Skrivet: 2005-11-08, 09:47
#1
Dramatisk söndag!
I söndags satt Olof på golvet i köket medan jag gjorde frukost. Han lekte med en magnetbokstav, närmare bestämt ett Ö, som har klarat småbarnskollen med den där säkerhetscylindern. Helt plötsligt hör jag hur han låter konstigt och jag böjer mig ner och föröker få ut Ö:et ur munnen på honom. Efter ett tag lyckas det, hela Ö:et kommer ut, men Olof andas ändå inte. Först fattar jag det inte utan undrar bara vad han håller på med, men sedan slänger jag honom över knäet och slår honom i ryggen (skönt att ha gått barnolycksfallskurs så man vet man man ska göra). Till min stora fasa händer inget. Inget förlösande skrik, ingenting som kommer ut ur hans mun. Jag bankar och skakar och ger i från mig ett litet hjälp och Hasse kommer rusande. Han ringer ambulansen medan jag fortsätter med mina allt mer panikartade slag och tryckanden och jag känner hur han sjunker ihop i mina armar. Efter vad som känns som en evighet händer i alla fall något, det börjar rossla i takt med mina bankanden, så jag ger \"konstgjord andning\" genom att fortsätta slå/trycka på ryggen. Jag vågar inte vända honom upp för att se om han andas för jag är rädd att vad det nu var som hindrade honom från att andas ska ramla ner i halsen igen. Strax innan ambulansen kommer (bo aldrig längre än 5 minuters bilfärd från ett ambulansintag!!!) börjar han skrika och läget känns mycket bättre. När de gulliga ambulanskillarna kommer konstaterar de glatt att de gillar barn som skriker och tar av sig sina plasthandskar. Eftersom vi inte vet vad som stoppade andningen kanske det sitter något kvar (kanske en matrest från köksgolvet - städa noga!!!) så de råder oss att åka in till barnakuten för att kolla upp det.
När vi lugnat oss lite grann åker vi in. Efter lite väntan konstateras att inget sitter i luftvägarna. Läkaren tror att han egentligen drabbades av någon kramp. Tydligen kan förkylda barn få det när något kommer ner i luftstrupen, något som ibland händer när de ska intubera inför en operation.
Olof då hyfsat tillbaka i gammal god form, men är lite slö och trött. Inte så konstigt kanske efter så idog misshandel...
På eftermiddagen, när Olof sovit, satte jag ner honom på golvet för att gå och laga mat. Han blev arg och när jag kom tillbaka med en leksak, såg jag att ahn inte andades och hur ögonen vändes inåt/bakåt och han blev blå i ansiktet. Jag vrålar till honom och skakar och slår igen. Till slut kommer andningen igång igen. Rejält skakad sätter jag mig och ringer till akuten igen. När Olof sitter i mitt knä medan jag är i telefonkön börjar han gråta igen och återigen slutar han andas. Jag böjer honom fram och tillbaka och skakar igång andningen (utan att släppa telefonluren. Hur knäpp är man?). Efter att äntligen kommit fram och pratat med dem på akuten bestämmer vi oss för att åka in igen.
Mamma och pappa kommer och tar hand om Ida, vilket hon tycker är rena rama nöjet. Hon bråkar inte ens när vi ska borsta tänderna \"Jag bråkar inte idag mamma, det får du som belöning för att du är så snäll att du ringde till mormor\".
Väl inne på akuten sitter inte en enda människa i väntrummet så vi knatar bara rätt in och får snart träffa en läkare. Han tror på något som heter affekt-kramper eftersom alla gångerna hänt när Olof varit oskrämd eller arg. Ibland när Olof slagit sig rejält eller blir riktigt tokarg slutar han andas en lååång stund innan han kan släppa loss det stora vrålet. Men det som hänt nu är inte alls så, vilket vi föröker tala om. Det reagerar vi ju knappt på längre, men alla tre gångerna den här dagen har han betett sig helt annorlunda. Efter att ha pratat om saken en stund bestämt att vi ska stanna kvar på observation över natten, så det görs ett EKG och lite andra provtagningar.
Jag och Olof stannar kvar och Hasse åker hem till Ida och mormor och morfar. Givetvis händer ingenting under natten och de hittar inget på sina undersökningar, mer än att syresättningen är något låg. På morgonen pratar jag med ytterligare en läkare, som skriver ut oss, med en dos Stesolid att ta till om det skulle hända igen och han inte skulle komma igång med andningen, och med en remiss till EEG för att kolla att det inte är något epileptiskt.
Nu under kvällen har Olof så fort han blivit minsta arg eller ledsen börjat tappa andan, men inte så mycket att han inte klarat att börja andas själv utan skak och slag. Så på något sätt är det nog någon slags affekt-kramp ändå, trots att det betett sig helt olika mot tidigare. Vi hoppas att det är så, för i så fall är det helt ofarligt, men givetvis hemskt otäckt medan det håller på.
Så allt verkar vara OK med lilleman. Men jag tog helt slut och bröt ihop i storgråt när jag kom hem och fick se hans lilla säng. Tänk vilken tur att vi har en liten kille att lägga där, tänk om det hade varit så illa som jag trodde ett tag när jag höll på och slog det där livlösa byltet i ryggen. Hu, jag vågar inte ens tänka tanken....
