kostnader och liknande men har i övrigt inga speciella krav på varann. I en familj delar man så mycket mer. En familj byggs inte upp av de biologiska banden utan av inställningen från alla parter.
Men varför ska det bara vara rättvist åt ett håll?
Den gemensamme sonen är hemskt avundsjuk på att storebror har 5 syskon och han själv bara ett. Borde vi skaffa några barn till, så att lillebror slipper vara avundsjuk?
Lillebror vill gärna följa med pappa när han åker och hälsar på storebror och de går och badar. Ska han få det? Och därmed aldrig ge sambons stora pojke chansen att umgås på egen hand med pappa.
Här händer det relativt ofta att jag åker iväg själv. Ska jag sluta med det, eftersom min son blir ledsen när jag åker (snabbt övergående)?
Ska jag bli tvungen att ge upp kontakten med mina föräldrar och sonen med sina morföräldrar, för att styvsonen inte ska bli avundsjuk? För mig är det ett andningshål att veta att jag varannan månad kan komma iväg med sonen upp till mina föräldrar. Jag får mycket egen tid, vilket jag aldrig har annars. Jag kan umgås med mina vänner, medan sonen har roligt med mormor och morfar. Mina föräldrar har ingen sstörre lust att bli pådyvlade fler barn att ta hand om.
Arbetsmarkanden ser ut som den gör och vi har så gott vi kunnat pusslat med våra scheman för att styvsonen ska kunna komma på samma sätt som när vi pluggade. Jag tycker att det är viktigt att min sambo och ss har en god relation så jag gör vad jag kan med mitt schema för att det ska funka. Det innebär att jag inte har en enda kväll i veckan, då jag skulle kunna hitta på något. Därför att antingen jobbar jag eller så jobbar min sambo på kvällen. Vi har löst tillvaron så gott vi har kunnat. Och som tillägg, så är vi aldrig bortresta när styvsonen är här. Utan jag och min lill-kille åker när ss ändå är hos sin mamma. Det skulle kännas mycket märkligt att ha med mig ett barn, som jag knappt träffar (omkring 10 timmar i månaden) på en resa, utan att hans pappa skulle följa med.
5
Men varför ska det bara vara rättvist åt ett håll? Den gemensamme sonen är hemskt avundsjuk på att storebror har 5 syskon och han själv bara ett. Borde vi skaffa några barn till, så att lillebror slipper vara avundsjuk?
Lillebror vill gärna följa med pappa när han åker och hälsar på storebror och de går och badar. Ska han få det? Och därmed aldrig ge sambons stora pojke chansen att umgås på egen hand med pappa.
Här händer det relativt ofta att jag åker iväg själv. Ska jag sluta med det, eftersom min son blir ledsen när jag åker (snabbt övergående)?
Ska jag bli tvungen att ge upp kontakten med mina föräldrar och sonen med sina morföräldrar, för att styvsonen inte ska bli avundsjuk? För mig är det ett andningshål att veta att jag varannan månad kan komma iväg med sonen upp till mina föräldrar. Jag får mycket egen tid, vilket jag aldrig har annars. Jag kan umgås med mina vänner, medan sonen har roligt med mormor och morfar. Mina föräldrar har ingen sstörre lust att bli pådyvlade fler barn att ta hand om.
Arbetsmarkanden ser ut som den gör och vi har så gott vi kunnat pusslat med våra scheman för att styvsonen ska kunna komma på samma sätt som när vi pluggade. Jag tycker att det är viktigt att min sambo och ss har en god relation så jag gör vad jag kan med mitt schema för att det ska funka. Det innebär att jag inte har en enda kväll i veckan, då jag skulle kunna hitta på något. Därför att antingen jobbar jag eller så jobbar min sambo på kvällen. Vi har löst tillvaron så gott vi har kunnat. Och som tillägg, så är vi aldrig bortresta när styvsonen är här. Utan jag och min lill-kille åker när ss ändå är hos sin mamma. Det skulle kännas mycket märkligt att ha med mig ett barn, som jag knappt träffar (omkring 10 timmar i månaden) på en resa, utan att hans pappa skulle följa med.
som att det bara finns ett enda rätt sätt att vara familj på, och det är det sättet som du har definierat. Då TAR man med alla barn på resan om de blir avundsjuka helt enkelt. Annars ÄR man ingen riktig familj.
Har det aldrig slagit dig att även i kärnfamiljer så har man olika sätt att relatera till varandra och umgås och vara. Det är inte bara ett av de sätten som är rätt.
Det känns lite knepigt att hur man hanterar en situation leder till slutsatsen att man väljer att leva som ett kollektiv istället för familj. Är verkligen din värld så svart och vit som sättet du debatterar på, eller blir du så upptagen av att vinna poänger i diskussionen att du glömmer av att nyansera?
6
Men det låter på dig som att det bara finns ett enda rätt sätt att vara familj på, och det är det sättet som du har definierat. Då TAR man med alla barn på resan om de blir avundsjuka helt enkelt. Annars ÄR man ingen riktig familj.
Har det aldrig slagit dig att även i kärnfamiljer så har man olika sätt att relatera till varandra och umgås och vara. Det är inte bara ett av de sätten som är rätt.
Det känns lite knepigt att hur man hanterar en situation leder till slutsatsen att man väljer att leva som ett kollektiv istället för familj. Är verkligen din värld så svart och vit som sättet du debatterar på, eller blir du så upptagen av att vinna poänger i diskussionen att du glömmer av att nyansera?
...att det är skillnad mellan ett kollektiv och en familj? Det är inte JAG som definierat en sån skillnad - det FINNS en skillnad eftersom det är två olika företeelser - och sen får man klassa in den ena samboendeformen under den en rubriken eller den andra.
Några kompisar som bor ihop - tja, de delar gemensamma kostnader men har inte krav på varann i övrigt=kollektiv.
En kille o tjej älskar varann o delar ekonomi o kräver att de ska vara trogna o dela allt annat=familj.
Det som folk har redogjort för här är i mycket en kollektiv boendeform - man delar ekonomi och trivs ihop - men i övrigt kan man inte ställa krav på varann. Man kan lämna folk i \"familjen\" utanför när man själv hälsar på _sin riktiga familj_. Jamen, det ÄR ju ett kollektiv!!
Det blir inte en familj för att man kallar sig en familj, det blir en familj när man har anammat _ett beteende_ som en familj har. Jag kan inte säga till någon som ingår i min familj att \"Nej, nu får du stanna hemma för jag ska hälsa på _min riktiga familj_\". Jag kan inte förstå hur man kan vara en familj om man kan säga så.
7
Men håller du inte med om... ...att det är skillnad mellan ett kollektiv och en familj? Det är inte JAG som definierat en sån skillnad - det FINNS en skillnad eftersom det är två olika företeelser - och sen får man klassa in den ena samboendeformen under den en rubriken eller den andra.
Några kompisar som bor ihop - tja, de delar gemensamma kostnader men har inte krav på varann i övrigt=kollektiv.
En kille o tjej älskar varann o delar ekonomi o kräver att de ska vara trogna o dela allt annat=familj.
Det som folk har redogjort för här är i mycket en kollektiv boendeform - man delar ekonomi och trivs ihop - men i övrigt kan man inte ställa krav på varann. Man kan lämna folk i \"familjen\" utanför när man själv hälsar på _sin riktiga familj_. Jamen, det ÄR ju ett kollektiv!!
Det blir inte en familj för att man kallar sig en familj, det blir en familj när man har anammat _ett beteende_ som en familj har. Jag kan inte säga till någon som ingår i min familj att \"Nej, nu får du stanna hemma för jag ska hälsa på _min riktiga familj_\". Jag kan inte förstå hur man kan vara en familj om man kan säga så.
...inte vad du menar. Min dotter är avundsjuk på sina kompisar som har småsyskon. Innebär det att jag måste skaffa en bebis för att det inte ska vara orättvist för min dotter? NEJ!!
Din son lever inte i en familj där hans syskon har förmåner som inte han har. Att hans styvbror har syskon är inget som din son ser varenda dag, som han har mitt framför näsan. Han har _inblick_ i sin styvbrors liv hos pappan ungefär som min dotter har inblick i sina kompisars liv = från utsidan.
Det är SKILLNAD (hävdar jag) när man _inom den familj som bor ihop_ har olika villkor för barnen. Att en kompis får en hund (=något dottern har inblick i) är alltså inte lika hemskt som att brorsan ensam får en hund (=någon hon bor ihop med). Det senare river mer därför att då finns det också en komponent av bortväljande/förbiseende/nonchalans av _just henne_.
8
Jag förstår öht... ...inte vad du menar. Min dotter är avundsjuk på sina kompisar som har småsyskon. Innebär det att jag måste skaffa en bebis för att det inte ska vara orättvist för min dotter? NEJ!!
Din son lever inte i en familj där hans syskon har förmåner som inte han har. Att hans styvbror har syskon är inget som din son ser varenda dag, som han har mitt framför näsan. Han har _inblick_ i sin styvbrors liv hos pappan ungefär som min dotter har inblick i sina kompisars liv = från utsidan.
Det är SKILLNAD (hävdar jag) när man _inom den familj som bor ihop_ har olika villkor för barnen. Att en kompis får en hund (=något dottern har inblick i) är alltså inte lika hemskt som att brorsan ensam får en hund (=någon hon bor ihop med). Det senare river mer därför att då finns det också en komponent av bortväljande/förbiseende/nonchalans av _just henne_.
har flera familjer och i en styvfamilj så har man ju i regel olika släkter som man sedan tidigare har relationer med.
Det är som mängdlära. Ett antal cirklar som skär varandra på olika sätt och skapar delmängder. För mig är min familj i vardagen och i hjärtat jag och min dotter, sambon och hans tre barn. Dock är jag och min dotter helt klart en tajtare del av den familjen eftersom jag vid en (helt hypotetisk!) separation inte skulle ha någon vardag alls med bonusbarnen och inte ens ha någon rätt att få träffa dem. Det är inget jag låter styra min vardag men ett faktum.
Utöver vår familjeenhet så har jag familj i mina föräldrar och min syster. Min sambo har familj i sina föräldrar och sin syster. Min dotter har familj med sin pappa. Ska han då förväntas uppta hennes bonussyskon som en del av sin familj (om nu mina föräldrar förväntas göra det), eller räcker det med att han accepterar och respekterar att de är en del av HENNES familj. Måste hela mängden av släkt vara gemensam för alla i familjen?
Jag tycker inte det. Du verkar tycka att om inte hela släkten och man själv alltid bara ser till den nya familjen (dvs inklusive styvbarnen) så är man inte över huvud taget en familj utan ett kollektiv. Jag kan inte hålla med om det.
För oss är det jätteviktigt att vi som bor i vårt hus känner oss som en familj och agerar som en familj. Vi gör mycket för att det ska vara så. Men det hindrar inte att tex nästa helg så åker jag och min dotter till mina föräldrar och sambon och hans barn till hans föräldrar. Vi prioriterar hellre så än att hela familjen gemensamt ska åka till hans föräldrar en helg och till mina en annan helg. Då har vi plötsligt diskvalificerat oss som familj, eller?
Att man tycker att det är ok att göra saker med delar av familjen (baserat på släktband, inte biologi) betyder inte att man inte tar någon hänsyn till varandra och bara har ekonomiska band. Måste allt verkligen vara så svart och vitt, jag kan verkligen inte tro att du ser världen så?
Och när jag och min dotter åker till mormor och morfar så säger vi verkligen inte att vi ska åka till vår RIKTIGA familj. Vår riktiga familj är den vi lever med. Men jag har en mamma och en pappa som vi träffar ibland, och de har inget släktband med min mans barn.
SOm parantes kan jag iofs nämna att de uppskattar hans barn och har tex med sig presenter till alla när de kommer och hälsar på, eftersom de då träffar alla barnen. På samma sätt gör min sambos föräldrar. Däremot om vi är på besök hos respektive mor/farföräldrar så är det självklart för oss att de kan ge saker till barnen utan att även behöva kompensera styvbarnet som de inte träffar då. Och konstigt nog verkar det vara självklart även för våra barn...
9
Jag anser att man har flera familjer och i en styvfamilj så har man ju i regel olika släkter som man sedan tidigare har relationer med.
Det är som mängdlära. Ett antal cirklar som skär varandra på olika sätt och skapar delmängder. För mig är min familj i vardagen och i hjärtat jag och min dotter, sambon och hans tre barn. Dock är jag och min dotter helt klart en tajtare del av den familjen eftersom jag vid en (helt hypotetisk!) separation inte skulle ha någon vardag alls med bonusbarnen och inte ens ha någon rätt att få träffa dem. Det är inget jag låter styra min vardag men ett faktum.
Utöver vår familjeenhet så har jag familj i mina föräldrar och min syster. Min sambo har familj i sina föräldrar och sin syster. Min dotter har familj med sin pappa. Ska han då förväntas uppta hennes bonussyskon som en del av sin familj (om nu mina föräldrar förväntas göra det), eller räcker det med att han accepterar och respekterar att de är en del av HENNES familj. Måste hela mängden av släkt vara gemensam för alla i familjen?
Jag tycker inte det. Du verkar tycka att om inte hela släkten och man själv alltid bara ser till den nya familjen (dvs inklusive styvbarnen) så är man inte över huvud taget en familj utan ett kollektiv. Jag kan inte hålla med om det.
För oss är det jätteviktigt att vi som bor i vårt hus känner oss som en familj och agerar som en familj. Vi gör mycket för att det ska vara så. Men det hindrar inte att tex nästa helg så åker jag och min dotter till mina föräldrar och sambon och hans barn till hans föräldrar. Vi prioriterar hellre så än att hela familjen gemensamt ska åka till hans föräldrar en helg och till mina en annan helg. Då har vi plötsligt diskvalificerat oss som familj, eller?
Att man tycker att det är ok att göra saker med delar av familjen (baserat på släktband, inte biologi) betyder inte att man inte tar någon hänsyn till varandra och bara har ekonomiska band. Måste allt verkligen vara så svart och vitt, jag kan verkligen inte tro att du ser världen så?
Och när jag och min dotter åker till mormor och morfar så säger vi verkligen inte att vi ska åka till vår RIKTIGA familj. Vår riktiga familj är den vi lever med. Men jag har en mamma och en pappa som vi träffar ibland, och de har inget släktband med min mans barn.
SOm parantes kan jag iofs nämna att de uppskattar hans barn och har tex med sig presenter till alla när de kommer och hälsar på, eftersom de då träffar alla barnen. På samma sätt gör min sambos föräldrar. Däremot om vi är på besök hos respektive mor/farföräldrar så är det självklart för oss att de kan ge saker till barnen utan att även behöva kompensera styvbarnet som de inte träffar då. Och konstigt nog verkar det vara självklart även för våra barn...
ALltså här håller jag fullständigt med dig. Att något av barnen i det gemensamma hemmet skulle få något sådant utan att de andra kompenseras är för mig helt otänkbart. På samma sätt skulle ju tex inte mina föräldrar komma hem till oss och ge min dotter en massa fina presenter och låta de andra barnen titta på.
DÄREMOT anser jag att det är något annat om mina föräldrar tex skulle bjuda med mig och dottern på en weekend i Köpenhamn eller något i den stilen, eftersom det inte är något som sker i hemmet på samma sätt och eftersom jag inte kan förvänta mig att mina föräldrar på samma sätt som jag ska ta till sig min sambos barn. Jag lever med barnen halva tiden och det tar ändå tid att verkligen lära känna varandra och få en djup relation. Mina föräldrar träffar barnen någon gång då och då, och kommer aldrig få samma relation till dem som till min dotter (som tex kan vara hos dem ensam utan mig i några dagar, helt naturligt eftersom hon är deras barnbarn).
10
Aha ALltså här håller jag fullständigt med dig. Att något av barnen i det gemensamma hemmet skulle få något sådant utan att de andra kompenseras är för mig helt otänkbart. På samma sätt skulle ju tex inte mina föräldrar komma hem till oss och ge min dotter en massa fina presenter och låta de andra barnen titta på.
DÄREMOT anser jag att det är något annat om mina föräldrar tex skulle bjuda med mig och dottern på en weekend i Köpenhamn eller något i den stilen, eftersom det inte är något som sker i hemmet på samma sätt och eftersom jag inte kan förvänta mig att mina föräldrar på samma sätt som jag ska ta till sig min sambos barn. Jag lever med barnen halva tiden och det tar ändå tid att verkligen lära känna varandra och få en djup relation. Mina föräldrar träffar barnen någon gång då och då, och kommer aldrig få samma relation till dem som till min dotter (som tex kan vara hos dem ensam utan mig i några dagar, helt naturligt eftersom hon är deras barnbarn).
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
