Allt känns så svart just nu, min mor har just fått diagnosen bukspottskörtelcancer och själv är jag gravid, går strax in i femte månaden (om fyra dagar, på min mammas födelsedag...). Jag ser fram emot barnets födelse samtidigt som jag bävar inför våren. Jag ska mista min mamma och ta emot ett nytt liv på samma gång. Varför? Varför kunde jag inte fått glädja mig åt min graviditet? Jag vill inte förlora min mor, och framför allt inte nu! Hur klarar man sånt här? Finns det någon här som går igenom/har gått igenom samma? Framför allt så oroar jag mig för hur hennes sista tid ska bli. Alla som har erfarenhet av cancer får gärna svara. Vad ska man förvänta sig av smärta, andra problem, kommer hon att kunna vara hemma, vem ska i så fall hjälpa om jag är höggravid/nyförlöst, var vårdas man om man ej kan vara hemma i slutskedet etc? Tacksam för svar.
1
Mamma cancersjuk och jag gravid Allt känns så svart just nu, min mor har just fått diagnosen bukspottskörtelcancer och själv är jag gravid, går strax in i femte månaden (om fyra dagar, på min mammas födelsedag...). Jag ser fram emot barnets födelse samtidigt som jag bävar inför våren. Jag ska mista min mamma och ta emot ett nytt liv på samma gång. Varför? Varför kunde jag inte fått glädja mig åt min graviditet? Jag vill inte förlora min mor, och framför allt inte nu! Hur klarar man sånt här? Finns det någon här som går igenom/har gått igenom samma? Framför allt så oroar jag mig för hur hennes sista tid ska bli. Alla som har erfarenhet av cancer får gärna svara. Vad ska man förvänta sig av smärta, andra problem, kommer hon att kunna vara hemma, vem ska i så fall hjälpa om jag är höggravid/nyförlöst, var vårdas man om man ej kan vara hemma i slutskedet etc? Tacksam för svar.
Lever med vetskapen om att min mor inte kan bli frisk igen. Det har nu gått ett halvår sedan läkarna hittade tre metastaser i hjärnan på mamma. Hon har tidigare haft Canser i bröstet och lympfkörtlarna men blev efter beh. friskförklarad. Nu har den alltså kommit tillbaka för gott. Hon har fått strålbehandling i somras men nu kan man inte göra mer p.g.a att hjärnan är som den är.
Min mamma kan idag ta några steg med hjälp av rullator hon börjar se lite sämre och hon får hemvård.
DVS det kommer en läkare/ sjuksyster hem till mor och min styvfar då och då för att justera medicineringen.
Stor börda läggs dock på min styvfar som måste sköta alla hemsyslor. Hemtjänsten kommer en gång i veckan för att hjälpa henne duscha ( är det tänkt i alla fall men det har ännu inte skatt i praktiken).
Tänk på att det är ofta du som anhörig som måste be om hjälp om inte den sjuke klarar av det. Det är inte alltid man får veta sina rättigheter så det gäller att våga fråga och kräva hjälp. Det kan vara att få lägenheten handikappsanpassad. Jag vet ju inte om min mor är borta i morgon eller om jag får ha henne kvar ett år till men det känns oerhört viktigt för mig att hennes liv blir så meningsfullt och värdigt det nu kan bli.
Jag vet att jag inte kan ge dig någon tröst i det här men förhoppningsvis lite stöd och något litet praktiskt tips. ( var idag över med en CD-bok till mamma)
Hur man klarar av något sådant här? Jovars! Man klarar mycket mer än man tror. Jag går på antidepresiv medicin nu vilket jag trodde för ett halvår sedan att jag aldrig skule göra men jag måste ju orka med vadagen för min man och mina barns skull.
Hur hennes sista tid kommer att bli? Jag vet inte? Det är nog säkert väldigt induvidiellt. Ont skall hon inte behöva ha för när en människa är obotligt sjuk så spelar det ju ingen roll om hon blir beroende av smärtstillande medel.
Kram!
2
Hej! Välkommen hit!
Lever med vetskapen om att min mor inte kan bli frisk igen. Det har nu gått ett halvår sedan läkarna hittade tre metastaser i hjärnan på mamma. Hon har tidigare haft Canser i bröstet och lympfkörtlarna men blev efter beh. friskförklarad. Nu har den alltså kommit tillbaka för gott. Hon har fått strålbehandling i somras men nu kan man inte göra mer p.g.a att hjärnan är som den är.
Min mamma kan idag ta några steg med hjälp av rullator hon börjar se lite sämre och hon får hemvård.
DVS det kommer en läkare/ sjuksyster hem till mor och min styvfar då och då för att justera medicineringen.
Stor börda läggs dock på min styvfar som måste sköta alla hemsyslor. Hemtjänsten kommer en gång i veckan för att hjälpa henne duscha ( är det tänkt i alla fall men det har ännu inte skatt i praktiken).
Tänk på att det är ofta du som anhörig som måste be om hjälp om inte den sjuke klarar av det. Det är inte alltid man får veta sina rättigheter så det gäller att våga fråga och kräva hjälp. Det kan vara att få lägenheten handikappsanpassad. Jag vet ju inte om min mor är borta i morgon eller om jag får ha henne kvar ett år till men det känns oerhört viktigt för mig att hennes liv blir så meningsfullt och värdigt det nu kan bli.
Jag vet att jag inte kan ge dig någon tröst i det här men förhoppningsvis lite stöd och något litet praktiskt tips. ( var idag över med en CD-bok till mamma)
Hur man klarar av något sådant här? Jovars! Man klarar mycket mer än man tror. Jag går på antidepresiv medicin nu vilket jag trodde för ett halvår sedan att jag aldrig skule göra men jag måste ju orka med vadagen för min man och mina barns skull.
Hur hennes sista tid kommer att bli? Jag vet inte? Det är nog säkert väldigt induvidiellt. Ont skall hon inte behöva ha för när en människa är obotligt sjuk så spelar det ju ingen roll om hon blir beroende av smärtstillande medel.
Det här blir rakt på sak och inte särskilt inlindat i bomull.
Jag kan inte svara på dina specifika frågor om cancer men du verkar ha fått fina svar redan. Det enda jag kan tillägga är några tankar och erfarenheter från mig och det som hände min mamma.
För ganska så exakt ett år sen blev jag gravid och min mamma blev överlycklig. Hon skulle _äntligen_ få bli mormor. Tyvärr blev lyckan kortvarig eftersom hon mycket plötsligt drabbades av en stroke i hjärnan. Hon återfick aldrig medvetandet utan somnade in två dygn senare. Jag var gravid i v.15 och hela mitt liv rämnade. Mamma som skulle vara mitt stora stöd var bara borta!
Jag trodde inte att jag skulle klara av livet och jag trodde mitt barn skulle påverkas starkt av det som jag gick igenom, kanske skulle det sluta med missfall...
Några saker räddade mig:
1. Jag bad om hjälp och fick den. Först hos en psykolog men eftersom vår personkemi inte funkade så där jättebra sökte jag istället upp en präst. Jag är varken mer eller mindre troende än den vanlige svensken men det kändes så skönt att få gråta, svära, sitta tyst, skratta... med en person som förstod vad jag gick igenom (hon hade faktiskt gått igenom samma sak).
2. En god vän vars pappa dog när hon var liten sa så här till mig: Min fasta övertygelse är att (i synnerhet den kvinnliga) den äldre generationen ska övervaka oss så att inget händer. Din mammas uppgift just nu är att vara Ludvigs skyddsängel och se till att ingenting händer honom. Ludvig och jag tittar ofta ut genom fönstret och så vinkar vi till mormor som flyger förbi. *ler*
Du kommer att klara det här. Det kommer inte att vara helt lätt men be om all hjälp du behöver. Se till att allt praktiskt fixas redan nu och det här låter nog riktigt illa men jag menar alltså allt från hur vården ska ske till begravningen. Om allt sånt fixas nu så får ni mer tid över för varandra senare. Nu är jag alltså så drastisk att jag förväntar det värsta här. Men jag antar att prognosen inte är särskilt god.
Ta farväl av varandra. Det är det som gör mest ont hos mig - vi fick inte säga hejdå, vi fick inte säga förlåt, vi fick inte säga tack...
Till sist vill jag också säga: gläd dig åt ditt väntande barn! Både glädjen och sorgen får finnas samtidigt. Du sörjer inte mindre för att du gläds åt något annat, i synnerhet ett litet barn. Tror du inte att din mamma mitt i all sorg ändå gläds åt ditt barn och sitt barnbarn?
Kort sammanfattning:
du kommer att fixa det här
du ska glädja dig åt ditt barn
be om all hjälp du behöver från dem som kan ge dig den
Vill du \"prata\" mer med mig kan du lämna ett meddelande till mig så kan vi göra det via mail.
3
Så här var det för mig Det här blir rakt på sak och inte särskilt inlindat i bomull.
Jag kan inte svara på dina specifika frågor om cancer men du verkar ha fått fina svar redan. Det enda jag kan tillägga är några tankar och erfarenheter från mig och det som hände min mamma.
För ganska så exakt ett år sen blev jag gravid och min mamma blev överlycklig. Hon skulle _äntligen_ få bli mormor. Tyvärr blev lyckan kortvarig eftersom hon mycket plötsligt drabbades av en stroke i hjärnan. Hon återfick aldrig medvetandet utan somnade in två dygn senare. Jag var gravid i v.15 och hela mitt liv rämnade. Mamma som skulle vara mitt stora stöd var bara borta!
Jag trodde inte att jag skulle klara av livet och jag trodde mitt barn skulle påverkas starkt av det som jag gick igenom, kanske skulle det sluta med missfall...
Några saker räddade mig:
1. Jag bad om hjälp och fick den. Först hos en psykolog men eftersom vår personkemi inte funkade så där jättebra sökte jag istället upp en präst. Jag är varken mer eller mindre troende än den vanlige svensken men det kändes så skönt att få gråta, svära, sitta tyst, skratta... med en person som förstod vad jag gick igenom (hon hade faktiskt gått igenom samma sak).
2. En god vän vars pappa dog när hon var liten sa så här till mig: Min fasta övertygelse är att (i synnerhet den kvinnliga) den äldre generationen ska övervaka oss så att inget händer. Din mammas uppgift just nu är att vara Ludvigs skyddsängel och se till att ingenting händer honom. Ludvig och jag tittar ofta ut genom fönstret och så vinkar vi till mormor som flyger förbi. *ler*
Du kommer att klara det här. Det kommer inte att vara helt lätt men be om all hjälp du behöver. Se till att allt praktiskt fixas redan nu och det här låter nog riktigt illa men jag menar alltså allt från hur vården ska ske till begravningen. Om allt sånt fixas nu så får ni mer tid över för varandra senare. Nu är jag alltså så drastisk att jag förväntar det värsta här. Men jag antar att prognosen inte är särskilt god.
Ta farväl av varandra. Det är det som gör mest ont hos mig - vi fick inte säga hejdå, vi fick inte säga förlåt, vi fick inte säga tack...
Till sist vill jag också säga: gläd dig åt ditt väntande barn! Både glädjen och sorgen får finnas samtidigt. Du sörjer inte mindre för att du gläds åt något annat, i synnerhet ett litet barn. Tror du inte att din mamma mitt i all sorg ändå gläds åt ditt barn och sitt barnbarn?
Kort sammanfattning:
du kommer att fixa det här
du ska glädja dig åt ditt barn
be om all hjälp du behöver från dem som kan ge dig den
Vill du \"prata\" mer med mig kan du lämna ett meddelande till mig så kan vi göra det via mail.
Min historia kortfattat: Mitt äldre barn blir snart 5 år, två veckor före hans födelse fick mamma veta att hon har bröstcancer. Då tänkte jag inte så mycket på saken, hade fullt upp med vårt och dessutom skulle ju mamma få behandling och bli frisk. Ett halv år senare upptäcktes att mammas cancer spridit sig till levern, det betydde att cancern var obotlig och endast kunde fördröjas. Hela livet rämnade på en sekund. Trodde aldrig att hon skulle få se sitt andra barnbarn som nu är 1,5 år. Hela graviditeten tänkte jag att \"låt mamma få leva bara så länge att hon får se vårt andra barn, mer begär jag inte\". Nu har hon också fått ett tredje barnbarn för ett halv år sen (min systers) och under hennes graviditet var tankarna också hela tiden de samma.
Hela vår tid som småbarnsföräldrar har präglats av mammas sjukdom, vi har levt annorlunda än vi skulle ha gjort ifall barnens mormor var frisk -på gott och ont. Med första barnet fick jag massor av hjälp av mamma, med andra ingen alls. Nu står jag plötsligt med två barn och begränsat med hjälp (svärmor ställer upp ibland som tur är). Ända tills för ett år sedan orkade mamma leva ett någotsånär normalt liv, nu är hon sängliggandes. Vill gärna ha ett till barn, men orkar inte gå igenom samma jobbiga tankar och rädsla igen. Min mamma är nu så dålig att jag inte tror hon skulle få se vårt tredje barn. Dessutom är den psykiska pressen så stor iom mammas sjukdom, och jag är mycket trött eftersom jag sällan får avlastning med barnen, så om vi ska ha ett till barn eller ej besluter vi nog först då mamma inte finns mer här på jorden.
Du har många frågor, men svaren kan variera så mycket. Man orkar nog det man måste, för sin familjs skull. Så får man sänka på kraven vad gäller städning, matlagning osv. för en tid. Det viktigaste är att ta hand om varandra och vara tillsammans, du och din familj och din mamma.
4
Hej! Min historia kortfattat: Mitt äldre barn blir snart 5 år, två veckor före hans födelse fick mamma veta att hon har bröstcancer. Då tänkte jag inte så mycket på saken, hade fullt upp med vårt och dessutom skulle ju mamma få behandling och bli frisk. Ett halv år senare upptäcktes att mammas cancer spridit sig till levern, det betydde att cancern var obotlig och endast kunde fördröjas. Hela livet rämnade på en sekund. Trodde aldrig att hon skulle få se sitt andra barnbarn som nu är 1,5 år. Hela graviditeten tänkte jag att \"låt mamma få leva bara så länge att hon får se vårt andra barn, mer begär jag inte\". Nu har hon också fått ett tredje barnbarn för ett halv år sen (min systers) och under hennes graviditet var tankarna också hela tiden de samma.
Hela vår tid som småbarnsföräldrar har präglats av mammas sjukdom, vi har levt annorlunda än vi skulle ha gjort ifall barnens mormor var frisk -på gott och ont. Med första barnet fick jag massor av hjälp av mamma, med andra ingen alls. Nu står jag plötsligt med två barn och begränsat med hjälp (svärmor ställer upp ibland som tur är). Ända tills för ett år sedan orkade mamma leva ett någotsånär normalt liv, nu är hon sängliggandes. Vill gärna ha ett till barn, men orkar inte gå igenom samma jobbiga tankar och rädsla igen. Min mamma är nu så dålig att jag inte tror hon skulle få se vårt tredje barn. Dessutom är den psykiska pressen så stor iom mammas sjukdom, och jag är mycket trött eftersom jag sällan får avlastning med barnen, så om vi ska ha ett till barn eller ej besluter vi nog först då mamma inte finns mer här på jorden.
Du har många frågor, men svaren kan variera så mycket. Man orkar nog det man måste, för sin familjs skull. Så får man sänka på kraven vad gäller städning, matlagning osv. för en tid. Det viktigaste är att ta hand om varandra och vara tillsammans, du och din familj och din mamma.
Min mamma gick bort i cancer i sommras när jag var gravid i 7 månaden, hennes död kom ganska snabbt och oväntat fast vi visste om cancern.
Vi fick beskedet att det inte var långt kvar när vi var på semester nere i Cannes så vi sträck körde hem och hon dog 3 dagar efter vi kom hem. Hela resan hem gick åt att älta alla frågor om hur det skulle gå skulle hon överleva (ett sista försök gjordes med en operation) eller skulle jag inte ens få se henne vid liv en sista gång.
Allt var otroligt jobbigt och jag mådde verkligen skit fick sammandragningar och värkar pga stressen dessutom tappade jag matlusten totalt åt knappt nått på hela resan hem, just dom här dagarna tänkte jag faktiskt inte så mycket på bebisen i magen all kraft gick till mamma men när hon hade gått bort och allt var över känndes det på nått sätt bra att vara gravid att ha nått att koncentrera sig på nått posetivt.
Nu när Hilda är här kommer ju också sorgen med att mamma aldrig får träffa henne, jag saknar mamma otroligt mycket det var henne jag ringde när jag hade frågor kring barnen, hemmet mm men på nått sätt måste man ju klara det, nått jag aldrig trodde jag skulle göra innan hon gick bort.
Vet inte hur det blir för din mamma men min hade väldigt ont i slutet hon fick smärtstillande på dropp som hon själv kunde styra och sista dagen vi var där satt hon och tryckte på knappen hela tiden hon mådde väldigt dåligt, mamma dog på sjukhuset med pappa brevid sig.
Vet inte vad jag ska skriva till dig mer än KRAM.....
5
Mina erfarenheter *långt* Min mamma gick bort i cancer i sommras när jag var gravid i 7 månaden, hennes död kom ganska snabbt och oväntat fast vi visste om cancern.
Vi fick beskedet att det inte var långt kvar när vi var på semester nere i Cannes så vi sträck körde hem och hon dog 3 dagar efter vi kom hem. Hela resan hem gick åt att älta alla frågor om hur det skulle gå skulle hon överleva (ett sista försök gjordes med en operation) eller skulle jag inte ens få se henne vid liv en sista gång.
Allt var otroligt jobbigt och jag mådde verkligen skit fick sammandragningar och värkar pga stressen dessutom tappade jag matlusten totalt åt knappt nått på hela resan hem, just dom här dagarna tänkte jag faktiskt inte så mycket på bebisen i magen all kraft gick till mamma men när hon hade gått bort och allt var över känndes det på nått sätt bra att vara gravid att ha nått att koncentrera sig på nått posetivt.
Nu när Hilda är här kommer ju också sorgen med att mamma aldrig får träffa henne, jag saknar mamma otroligt mycket det var henne jag ringde när jag hade frågor kring barnen, hemmet mm men på nått sätt måste man ju klara det, nått jag aldrig trodde jag skulle göra innan hon gick bort.
Vet inte hur det blir för din mamma men min hade väldigt ont i slutet hon fick smärtstillande på dropp som hon själv kunde styra och sista dagen vi var där satt hon och tryckte på knappen hela tiden hon mådde väldigt dåligt, mamma dog på sjukhuset med pappa brevid sig.
Vet inte vad jag ska skriva till dig mer än KRAM.....
sits.Jag födde min yngste son samtidigt som min styvmamma fick beskedet om sin Bukspottkörtelcancer.
Och det blev en jobbig tid och när min son varknappt ett ¨år så avled hon.Och jag vet att vet att känslan jag hade då var en bitterhet av hon aldrig fick lära känna min son och sonen aldrig fick lära känna henne.
I sluteskedet så kan man få vara hemma om man så vill,sjukvården ställer upp med resurser för att man ska kunna få vara hemma så mycket som möjligt den sista tiden om man så önskar.Smärtlindring får man oxå..
6
har precis nästan varit i samma sits.Jag födde min yngste son samtidigt som min styvmamma fick beskedet om sin Bukspottkörtelcancer.
Och det blev en jobbig tid och när min son varknappt ett ¨år så avled hon.Och jag vet att vet att känslan jag hade då var en bitterhet av hon aldrig fick lära känna min son och sonen aldrig fick lära känna henne.
I sluteskedet så kan man få vara hemma om man så vill,sjukvården ställer upp med resurser för att man ska kunna få vara hemma så mycket som möjligt den sista tiden om man så önskar.Smärtlindring får man oxå..
har nyss gått igenom nästan samma....Prata,prata,prata med din mamma,Visa att du finns där,som en trygghet,låt henne hjälpa dig,mend det hon kan.
Även fast man inte tror att man klarar saker,så visar det sig oftast att vi är starkare än vi tror. Kramar
7
Skickar styrkekramar.... har nyss gått igenom nästan samma....Prata,prata,prata med din mamma,Visa att du finns där,som en trygghet,låt henne hjälpa dig,mend det hon kan.
Även fast man inte tror att man klarar saker,så visar det sig oftast att vi är starkare än vi tror. Kramar
Åh, vad skönt att få kontakt med andra som vet vad man pratar om. Kommer nog att skriva en hel del härinne.
Vi hade mamma här på middag igår (hon mår rätt bra även om hon mår illa en del) och hon verkar så lugn. Hon hade till och med sagt till min man att hon tycker det här är skönt - hon vill inte leva längre och det har hon gått och funderat på ett tag.
Är ju naturligtvis jätte\"glad\" för att hon känner så och jag hoppas att det håller i sig. Men jag är ju ledsen ändå. Jag vill ha min mamma kvar. Och jag vill framför allt inte att hon ska behöva ha ont och gå igenom en massa plågsamheter under sin sista tid. Jag är också rent egoistiskt jätterädd för hur jag ska tackla allting och hur jag ska orka. Mår redan innan ganska dåligt i denna graviditet. Och jag vill inte bli min mammas vårdare. Det kanske låter konstigt, jag vet inte. Jag vill finnas där och prata och stötta men jag vill inte tvätta henne och sånt. Tycker liksom inte att det skulle vara värdigt för varken henne eller mig. Det skulle förändra vår relation så radikalt, jag tror inte någon av oss vill det. Hur ska jag förresten kunna göra alla såna saker, höggravid eller nyförlöst?
Ja, tankarna snurrar runt runt runt... hur ska det bli, vad vill hon själv, kan hon flytta hem till oss (nej, det kan hon inte egentligen, vi har inte plats för henne och har dessutom två barn hemma), VILL hon ens vara hemma eller vill hon vara på sjukhus....? Tänker så långt fram hela tiden. Alla säger \"ta dagen som den kommer\" men hur fasiken gör man då? Jag är den typ av människa som alltid skenar iväg i tanken - varför skulle jag inte göra det nu?
Och så tycker jag så synd om den här bebisen, som får en ledsen mamma när den kommer ut - oavsett om min mor just gått bort eller snart är på väg att göra det så kommer jag ju att vara ledsen.
Kram till er alla!
8
Stort tack till alla! Åh, vad skönt att få kontakt med andra som vet vad man pratar om. Kommer nog att skriva en hel del härinne.
Vi hade mamma här på middag igår (hon mår rätt bra även om hon mår illa en del) och hon verkar så lugn. Hon hade till och med sagt till min man att hon tycker det här är skönt - hon vill inte leva längre och det har hon gått och funderat på ett tag.
Är ju naturligtvis jätte\"glad\" för att hon känner så och jag hoppas att det håller i sig. Men jag är ju ledsen ändå. Jag vill ha min mamma kvar. Och jag vill framför allt inte att hon ska behöva ha ont och gå igenom en massa plågsamheter under sin sista tid. Jag är också rent egoistiskt jätterädd för hur jag ska tackla allting och hur jag ska orka. Mår redan innan ganska dåligt i denna graviditet. Och jag vill inte bli min mammas vårdare. Det kanske låter konstigt, jag vet inte. Jag vill finnas där och prata och stötta men jag vill inte tvätta henne och sånt. Tycker liksom inte att det skulle vara värdigt för varken henne eller mig. Det skulle förändra vår relation så radikalt, jag tror inte någon av oss vill det. Hur ska jag förresten kunna göra alla såna saker, höggravid eller nyförlöst?
Ja, tankarna snurrar runt runt runt... hur ska det bli, vad vill hon själv, kan hon flytta hem till oss (nej, det kan hon inte egentligen, vi har inte plats för henne och har dessutom två barn hemma), VILL hon ens vara hemma eller vill hon vara på sjukhus....? Tänker så långt fram hela tiden. Alla säger \"ta dagen som den kommer\" men hur fasiken gör man då? Jag är den typ av människa som alltid skenar iväg i tanken - varför skulle jag inte göra det nu?
Och så tycker jag så synd om den här bebisen, som får en ledsen mamma när den kommer ut - oavsett om min mor just gått bort eller snart är på väg att göra det så kommer jag ju att vara ledsen.
...försöker jag skicka här via nätet! Vet du - jag tycker så synd om dig. Men skriv här så mycket du vill och kan. Vi lyssnar och stöttar så gott vi kan.
Att ta dagen som den kommer kan funka på vissa personer och inte på andra. Om du är en sån person som det inte funkar för så planera. Jag är likadan som du där, jag kan inte riktigt ta dagen som den kommer. Därför tycker jag att ni ska planera framåt. Så slipper ni stångas med alla praktiska problem sedan. Det kanske skulle kännas skönt för er båda två att prata praktikaliteter också. Det kanske känns bättre att bara få vara där för varandra när det blir jobbigare, dvs när din mamma blir sämre och när du får ditt barn. Dessutom får man annat att tänka på en stund. Vi blev t.ex. \"glada\" när vi gick igenom mammas saker och upptäckte att hon hade skrivit i det \"vita arkivet\" (där man skriver om sin egen begravning). Usch, jag vet att jag är gå-påig och rakt på sak. Förlåt mig för det.
Du behöver inte bli din mammas vårdare om du inte vill det. Det behöver du inte be om ursäkt för eller känna dåligt samvete för (om du nu skulle göra det). Och oavsett om du kommer att vara ledsen eller glad så misstänker jag att du kommer att älska ditt barn. Och det är väl det som är huvudsaken? Livet är så, ditt barn kommer att få se dig både glad, ledsen, arg, pigg... många gånger.
9
Styrka och stöd... ...försöker jag skicka här via nätet! Vet du - jag tycker så synd om dig. Men skriv här så mycket du vill och kan. Vi lyssnar och stöttar så gott vi kan.
Att ta dagen som den kommer kan funka på vissa personer och inte på andra. Om du är en sån person som det inte funkar för så planera. Jag är likadan som du där, jag kan inte riktigt ta dagen som den kommer. Därför tycker jag att ni ska planera framåt. Så slipper ni stångas med alla praktiska problem sedan. Det kanske skulle kännas skönt för er båda två att prata praktikaliteter också. Det kanske känns bättre att bara få vara där för varandra när det blir jobbigare, dvs när din mamma blir sämre och när du får ditt barn. Dessutom får man annat att tänka på en stund. Vi blev t.ex. \"glada\" när vi gick igenom mammas saker och upptäckte att hon hade skrivit i det \"vita arkivet\" (där man skriver om sin egen begravning). Usch, jag vet att jag är gå-påig och rakt på sak. Förlåt mig för det.
Du behöver inte bli din mammas vårdare om du inte vill det. Det behöver du inte be om ursäkt för eller känna dåligt samvete för (om du nu skulle göra det). Och oavsett om du kommer att vara ledsen eller glad så misstänker jag att du kommer att älska ditt barn. Och det är väl det som är huvudsaken? Livet är så, ditt barn kommer att få se dig både glad, ledsen, arg, pigg... många gånger.
Be inte om ursäkt för det. Det stör mig inte på minsta sätt, tvärt om. Jag tänker ju ändå alla tankar rakt på sak. Det enda som stör mig är människor som _inte_ kan tala om det här rakt på sak (läs: mina bröder).
Jag tror att mamma och jag kommer att planera mycket tillsammans, jag tror att hon vill det också. Än har vi ju inte riktigt hunnit dit förstås. Men jag följer t.ex. gärna med henne till en begravningsbyrå om hon vill det. För mig är det inga problem. Min sorg blir ju varken större eller mindre för det.
Apropå sorg: jag oroar mig egentligen inte mycket för tiden efter att hon gått bort. Jag tror att jag tar ut det mesta av min sorg nu. Synd för mammas skull egentligen, hon hade ju haft bättre stöd av en lite gladare dotter.
Hur det känns att mista vet jag. Jag har mist både min pappa och min syster. Men båda gick bort hastigt och oväntat. Hur det känns att följa någon in i döden vet jag inte. Det är det som skrämmer mig mest av allt.
Jo, du slog huvudet på spiken när det gäller det här med att vara vårdare: jag har jättemycket dåligt samvete redan nu för att jag inte vill det. Jag är lagd åt det hållet, lätt att få dåligt samvete alltså. Och jag skäms kopiöst när jag tänker att jag inte vill tvätta henne, inte vill vaka när hon har ont, inte vill se henne som ett paket, inte vill.... en himla massa saker - varav jag naturligtvis kommer att göra det mesta men inte allt. Jag har bara ingen aning om var gränsen går, hur mycket man förväntas göra liksom. Och när man kan be om/begära hjälp. Jag vet ju inte heller vad hon vill.
Om bebisen: Naturligtvis kommer jag att älska mitt barn, det gör jag ju redan. Men jag är samtidigt rädd att allt det här kommer att göra det svårare för mig att knyta an till barnet och framför allt svårare att glädja mig. Cancerbeskedet kom samma dag som vi varit på ultraljud. Det var inte många timmar lyckan varade. Ska till MVCs psykolog för att börja reda i alla mina känslor runt detta på onsdag.
Kram till dig och tack för ditt stöd!
10
Var gärna rakt på sak Be inte om ursäkt för det. Det stör mig inte på minsta sätt, tvärt om. Jag tänker ju ändå alla tankar rakt på sak. Det enda som stör mig är människor som _inte_ kan tala om det här rakt på sak (läs: mina bröder).
Jag tror att mamma och jag kommer att planera mycket tillsammans, jag tror att hon vill det också. Än har vi ju inte riktigt hunnit dit förstås. Men jag följer t.ex. gärna med henne till en begravningsbyrå om hon vill det. För mig är det inga problem. Min sorg blir ju varken större eller mindre för det.
Apropå sorg: jag oroar mig egentligen inte mycket för tiden efter att hon gått bort. Jag tror att jag tar ut det mesta av min sorg nu. Synd för mammas skull egentligen, hon hade ju haft bättre stöd av en lite gladare dotter.
Hur det känns att mista vet jag. Jag har mist både min pappa och min syster. Men båda gick bort hastigt och oväntat. Hur det känns att följa någon in i döden vet jag inte. Det är det som skrämmer mig mest av allt.
Jo, du slog huvudet på spiken när det gäller det här med att vara vårdare: jag har jättemycket dåligt samvete redan nu för att jag inte vill det. Jag är lagd åt det hållet, lätt att få dåligt samvete alltså. Och jag skäms kopiöst när jag tänker att jag inte vill tvätta henne, inte vill vaka när hon har ont, inte vill se henne som ett paket, inte vill.... en himla massa saker - varav jag naturligtvis kommer att göra det mesta men inte allt. Jag har bara ingen aning om var gränsen går, hur mycket man förväntas göra liksom. Och när man kan be om/begära hjälp. Jag vet ju inte heller vad hon vill.
Om bebisen: Naturligtvis kommer jag att älska mitt barn, det gör jag ju redan. Men jag är samtidigt rädd att allt det här kommer att göra det svårare för mig att knyta an till barnet och framför allt svårare att glädja mig. Cancerbeskedet kom samma dag som vi varit på ultraljud. Det var inte många timmar lyckan varade. Ska till MVCs psykolog för att börja reda i alla mina känslor runt detta på onsdag.
Då vi fick veta att mammas cancer var obotlig stannade världen för mig, jag började sörja \"i förväg\". Maken påminnde mig om att mamma faktiskt lever ännu. Och visst sörjer man från den dagen man får dåligt besked, men det är också viktigt att leva de dagar man har kvar tillsammans och glädjas åt dem. Kom ihåg att din mamma inte är bara sjukdomen utan
också samma person som tidigare. Jag sörjde några månader, sedan tog jag mig i kragen för att leva ett normalt liv igen. Inte blir det ju som tidigare med ett sånt här besked hängandes över en, men jag tror man behöver leva som vanligt för att orka (åtminstone jag). Och nu då vi levt med detta i 4,5 år så förstår jag ju att mina krafter skulle varit helt slut om jag sörjt lika mycket hela tiden som jag gjorde första månaderna. Oj, vad det här blev rörigt....
Man måste inte vilja vårda en anhörig. Jag skulle aldrig kunna vara mammas vårdare, med två små barn är det dessutom omöjligt. Men vi hälsar på henne så ofta vi bara kan(bor 4 mil bort så det blir ca 2 ggr/vecka vi ses)och prioriterar verkligen det, rings varje dag.Mamma tänkte nog aldrig tanken att jag skulle vårda henne, det passar inte vår relation. Vårdpersonal och hemservice vårdar henne i hemmet. Pappa bär stor del av bördan, och behövs extra hjälp så rycker min moster eller min morbrors fru in. Småsaker och ärenden fixar jag naturligtvis ibland.
Bra att du får psykologhjälp. Har också tänkt många gånger att det skulle vara bra att få reda ut tankarna med nån.
11
Hej! Då vi fick veta att mammas cancer var obotlig stannade världen för mig, jag började sörja \"i förväg\". Maken påminnde mig om att mamma faktiskt lever ännu. Och visst sörjer man från den dagen man får dåligt besked, men det är också viktigt att leva de dagar man har kvar tillsammans och glädjas åt dem. Kom ihåg att din mamma inte är bara sjukdomen utan
också samma person som tidigare. Jag sörjde några månader, sedan tog jag mig i kragen för att leva ett normalt liv igen. Inte blir det ju som tidigare med ett sånt här besked hängandes över en, men jag tror man behöver leva som vanligt för att orka (åtminstone jag). Och nu då vi levt med detta i 4,5 år så förstår jag ju att mina krafter skulle varit helt slut om jag sörjt lika mycket hela tiden som jag gjorde första månaderna. Oj, vad det här blev rörigt....
Man måste inte vilja vårda en anhörig. Jag skulle aldrig kunna vara mammas vårdare, med två små barn är det dessutom omöjligt. Men vi hälsar på henne så ofta vi bara kan(bor 4 mil bort så det blir ca 2 ggr/vecka vi ses)och prioriterar verkligen det, rings varje dag.Mamma tänkte nog aldrig tanken att jag skulle vårda henne, det passar inte vår relation. Vårdpersonal och hemservice vårdar henne i hemmet. Pappa bär stor del av bördan, och behövs extra hjälp så rycker min moster eller min morbrors fru in. Småsaker och ärenden fixar jag naturligtvis ibland.
Bra att du får psykologhjälp. Har också tänkt många gånger att det skulle vara bra att få reda ut tankarna med nån.
...jag är visserligen inte gravid men jag har tre små barn (4½ år 2½ år och 6 månader). Fick veta att min mamma har cancer i levern för tre veckor sedan och det har varit ett helvete. Hon har metastaser i hela levern och man vet inte varifrån det kommer.
Man håller på att utreda var primärtumören sitter för att kunna ge henne cellgifter som kanske kan ge henne några månader extra men vi vet att det inte handlar om att hon kommer att leva i år. Det känns så jävla orättvist.
Det som känns värst förutom att jag ska leva utan min mamma är att barnen inte kommer att känna henne. Den stora flickan kommer kanske att ha några egna minnen men de andra två kommer garanterat aldrig att vet vem hon var.
Jag kan förstå rent logiskt att hon ska dö men jag kan inte fatta att hon inte ska finnas där.
Du undrar hur man klarar sånt jag vet inte hur men man bara gör det.Konstigt nog är vi starkare än vi anar. Jag förstår inte hur men det är så.
Om man ej kan vara hemma i slutskedet vårdas man på sjukhus antar jag. Vårdas hon hemma är det inte ditt ansvar att vårda henne utan det finns hemsjukvård där det kommer sjuksköterska och/eller undersköterska till henne.
Det enda råd jag kan ge är ta vara på tiden Håll inte undan något. Säg det som känns viktigt, tala om att du älskar henne.
Tillåt dig att vara glad fast det är svårt. Det är ok att skratta.
Tänker på dig och skickar kramar till dig
12
Vet hur det känns... ...jag är visserligen inte gravid men jag har tre små barn (4½ år 2½ år och 6 månader). Fick veta att min mamma har cancer i levern för tre veckor sedan och det har varit ett helvete. Hon har metastaser i hela levern och man vet inte varifrån det kommer.
Man håller på att utreda var primärtumören sitter för att kunna ge henne cellgifter som kanske kan ge henne några månader extra men vi vet att det inte handlar om att hon kommer att leva i år. Det känns så jävla orättvist.
Det som känns värst förutom att jag ska leva utan min mamma är att barnen inte kommer att känna henne. Den stora flickan kommer kanske att ha några egna minnen men de andra två kommer garanterat aldrig att vet vem hon var.
Jag kan förstå rent logiskt att hon ska dö men jag kan inte fatta att hon inte ska finnas där.
Du undrar hur man klarar sånt jag vet inte hur men man bara gör det.Konstigt nog är vi starkare än vi anar. Jag förstår inte hur men det är så.
Om man ej kan vara hemma i slutskedet vårdas man på sjukhus antar jag. Vårdas hon hemma är det inte ditt ansvar att vårda henne utan det finns hemsjukvård där det kommer sjuksköterska och/eller undersköterska till henne.
Det enda råd jag kan ge är ta vara på tiden Håll inte undan något. Säg det som känns viktigt, tala om att du älskar henne.
Tillåt dig att vara glad fast det är svårt. Det är ok att skratta.
Tänker på dig och skickar kramar till dig
det känns svårt men be aldrig om ursäkt för dina känslor...du ska va ledsen o va det när du kännr för det,du ska apsolut inte göra något du inte vill eller inte känner för att göra...
mina tankar är hos dig och jag är helt säker på att du fixar detta galant...sen kan jag hälsa dig att jag tog aldrig en dag i taget utan hade en scenario i huvudet långt innan det gjorde mig gott...och stark...
sen finns det många bra alternativ vid palliativ vård bla hospice...
har vart anhörig,dotter samt är utbildad ssk...
fråga om det är något ...när som
kramar till dig
13
du fixar det här det känns svårt men be aldrig om ursäkt för dina känslor...du ska va ledsen o va det när du kännr för det,du ska apsolut inte göra något du inte vill eller inte känner för att göra...
mina tankar är hos dig och jag är helt säker på att du fixar detta galant...sen kan jag hälsa dig att jag tog aldrig en dag i taget utan hade en scenario i huvudet långt innan det gjorde mig gott...och stark...
sen finns det många bra alternativ vid palliativ vård bla hospice...
har vart anhörig,dotter samt är utbildad ssk...
fråga om det är något ...när som
kramar till dig
Såg ditt andra brev (i min inkorg) också, gulligt av dig att bry dig. Tack och stor kram. Vet inte när jag hittar tillbaka till ankomst april men förr eller senare kanske jag orkar dit igen.
14
Tack Såg ditt andra brev (i min inkorg) också, gulligt av dig att bry dig. Tack och stor kram. Vet inte när jag hittar tillbaka till ankomst april men förr eller senare kanske jag orkar dit igen.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
