4
långt svar Jag har inte tidigare hört att dödligheten är ca 1%, och jag håller med dig om att det ändå känns rätt högt. Men då måste man väl räkna in alla slags neurokirurgiska operationer, och variationen mellan hur omfattanade de är, är nog ganska stor. T ex finns det en -tack och lov - mycket ovanlig sjukdom som heter Rasmussens encefalit, där man kan behöva operera bort mycket stora delar av ena hjärnhalvan. Eftersom sjukdomsförloppet bara är att man blir sämre och sämre utan operation, så blir valet ändå att operera, då de barnen redan har så omfattande funktionsbortfall, att de sällan blir sämre av operationen.
Positivt för er är väl att man sett en avvikelse i hjärnan med magnetkameran - då borde det ju vara där fokus är, och det är ju första steget för att överhuvudtaget kunna genomföra operationen. Dessutom är prognosen för att operation ska lyckas bäst när fokus sitter i tinningloben.
För H:s del har man inte hittat något tydligt fokus, men kramperna verkar starta i pannloben. Första steget skulle därför vara att göra en inre EEG-registrering, d v s man öppnar upp huvudet och lägger in en sensorplatta och/eller smalare remsor direkt på hjärnan och sedan gör man ett veckolångt EEG. När man ska ta bort plattan/remsorna passar man på att operera OM det går. (Alltså om man då hittat fokus, om man kan nå det + om det inte sitter några viktiga hjärnfunktioner just där.)
Man kan genom att trigga olika sensorpunkter på remsorna undersöka vilka hjärnfunktioner som sitter vid ep fokus. Man genomför även alltid en psykologbedömning inför en operation.
Jag tror att man alltid genomför en inre EEG-registrering inför operation, eftersom den hjälper till som en \"karta\" vid själva operationen.
Vi var helt inställda på operation, och hade t o m ett datum för att lägga in remsorna/plattan. Psykologbedömning var gjord och vi hade haft ett samtal med kirurgerna. Men så visade sig att en av läkarna skulle vara borta det datumet, så det blev framskjutet. Då kändes det för jä**igt, men nu är vi glada över det, eftersom H blivit krampfri på väldigt hög medicinering. Om han skulle få kramper igen, eller om han skulle sluta utvecklas normalt, då står operation fortfarande på dagordningen, men annars inte. Det slutgiltiga beslutet tar man först efter EEG-registreringen, då det först är då man vet säkert vilka risker/möjligheter man måste väga in.
För visst handlar det om att väga ev fördelar med ev risker. När man bestämde att försöka gå vidare med operation hade H legat på sjukhus 5 av 8 månader sedan hans ep debut, och ingen av 18 mediciner/kurer hade haft någon vidare verkan. Situationen var omöjlig, och det verkade bara bli allt värre med honom. Största risken jag såg var inte dödlighet, utan vilka funktionsbortfall som kunde bli resultatet av operation.
Idag, med dagens situation, skulle jag inte vilja att man tog risken med operation, men framför allt kan vi inte riskera hans krampfrihet för att utreda en operation, som kanske ändå inte kan bli verklig. (För att göra den inre EEG-registreringen måste man ta bort medicinen så att han får ett antal kramper - annars vet man ju inte var fokus sitter - och då finns en viss risk för att medicinen inte längre fungerar när man sätter in den igen, och kanske kan man inte operera bort den del av hjärnan som kramperna startar i. Därför blir risken för stor i förhållande till vad vi eventuellt kan få ut av operationen.)