Jag är så himla ledsen. Fast egentligen så får jag väl inte säga så, jag ska ju vara så stark.
Jag är ensam med min dotter, hennes pappa är gift med en annan kvinna som inte känner till att han har ett barn. Men det är inte alls det som det här inlägget rör och snälla häng inte upp er på det.
Jag och MIn dotter har just flyttat från vårt kära Stockholm där jag är uppvuxen, där jag känner varje kvarter, vet vart man ska fika och vet vilka mina vänner är och har släktingar (och dotterns pappa) som kan ställa upp en liten stund i alla fall med lite avlastning till en mindre stad enkom för att jag inte fick flytta min studieplats till sthlms univ. Här känner jag i princip ingen och för första gången upplever jag det där som jag har hört från så många \"kärnfamiljer\". Att den ena föräldern är ledsen för någon som har med barnet att göra och kan få stöd av den andre. Jag som är ensam kan itne få stöd av någon.
Min dotter har fått dagisplats efter att jag tjatat och kämpat i någon månads tid. Vi har fått ett placeringsdatum som passar perfekt med inskolning och allt till när min termin börjar... men... jag vill inte att hon ska börja på dagis. Jag har kämpat o planerat så hårt för att hon ska börja att jag glömt känna efter om jag verkligen vill att helt främmande personer ska ta hand om henne -hon är ju så liten, bara ett år. Jag har föräldradagar som i alla fall skulle räcka till i maj, men jag kan inte välja att ta ut dem. Terminen vid det här universitetet startar bara en gång om året och det är nu. Hade jag fått överflyttning till sthlms univ hade jag kunnat vara hemma till i maj, men det fick jag inte. För första gången sedan min dotter föddes önskar jag hett o innerligt att jag itne var ensam med henne. Att hennes pappa kunde vara hemma med henne till i maj, sedan skulle vi kunnat lösa sommaren med semester/extra jobb o mormor o morfar... Jag vill itne lämna henne till en förskola. Jag vill vara med henne. Vill itne vill inte vill inte lämna henne!
Finns det någon annan som känner så här eller känt?
Jag kommer ju att bita i hop, lämna henne där och försöka göra dagarna så minimalt korta som jag bara kan. Men... om vi bara varit två hade hon inte behövt börja som så liten.
1
dagisångest Jag är så himla ledsen. Fast egentligen så får jag väl inte säga så, jag ska ju vara så stark.
Jag är ensam med min dotter, hennes pappa är gift med en annan kvinna som inte känner till att han har ett barn. Men det är inte alls det som det här inlägget rör och snälla häng inte upp er på det.
Jag och MIn dotter har just flyttat från vårt kära Stockholm där jag är uppvuxen, där jag känner varje kvarter, vet vart man ska fika och vet vilka mina vänner är och har släktingar (och dotterns pappa) som kan ställa upp en liten stund i alla fall med lite avlastning till en mindre stad enkom för att jag inte fick flytta min studieplats till sthlms univ. Här känner jag i princip ingen och för första gången upplever jag det där som jag har hört från så många \"kärnfamiljer\". Att den ena föräldern är ledsen för någon som har med barnet att göra och kan få stöd av den andre. Jag som är ensam kan itne få stöd av någon.
Min dotter har fått dagisplats efter att jag tjatat och kämpat i någon månads tid. Vi har fått ett placeringsdatum som passar perfekt med inskolning och allt till när min termin börjar... men... jag vill inte att hon ska börja på dagis. Jag har kämpat o planerat så hårt för att hon ska börja att jag glömt känna efter om jag verkligen vill att helt främmande personer ska ta hand om henne -hon är ju så liten, bara ett år. Jag har föräldradagar som i alla fall skulle räcka till i maj, men jag kan inte välja att ta ut dem. Terminen vid det här universitetet startar bara en gång om året och det är nu. Hade jag fått överflyttning till sthlms univ hade jag kunnat vara hemma till i maj, men det fick jag inte. För första gången sedan min dotter föddes önskar jag hett o innerligt att jag itne var ensam med henne. Att hennes pappa kunde vara hemma med henne till i maj, sedan skulle vi kunnat lösa sommaren med semester/extra jobb o mormor o morfar... Jag vill itne lämna henne till en förskola. Jag vill vara med henne. Vill itne vill inte vill inte lämna henne!
Finns det någon annan som känner så här eller känt?
Jag kommer ju att bita i hop, lämna henne där och försöka göra dagarna så minimalt korta som jag bara kan. Men... om vi bara varit två hade hon inte behövt börja som så liten.
jag tror alla föräldrar känner ångest och tycker det är jobbigt att lämna sina barn till dagis., speciellt första barnet. båda mina barn har börjat på dagis vid 1 års ålder och det har gått jättebra. Jag har skött lämningar7hämtningar själv i 6 år nu och det är jobbigt men funkar ju när man inte har nåt annat val. Du kommer plugga vilket är en fördel, det gör dig mer flexibel och ger dig möjlighet att hämta din dotter tidigare ibland om du verköigen är självdisiplinerad. Hellre plugga än jobba när man har ett så litet barn, det är min erfarenhet. Förhppningsvis lär du känna nadra föräldrar snart och kanske kan finna stöd hos en annan ensm mamma. Jag själv tyckte det var asjobbigt att lämna mina barn och jag förstår att du tycker det ärr jobbigt. Men det går över, vi har fantastsika förskolor här i sverige, underbara personal och förhoppningsvis hamnar din dotter på en av dom. Hoppas allt löser sig för er:)
2
försöker svara... jag tror alla föräldrar känner ångest och tycker det är jobbigt att lämna sina barn till dagis., speciellt första barnet. båda mina barn har börjat på dagis vid 1 års ålder och det har gått jättebra. Jag har skött lämningar7hämtningar själv i 6 år nu och det är jobbigt men funkar ju när man inte har nåt annat val. Du kommer plugga vilket är en fördel, det gör dig mer flexibel och ger dig möjlighet att hämta din dotter tidigare ibland om du verköigen är självdisiplinerad. Hellre plugga än jobba när man har ett så litet barn, det är min erfarenhet. Förhppningsvis lär du känna nadra föräldrar snart och kanske kan finna stöd hos en annan ensm mamma. Jag själv tyckte det var asjobbigt att lämna mina barn och jag förstår att du tycker det ärr jobbigt. Men det går över, vi har fantastsika förskolor här i sverige, underbara personal och förhoppningsvis hamnar din dotter på en av dom. Hoppas allt löser sig för er:)
precis som du! Ett år är så tidigt. Jag har hört att barn inte ska börja innan dom är tre år för att inte störa anknytning och trygghet. Sånt som gör att de blir trygga individer i livet. Som ensamförälder tror jag det är extra känsligt eftersom barnen redan har förlorat något. Sitter i samma sits som du och mår inte bra av tanken. Känns fel i hela kroppen. Det var kanske ingen hjälp till dig, men du är inte ensam.
3
Jag känner precis som du! Ett år är så tidigt. Jag har hört att barn inte ska börja innan dom är tre år för att inte störa anknytning och trygghet. Sånt som gör att de blir trygga individer i livet. Som ensamförälder tror jag det är extra känsligt eftersom barnen redan har förlorat något. Sitter i samma sits som du och mår inte bra av tanken. Känns fel i hela kroppen. Det var kanske ingen hjälp till dig, men du är inte ensam.
pga att jag kände exakt som dej. Jag såg till att bli sjukskriven (påhittad åkomma) för att slippa ha h*n på dagis. Det var jag under många år, fel eller rätt fick iaf ha min älskling hemma.
4
Idag annonym pga att jag kände exakt som dej. Jag såg till att bli sjukskriven (påhittad åkomma) för att slippa ha h*n på dagis. Det var jag under många år, fel eller rätt fick iaf ha min älskling hemma.
jag kände likadant när min tjej var 1 och skulle börja. Vi var inte redo för det. Varken jag eller hon. Men men, jag hade inga dagar kvar, så vi hade inget val. Efter inskolningen, som var fruktansvärd, så har det varit kanon. Hon älskar dagis och vill aldrig gå hem.
Det har varit tufft, och jag längtar halvt ihjäl mig på dagarna. Men det funkar. Hon trivs och har det jättebra.
Hoppas att det går bra för er med.
Kram
5
Jaa jag kände likadant när min tjej var 1 och skulle börja. Vi var inte redo för det. Varken jag eller hon. Men men, jag hade inga dagar kvar, så vi hade inget val. Efter inskolningen, som var fruktansvärd, så har det varit kanon. Hon älskar dagis och vill aldrig gå hem.
Det har varit tufft, och jag längtar halvt ihjäl mig på dagarna. Men det funkar. Hon trivs och har det jättebra.
Hoppas att det går bra för er med.
Kram
Jag tyckte också att det var hemskt, min son var visserligen 1,5 år, men jag ville inte lämna honom. Jag tror att man som ensamstående har ännu svårare eftersom man oftast inte är van att lämna sitt barn öht. Är man två föräldrar har man tränat på att vara ifrån sitt barn lite mer. Jag tror att det är hemskt när man än ska lämna, men det är en tröst när man inte behöverlämna så långa dagar. Min son älskade dagis från början och det är helt fantastisk personal, som det är på de flesta dagis. Det kommer säkert att gå bra, men det är jobbigt och det är väl ett tecken på att man har en nära relation till sitt barn. Det är naturligt att det gör ont att behöva skiljas från sitt barn, men det går över. Det är ju också viktigt att man visar sitt barn att detta är ok och något bra och roligt fast det känns som att man ska gå sönder när man lämnar dem. Lycka till och tänk på att ni är nära och säkert trygg med dig och klarar då utmärkt att vara ifrån dig, man kan också tanka mycket trygghet de timmar man är tillsammans, t.ex. genom att sova tillsammans om man trivs med det.
6
Känner igen mig Jag tyckte också att det var hemskt, min son var visserligen 1,5 år, men jag ville inte lämna honom. Jag tror att man som ensamstående har ännu svårare eftersom man oftast inte är van att lämna sitt barn öht. Är man två föräldrar har man tränat på att vara ifrån sitt barn lite mer. Jag tror att det är hemskt när man än ska lämna, men det är en tröst när man inte behöverlämna så långa dagar. Min son älskade dagis från början och det är helt fantastisk personal, som det är på de flesta dagis. Det kommer säkert att gå bra, men det är jobbigt och det är väl ett tecken på att man har en nära relation till sitt barn. Det är naturligt att det gör ont att behöva skiljas från sitt barn, men det går över. Det är ju också viktigt att man visar sitt barn att detta är ok och något bra och roligt fast det känns som att man ska gå sönder när man lämnar dem. Lycka till och tänk på att ni är nära och säkert trygg med dig och klarar då utmärkt att vara ifrån dig, man kan också tanka mycket trygghet de timmar man är tillsammans, t.ex. genom att sova tillsammans om man trivs med det.
så måste man ofta välja mellan pest och kolera... inte alls kul kan jag lova!
Jag var i din sits för lite mer än 4 år sen. Sonen var då 13 månader när jag var tvungen att skola in honom. Mitt hjärta ville inget hellre än att ha honom hemma men plånboken tillät definitivt inte det.
Jag kan tillägga att jag hade fått skola in honom från det han var 11 månader men min mamma och syster ställde upp den första sommaren....
Det som tröstade mig då var personalen på sonens dagis. De var (och är ff) mycket förstående!
De berättade även att under deras tid som fskl, så har de sett att 1-åringar har mycket lättare att bli inskolade än barn som är från 2-2,5 år och uppåt.
Detta tröstade ju mig lite om inte annat.
En annan sak som även det var en slags tröst, var att om jag ville så fick jag ringa när som (utom under måltider) om så bara för att kolla hur de var med sonen.
Sen alla barn, oavsett ålder, kommer in i en period, oftast 3-5 veckor efter inskolningen, en ledsamhetstid som bara varar i några dgr. Detta gjorde även sonen....
När jag lämnade ett gråtandes barn så gick jag därifrån med tårar i ögonen.. Det var jättetufft!!! Men så fort jag kom innanför dörren så ringde jag dagis och då hade sonen slutat gråta så fort jag försvunnit. Bara det gjorde min dag liiite lättare på jobbet.
Som ensam tynger det dåliga samvetet många gånger. Det tar tyvärr inte slut bara för att ens barn börjar dagis.
För 4 år sen så gnagde mitt samvete jättemycket.. idag är jag klokare och när jag ser tillbaka på den tiden så vet jag att jag hade inget annat val. Jag gjorde det för sonen och min egen skull, för vem mår bra när man inte få ihop ekonomin?
7
Som ensamstående... så måste man ofta välja mellan pest och kolera... inte alls kul kan jag lova!
Jag var i din sits för lite mer än 4 år sen. Sonen var då 13 månader när jag var tvungen att skola in honom. Mitt hjärta ville inget hellre än att ha honom hemma men plånboken tillät definitivt inte det.
Jag kan tillägga att jag hade fått skola in honom från det han var 11 månader men min mamma och syster ställde upp den första sommaren....
Det som tröstade mig då var personalen på sonens dagis. De var (och är ff) mycket förstående!
De berättade även att under deras tid som fskl, så har de sett att 1-åringar har mycket lättare att bli inskolade än barn som är från 2-2,5 år och uppåt.
Detta tröstade ju mig lite om inte annat.
En annan sak som även det var en slags tröst, var att om jag ville så fick jag ringa när som (utom under måltider) om så bara för att kolla hur de var med sonen.
Sen alla barn, oavsett ålder, kommer in i en period, oftast 3-5 veckor efter inskolningen, en ledsamhetstid som bara varar i några dgr. Detta gjorde även sonen....
När jag lämnade ett gråtandes barn så gick jag därifrån med tårar i ögonen.. Det var jättetufft!!! Men så fort jag kom innanför dörren så ringde jag dagis och då hade sonen slutat gråta så fort jag försvunnit. Bara det gjorde min dag liiite lättare på jobbet.
Som ensam tynger det dåliga samvetet många gånger. Det tar tyvärr inte slut bara för att ens barn börjar dagis.
För 4 år sen så gnagde mitt samvete jättemycket.. idag är jag klokare och när jag ser tillbaka på den tiden så vet jag att jag hade inget annat val. Jag gjorde det för sonen och min egen skull, för vem mår bra när man inte få ihop ekonomin?
Tycker du agerar fruktansvärt illojalt både mot andra föräldrar och mot dem som är sjukskrivna på riktigt när du gör så här! Tror du inte det finns fler än du som hellre vill vara hemma med sitt barn än att jobba? Brukar normalt inte använda uttrycket \"tänk om alla skulle...\" men i det här fallet är det berättigat. Tänk om alla gjorde som du? Eller tycker du att det är rätt att andra betalar för att du ska kunna vara hemma?
11
Fy fy fy vad arg jag blir!! Tycker du agerar fruktansvärt illojalt både mot andra föräldrar och mot dem som är sjukskrivna på riktigt när du gör så här! Tror du inte det finns fler än du som hellre vill vara hemma med sitt barn än att jobba? Brukar normalt inte använda uttrycket \"tänk om alla skulle...\" men i det här fallet är det berättigat. Tänk om alla gjorde som du? Eller tycker du att det är rätt att andra betalar för att du ska kunna vara hemma?
Varför vara elaka mot en mamma som bara gör vad hon anser är bäst för barnet? Hon gör bara vad många andra mammor skulle vilja. Jag tycker det är starkt och modigt av henne att våga.
Varför denna svenska avundsjuka? (Jag är själv svensk)
Ni skulle kunna agera likadant, det finns inget som hindrar er. Tyvärr lever vi i ett samhälle där politikernas och höginkomsttagarnas moral har sjunkit till botten och vi som är arbetsmyrorna får finna oss i att slava för att betala elitens välfärd. Det är inte rättvist och av den anledningen önskar jag att fler vågade protestera och göra såsom \"anonym\" gör.
13
Svar till Sara*2 Snälla tjejer!
Varför vara elaka mot en mamma som bara gör vad hon anser är bäst för barnet? Hon gör bara vad många andra mammor skulle vilja. Jag tycker det är starkt och modigt av henne att våga.
Varför denna svenska avundsjuka? (Jag är själv svensk)
Ni skulle kunna agera likadant, det finns inget som hindrar er. Tyvärr lever vi i ett samhälle där politikernas och höginkomsttagarnas moral har sjunkit till botten och vi som är arbetsmyrorna får finna oss i att slava för att betala elitens välfärd. Det är inte rättvist och av den anledningen önskar jag att fler vågade protestera och göra såsom \"anonym\" gör.
än att köra på den här linjen...
Självklart är jag avundsjuk!! Jag skulle också vilja kunna vara hemma med mina barn! Starkt och modigt?? Varför är det modigt att fejka sjukdom för att kunna snylta på andra skattebetalare?
Och kansekvenserna av sånt här fusk kan i förlängningen bli mindre pengar till mina barns förskola, större barngrupper, etc. Klart jag blir förbannad!
14
Finns bättre sätt att protestera på än att köra på den här linjen...
Självklart är jag avundsjuk!! Jag skulle också vilja kunna vara hemma med mina barn! Starkt och modigt?? Varför är det modigt att fejka sjukdom för att kunna snylta på andra skattebetalare?
Och kansekvenserna av sånt här fusk kan i förlängningen bli mindre pengar till mina barns förskola, större barngrupper, etc. Klart jag blir förbannad!
Dvs detta: \"Tyvärr lever vi i ett samhälle där politikernas och höginkomsttagarnas moral har sjunkit till botten och vi som är arbetsmyrorna får finna oss i att slava för att betala elitens välfärd\".
Snack! Det du säger är ju i princip \"jag skäms inte för att stjäla så länge jag kan komma undan med det\". Dem du stjäl från när du tänker så är alla som jobbar och gör rätt för sig OCH alla dem som verkligen är sjuka och som behöver sjukersättningen! Det är ju missbruket av densamma som gör att man måste öka skillnaden mellan vad man får ut som arbetande och sjukskriven. *också arg*
15
Skitsnack! Dvs detta: \"Tyvärr lever vi i ett samhälle där politikernas och höginkomsttagarnas moral har sjunkit till botten och vi som är arbetsmyrorna får finna oss i att slava för att betala elitens välfärd\".
Snack! Det du säger är ju i princip \"jag skäms inte för att stjäla så länge jag kan komma undan med det\". Dem du stjäl från när du tänker så är alla som jobbar och gör rätt för sig OCH alla dem som verkligen är sjuka och som behöver sjukersättningen! Det är ju missbruket av densamma som gör att man måste öka skillnaden mellan vad man får ut som arbetande och sjukskriven. *också arg*
Tycker faktiskt ni är patetiska som ska vara så \"präktiga\". Ärligt så gör jag precis som jag vill och känner för, tom min läkare är lite på min linje. Om ni bara visste vad mer \"olydiga saker jag har för mej....haha bara så ni vet tar jag inte åt mej ett dugg ni kan bli precis hur arga ni känner för. Jag lever mitt liv som jag VILL och att sen mina barn slipper vara på dagis och fritids är bara ett plus.
16
Ha ha ha ha Tycker faktiskt ni är patetiska som ska vara så \"präktiga\". Ärligt så gör jag precis som jag vill och känner för, tom min läkare är lite på min linje. Om ni bara visste vad mer \"olydiga saker jag har för mej....haha bara så ni vet tar jag inte åt mej ett dugg ni kan bli precis hur arga ni känner för. Jag lever mitt liv som jag VILL och att sen mina barn slipper vara på dagis och fritids är bara ett plus.
Vad du är missundsam! Gör likadant så mår du mättr
I det samhälle som jag beskrev ovan och som vi lever i idag, gäller det att se om sitt eget hus eftersom ingen annan gör det. Vaddå snylta? Om annonym har arbetat tidigare har hon säkert redan betalat sin del av skatter för att vara hemma. Dessutom kanske hon bara har ett barn att ansvara för. Isåfall anser jag att flerbarnsfamiljerna är de största snyltarna som både får gå hemma flera gånger under graviditet, sedan även med föräldrapenning och slutligen kan sjukskriva sig varje gång något av deras barn är sjuka. :-)
18
Vad du är missundsam! Gör likadant så mår du mättr I det samhälle som jag beskrev ovan och som vi lever i idag, gäller det att se om sitt eget hus eftersom ingen annan gör det. Vaddå snylta? Om annonym har arbetat tidigare har hon säkert redan betalat sin del av skatter för att vara hemma. Dessutom kanske hon bara har ett barn att ansvara för. Isåfall anser jag att flerbarnsfamiljerna är de största snyltarna som både får gå hemma flera gånger under graviditet, sedan även med föräldrapenning och slutligen kan sjukskriva sig varje gång något av deras barn är sjuka. :-)
Jag tycker det du gör är beundransvärt och dina barn kommer att tacka dig senare i livet! Jag har själv jobbat på dagis och det var det värsta jag någonsin varit med om. Jag gick dessutom i poolen så jag var runt på en massa dagis och såg emotionell misär var jag än kom. Barnen såväl som dagisfröknarna mådde jättedåligt. Pga de stora grupperna och personalnedskärningarna var det djungelns lag som rådde.Aldrig jag skulle sätta mitt/mina (har inga än) på en sådan institution.
19
Stå på dig! Du gör rätt! Jag tycker det du gör är beundransvärt och dina barn kommer att tacka dig senare i livet! Jag har själv jobbat på dagis och det var det värsta jag någonsin varit med om. Jag gick dessutom i poolen så jag var runt på en massa dagis och såg emotionell misär var jag än kom. Barnen såväl som dagisfröknarna mådde jättedåligt. Pga de stora grupperna och personalnedskärningarna var det djungelns lag som rådde.Aldrig jag skulle sätta mitt/mina (har inga än) på en sådan institution.
att bli arg på någon annan för en sån sak!!!!!!!
Var och en har väl sina randiga skäl och tankar om varför man gör olika saker. Såna som går och retar upp sig på andra människors sätt att leva sina liv, har nog förmodligen för litet att göra!
...och förresten, rätt vad det är hamnar man själv i en sådan situation att det till synes enda alternativ man har är att göra något man tidigare varit stark motståndare till så jag tycker att man ska vara lite mer ödmjuk inför andras beslut.
20
Skulle väl aldrig komma på tanken att bli arg på någon annan för en sån sak!!!!!!!
Var och en har väl sina randiga skäl och tankar om varför man gör olika saker. Såna som går och retar upp sig på andra människors sätt att leva sina liv, har nog förmodligen för litet att göra!
...och förresten, rätt vad det är hamnar man själv i en sådan situation att det till synes enda alternativ man har är att göra något man tidigare varit stark motståndare till så jag tycker att man ska vara lite mer ödmjuk inför andras beslut.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
