Skrivet: 2005-11-10, 14:07
#1
Dag 3 + detaljer(ej för känsliga kanske)
Igår åkte vi in till kliniken för att avsluta den andra delen av aborten, nämligen att föda fram fostret.
Det var rätt mycket att göra på kliniken, så väntan blev i 2 timmar i det rum jag blev tilldelad. Så jag skickade iväg min man så han kunde gå iväg på sitt. Jag kände att jag ändå bara skulle bli stressad av honom. Men vi fixade en telefon på rummet så vi ringde till varandra hela tiden.
Till slut kom sjuksköterskan in med en liten blå bricka med en bunt olika piller. Det var 1 stolpiller (diklofenak) och 2 citodon, och så de 4 små som skulle stoppas in vid livmoderöppningen för att driva på.
Fick samma information som tidigare, att var 3e timme skulle de komma in med en tablett för att driva på det hela.
Jag var jättenervös, för det kändes som att hoppa utför ett stup, helt medveten om vad som skulle komma...
Sedan fick jag intala mig själv att själva fostret inte längre levde, för den biten klarades ju av i måndags. Och på tisdagen så kände jag inga levande tecken alls längre.
När jag stoppade in de 4a tabletterna så kände jag att livmodermunnen redan var jättemjuk, är ingen expert men den kändes rätt öppnad och \"mogen\". Jag hade ju känt av det som kan likna värkar dagen innan, men som vid mina andra förlossningar så känns de mindre än mensvärk.
Jag lägger mig på sängen och börjar kolla på TV (man kunde hyra tv per dag) och det tog bara någon minut så började jag känna av sammandragningar igen, men att de satt i lite längre än tidigare.
En läkare kommer på besök efter ca 10 minuter med sjuksyster, och jag berättar att det redan har börjat. Han känner på magen och båda konstaterar att det verkar så.
Jag gör historien kort.
När det har gått ca 1 timme och 30 minuter, så känns sammandragningarna rätt täta, börjar fundera på om jag kanske ska ringa på mer smärtlindringar. Väntar i 10 minuter till och så ringer jag på klockan.
När sjuksyster frågar om jag vill ha mer smärtlindring, så svarar jag att jag inte vet, att jag tror det... och sedan säger jag att Ja, jag vill nog ha det. Så hon går iväg och blandar till. Under tiden sätter jag mig på plåthinken som fostret ska hamna i (med en plåtpotta och en duk). Jag känner att jag inte orkar stå så jag vilar där lite. Börjar kissa, och kisset känns inte som vanligt. Det var rätt mycket i mängd och kändes mjukt. Förstod sedan att det var fostervattnet.
Reser på mig, tänker att jag ska röra på mig lite till. Men det var rätt skönt att sitta ner också, så jag sätter mig igen och försöker slappna av i väntan på lite mer smärtlindring.
Då känner jag att det är på väg ut. Inga krystvärkar bara att jag känner fostret i vaginan. Det ligger där helt stilla. Jag krystar inte utan bara slappnar av och så åkte det ut av sig självt.
Själv slutade jag nästan andas, för jag ville ju resa på mig och se, samtidigt ville jag vänta.
Så jag ringde och det kom en undersköterska som jag bad hämta sjuksystern. Hon kom och sa att hon inte var klar med morfinet, och sedan förstod hon att det inte längre behövdes.
Jag tar inga fler detaljer, men jag kikade på fostret där det låg och jag bad även om att få se det lite senare under dagen vilket jag fick göra helt ensam.
Så dessa bitar behåller jag för mig själv.
Det gick alltså rätt fort, kortare än 2 timmar. Tydligen kan en del gå i dygn innan det ens händer något, så mina tidigare förlossningar har tydligen betydelse, och jag kan säga att det fanns många likheter.
Sedan var det en kort väntan på skrapning under sövning på operation. Så då blev jag lite nervös för det också.
Blev hämtad i sängen och skjutsad genom en massa korridorer. Fick själv gå över till operationsstolen som såg ut att vara hämtad från någon sciencefiction me en massa lampor, intrument och maskiner som lät...
När jag skulle sövas så kändes det som en evighet innan jag somnade. Allt var stilla runtomkring, all personal var helt stilla på sina platser och det var bara narkosläkaren som pratade med mig. Själv låg jag och kikade mot klockan hela tiden och tänkte att \"ska jag aldrig somna snart\".
När jag vaknade upp så var det en undersköterska som skulle ta blodtrycket, och jag kände att jag bara vaknade upp ur en dröm. För det kändes som att jag hade sovit som vanligt och drömt något.
Mådde jättebra och inte alls illa, hade inte ont snarare tvärtom. Kollade på klockan igen, och det hade kanske gått 5 timmar sedan citodonet så det kanske satt i lite.
En på andra sidan skynket hade ont av sammandragningar och fick alvedon, så jag förstod på pratet att hon varit med om något liknande.
Jag var trött, men inte fysisk mest psykiskt.
Så flöt resten av dagen på med måltider (hade fått sparat lite lunch tack och lov som jag fick) och fika på kvällen innan jag blev hämtad och fick åka hem.
Jag fick också 2 tabletter som stoppar upp mjölkproduktionen, så idag har jag inte längre ont i bysten eller har spänningar. Kan komma åt brösten utan att känna smärta.
Idag blöder jag som en mellanmens (mina mått mätt), alltså inte rikligt men inte lite heller.
Har haft lite sammandragningar som man ska, men det är inte alls som när man t ex ammar då det kan kännas rätt ordentligt.
Så idag tog jag sovmorgon och räknar att vara igång som \"vanligt\" i morgon.
Det känns konstigt att vara ogravid så där fort. Kanske för att jag ändå hade varit gravid rätt länge, det blev ju ändå 4 månader som jag gick gravid...
Kram på er alla, nu ska jag försöka återgå till vardagen!
KRAM!!!
